”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

FILM. ”’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul,” skriver Charlotte Wiberg.

Levan Akin har visat sig vara en habil regissör och har tagit ett kliv framåt med varje ny film sedan debuten. Genomgående intresserar han sig för sociala outsiders, och filmerna är varma, sympatiska, humanistiska.

I nya Passage är huvudpersonen Lia en äldre kvinna, en pensionerad historielärare, som i sin ensamhet tar sig för att försöka återfinna sin systerdotter, en transtjej som man förstår har blivit utestängd från familjegemenskapen.

Från Georgien till Istanbul

Tillsammans med tonårskillen Achi (Lucas Kankava), som guide och hjälpreda, åker Lia (Mzia Arabuli) från Georgien till Istanbul, för att hitta Tekla, som systerdottern kallar sig. Men vill Tekla bli hittad? Istanbul, sägs det, är staden dit man åker för att försvinna.

Lia föreställer sig att Tekla behöver henne, men det framstår som ganska tydligt att hon själv behöver Tekla. Alla filmens karaktärer behöver någon eller något. Deras vägar korsas men de är dömda att fortsätta sitt sökande.

Hbtqi-personer

Förutom Lia och Achi möter vi Evrim, en transkvinna som utbildat sig till advokat för att kunna hjälpa andra hbtqi-personer i staden, samt ett syskonpar som i princip lever som gatubarn.

Det är alltså stadens nattsida vi ser, men där finns inte bara mycket smärta utan också glädje, sång och inte minst dans.

Lia blir berusad på raki, dansar och sätter på sig läppstift, men den georgiske man som nyss verkat så charmad skräms uppenbarligen bort av hennes lössläppthet. Mzia Arabuli gestaltar detta ögonblick av förlorad värdighet hos en kvinna som håller huvudet högt så det känns i mellangärdet.

”Passage” är en road movie

Som i varje road movie pågår en både inre och yttre resa, men här hittar ingen hem.

”Passage” hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul.

En regissör stadd i utveckling

Jag saknar dock fortfarande en distinkt personlig stil hos Akin, en nerv eller ett konstnärstemperament som skulle kunna få filmen att verkligen lyfta.

Kanske borde han peta djupare i smärtpunkterna. Rent bildmässigt fungerar filmen bra, med fint kameraarbete av Lisabi Fridell som liksom omärkligt lyfter fram det centrala i de vyer som visas.

Akin är fortfarande en regissör som är stadd i utveckling. Om han kostar på sig lite större konstnärligt risktagande framöver kan han gå hur långt som helt.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.