Pia Tafdrups poesi ‒ en själslig katedrals in- och utgångar

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Carsten Palmer Schale har läst den aktuella diktsamlingen ”Sinneskvintetten” av den danska poeten Pia Tafdrup. Han anser att boken förmodligen är den bästa diktsamling som skrivits i Norden de senaste 20 åren och ger här också en introduktion till Tafdrups dikt- och tankevärld. 

Sinneskvintetten av Pia Tafdrup
Översättning och förord av Jan Henrik Swahn
Omslag: Kristian Carlsson
Smockadoll förlag

Jag har nu under flera månader närmast ”begravt” mig i Pia Tafdrups helt magnifika författarskap. Från hennes debut 1981 med diktsamlingen Når der går hul på en engel, till idag. Men just i dessa dagar har jag fördjupat mig särskilt i hennes opus magnum, ”Sinneskvintetten” (kongenialt översatt till svenska av Jan Henrik Swahn).

Vad finns att säga? Väldigt mycket. Här finns nästan allt om livet, förmedlat genom våra fem sinnen. Dock med reservationen, att vi här talar om den ontologiska dualism som präglar främst judendomen (om än, med bakdörrar öppna mot ett eller flera andra, och högre, tillstånd), Pia Tafdrup skriver dikter om hur det är att befinna sig i världen; hur det är att vara i världen. Det är en poet som bejakar kontrasterna Men det är kroppen som är hennes huvudsakliga intresse. Kroppen och huden.

I allt detta ingår, men långtifrån bara, gestaltningar av sensuell, erotisk och – framför allt – intim karaktär.  Som jag läser henne är huvudtematiken av djupt existentiell art. Hur det just är att vara i världen. Hur det är att med sina fem sinnen uppfatta, och i viss mån, införliva världen. Genom smaken, synen, lukten, ljudet och beröringen. Ja, genom alla dessa ingångar. Ofta primära – eller enskilda – men också parallellt, kompletterande och totalt. En fråga som dock här, för mig, inställer sig, är: finns det någon koppling mellan det sinnliga och det översinnliga? Helt kort återkommer jag till detta.

”Det är som kropp vi talar, känner och blir till den själ som tror att den är något i sig själv,” hävdade  Merleau-Ponty.

Kroppen är sålunda personlighetens subjekt och det är genom kroppen som medvetandet tar form – inte tvärtom.

Dessa idéer har starkt påverkat Pia Tafdrup. ”Nogen kan muligvis leve sig ind / i min smerte, men ingen / kan tage den fra mig, / den er alene min.”

Människan är först och främst en del av en värld och en situation, där den levda kroppen inte har adderats till världen utan tillhör världen, och där människans förkroppsligande utgör en förutsättning för kunskap.

Kollektionen består av följande: ”Smaken av stål” (på danska 2014), ”Lukten  av snö” (2016), ”Synen av ljus” (2018), ”Ljudet av moln” (2020) och ”Beröringen av hud” (2022).

Det är de mänskliga livsvillkoren hon fördjupat sig i

Det är ingen slump att känseln – Beröringen av huden – är den sista i sviten. I Tafdrups universum står känseln över de andra sinnena. Huden ramar in individen och avgränsar därför jaget från omgivningen.

Det är de mänskliga livsvillkoren hon fördjupat sig i; existensen och dess mer eller mindre konkreta framträdelseformer. Jorden, stranden, havet, himlen, elden – och människan som en funktion av dessa element. Som kropp, som språk, som minne. Det är i mötet, kollisionen och samspelet mellan naturen och kulturen, mellan disciplinen och sexualiteten, mellan sinnlighetens djup och höjder och vardagsvärldens detaljer. Här kan även extraheras en sorts mediering.

Pia Tafdrup vid diktuppläsning i Malmö, 2013. (Foto: Clemens Altgård)
Pia Tafdrup under diktuppläsning i Malmö, 2013. (Foto: Clemens Altgård)

Pia Tafdrup (1952-) debuterade inte särskilt tidigt som författare, sett till hennes storhet och status. Hon var 29, när hon 1981 kom ut med ”Når der går hul på en engel”. Därefter har hon däremot varit  mycket produktiv och bred. Innan den nu aktuella poetiska katedralen uppfördes hade hon givit ut cirka 25 diktsamlingar, några romaner, några dramer och en helt lysande poetik. Redan vid 37 års ålder (1989) blev hon invald i Danska akademien, och hon har fått ta mot en rad prestigefyllda litterära pris, bland annat Nordiska rådets litteraturpris 1999 för diktsamlingen Dronningeporten, utgiven året dessförinnan.

Tafdrup är sig själv. Samtidigt har hon naturligtvis, som andra, haft en del märkbart tydliga inspiratörer (Rilke, Celan och många fler). Under det danska – och svenska och norska – 80-talet var Tafdrup en något udda existens. Viktig, tidigt hyllad, upphöjd – ja, men – egen. Hon skriver mer om enskilda livsvillkor, och mindre om politik. Hon är mindre experimentell – åtminstone på ytan – än sina nordiska generationskamrater. När mycket av poesin handlade om punk, urban tomhet och så vidare var hon den, bland sina generationskamrater, som snarare utforskade den mer komplexa existensen.

Ändå – som exempelvis Tranströmer – var (och är) hon radikal, skeptisk, kritisk, sökande. En subtil feminist, definitivt, och en kritisk betraktare av vårt levnadssätt, definitivt, och en andlig och religiös sökare, definitivt.

Här må kanske även inflikas, att Pia Tafdrups bakgrund och liv, vid tiden för debuten tycks borgerlig i en radikal dansk 80-talskontext: uppvuxen i en skyddad (kanske överbeskyddande) miljö på två gårdar på Nordsjælland, utbildad till och verksam som gymnasielärare, förvaltare av sina föräldrars judiska arv och judiska erfarenhet från tiden för andra världskriget. Gift, villaägare på Fyn, tvåbarnsmor, politiskt dämpad. Detta i kombination med hennes tematik gav faktiskt upphov till ett i radio direktsänt bråk med en del kollegor 1984. Trots det var hon en magnetisk samlingspunkt för bland andra just dessa kollegor.

Nästan 30 år senare skriver hon: ””Forfatteren må ikke opgive at prøve at forstå. Det tilhører nødvendighedens sfære at skaffe sig indsigt. Forfatteren skal følge sit hjerte og fortsat gøre det umulige … Det er det, en forfatter går ind til.” (Manifest i Dagbladet Information, 2010-01-21).

Existentialismen som gruva kvarstår alltså.  Idag är hon aktuell i nästan halva västvärlden, behängd med priser och synnerligen energisk. Bor (tror jag) i lägenhet i Köpenhamn. Förmodligen den författare – vid sidan om Fosse – som står först i kön för nästa nordiska Nobelpris i litteratur. Ändå har hon inte särkilt många läsare i Sverige.

Här blandas vad jag ser som nyckeldikter och ett band av gnistrande textpärlor.

För mig framstår Pia Tafdrups samlade dikter, och ej minst de i Sinneskvintetten , som ett batteri med poler, som alstrar ström och energi, och mening, men där polerna alltid och ytterst förblir åtskilda. Åtminstone i den jordiska världen.

Här blandas vad jag ser som nyckeldikter och ett band av gnistrande textpärlor. Här får vi följa fem röda trådar – sinnenas – som vävs in i en sorts universell väggbonad. Sakligheter och känslor samsas mer än väl. Tekniska termer, fysiologi, astronomi och andra naturvetenskapliga iakttagelser och redogörelser fördjupar och förenklar bilderna på ett märkligt sätt. Vi får också stifta bekantskap med mötena mellan ruralt (barndomen?) och urbant (vuxenlivet?). Såväl tidsförskjutningarna som resorna är många. Naturen och kulturen är båda centrala element. Som vändningarna och växelströmmens riktningsbyten.

Stilistiskt präglas dikterna av en vaggande rytm och en kraftfull klanglighet. Dikterna blänker som rännilar och floder på väg mot oceanen – eller som rötter, lövverk och stammar på träd. Speglingar och paradoxala motsatser både förbryllar och engagerar. Den grekiska mytologin illustrerar – den romerske poeten Ovidius metamorfoser framstår som en tidig version av Tafdrups egna vändningar och förvandlingar. Själv är hon, tycks det mig, mest ett mänskligt träd. Hennes recitationer från tiden i Göteborg 1984 till Dagens dikt i P1 (och på Youtube) imponerar. Rösten och tonfallet fördjupar. I hela katedralen upplever jag en meditativ och kontemplativ svävning, som om vi befann oss i en buddhistisk pagod.

Sedan har vi siffrorna. Främst fem och nio. Fem fingrar, fem diktsamlingar, fem religiösa rum, fem (kanske!?) årstider. Nio avdelningar i varje diktsamling, nio månaders graviditeter. Om man beaktar Salamanderkvartetten (med sina fyra element) kan man ändå börja fundera på om detta med fem. Och det kommer!

Och sinnena samarbetar, och ersätter eller vikarierar för varandra, som en palett av synestesi.

Med ”Över vattnet går jag” (1997) har Tafdrup skrivit den första kvinnliga poetiken i nordisk litteratur. Personligt och skarpsinnigt formulerar hon i boken sin syn på diktkonstens villkor och möjligheter i vår tid. Den handlar om läran om diktningen, om dess väsen och tillkomstvillkor, om dess syften och betydelse i ett vidare mänskligt sammanhang. Poetikens frågor aktualiseras så snart det tänks kring det litterära skapandet och dess villkor.

Så här skriver Tafdrup själv om boken och ämnet:

”Mellem to poler bliver min poesi til, mellem livshunger og dødsangst, affekt og tanke, sprog og tavshed. Processen er aldrig den samme, men – spændt dirrende ud mellem yderpunkter – rummer den en tvingende nødvendighed, der sjældent lader sig forklare på anden måde end: Jeg kan ikke andet, derfor må jeg gøre det.

Før digtet opstår en uro: Spontane, ureflekterede og helt irrationelle faser, hvor ukendte energier er på spil. Søvnløse nætter og rysteture, momentan irritation, melankoli, aggression og andre konfliktfyldte tilstande. Sjældent er det en harmonisk situation, der udløser digtet. Før uroen nok så vigtigt en venteposition og endeløs tålmodighed. Denne periode kan være langvarig, men også afgørende i al sin usynlighed. Til tålmodigheden knytter sig igen en ydmyghed, som måske er den egentlige begyndelse?”.

Detta är den absolut bästa bok jag läst i ämnet – trots Aristoteles, Longinos, Poe och Ezra Pound –  och den lockar inte bara till att skriva, utan också till läsning. Och den rimmar så väl med ”Sinneskvintetten”!

Här är några av mina favoritcitat:

”Att skriva dikter handlar om autenticitet, om att glömma allt om det andra och de andra. Och att vara sig själv med allt vad det kräver.”

”Eftersom dikten inte lever allenast av ord, men också av tystnad, kan den bevara och värna om det gåtfulla.”

”Poesi är en klangens akrobatik, en orientering i världen. Poesi är en livsform. Poesi är.”

”Dikten är en möjlig mötesplats.”

Det riktigt svåra, men även inspirerande, har vi då ännu inte kommit in på: den absoluta gränsen.

”Dikten är en möjlig mötesplats”. Men hur är det med möjligheten att sammansmälta? Ingå? Symbios? Det andliga mötet? Himlen? Metafysiken? Översinnlig är dock ett ord som beskriver något som inte kan uppfattas med de vanliga sinnena, det är övernaturligt och överjordiskt. Det kan också betyda transcendent, andlig, okroppslig, immateriell, ideell, metafysisk, förandligad, mystisk, sublim och eterisk. Det används ofta för att beskriva en erfarenhet eller en känsla som går bortom det fysiska och det materiella. Det vill säga motsatsen till det åtminstone första intryckt av ”Sinneskvintetten”. Det första intrycket.

Med dikten ”Framtidscykel” börjar såväl ”Smaken av stål” som hela Sinneskvintetten:

”Till ljudet av moln
ger vattnet näring åt trädet,
som är föda för elden
som bildar jorden
metallen kommer ur, som i sin tur
som katalysator
för fram vatten,
men vattnet släcker också eld,
som smälter metall,
som förstör trä,
som på nytt tillintetgör jord
till ljudet av moln.”

Och så här slutar ”Sinneskvintetten”, och därmed ”Beröringen av hud” med dikten ”Ett livs tyngd:

”Tillsammans med alla andra
/…/ ett avstånd är givet
/…/ hänvisad till sina egna sinnen /…/

Inte alla är utrustade
med alla sinnen,
istället träder de övriga sinnena in.
/…/ Var och en
är utrustad med sinnen,
inte bara för att vara vittne
men också för att själv bli rörd.

Var och en är utrustad med sinnen,
för att kunna känna
livets tyngd.”

Och här emellan lever vi, som enskilda subjekt för att tala med Kierkegaard (Stadier på livets väg), mot vilken Tafdrup egentliga inledningsdikt till Sinneskvintetten, tar spjärn. Detta tål verkligen att tänka på.

”Var och en
kan uppleva passagen
från en sfär till en annan
genom att beröra och bli berörd,
finna ro i själen.

Tillsammans med alla andra”

Men: ”En dikt kan vara ett möte” som det formuleras i Tafdrups poetik…samt, som det formuleras i en dikt, din röst är en bro till mitt inre.

Vi kan se varandra. Du kan se mig, och jag kan se dig. Men vi ser inte varandra med samma blick.

Så är det också med våra övriga sinnen. Vi kan höra, smaka, lukta och känna varandra. Men inte med identisk hörsel, smak, lukt eller känsel.

Detta är en fantastiskt intressant ståndpunkt. Paradoxal. Ju fastare vi tyngs av livet, förnimmer jag, ju mer pockar livet på rörelse och förvandling. Suggererar oss att meditera och kontemplera. Det är en strålande antydan om transformationer.

En verklig nyckeldikt har titeln ”Huden min gräns”:

”/…/ jag tar in dina smekningar, ger dig
smekningar tillbaka, jorden älskar oss
hud mot hud,

bara inifrån min plats och din
kan vi mötas, men även
vända mot varandra i magnetisk dröm,
även i nakenheten, när vi är så när varandra
att vi nästan byter kroppar,

finns en gräns .” (Min kursivering)

Och här emellan lever vi alltså. Enskilda, för att tala med Kierkegaard. Eller när Tafdrup, i en fotnot till den danska upplagan av ”Beröringen av hud”, hänvisar till Merleau-Ponty. ”Mennesket har inte bara en kropp, mennesket er en kropp”.

Kroppen, alltså. Den är så att säga trädet i världen. I Pia Tafdrups poesi finns här dock en märklig tendens att så mycket betona kroppen och dess gränser att man, jag, som läsare börjar fundera på motsatser. Jag blir, som så ofta hos Tafdrup, meditativ och kontemplativ. Hon är oerhört berörande i all sin motsägelsefullhet. Genialiskt!

Eller – för den delen – apropå, i samma not, Wittgenstein i hans Filosofiska undersökningar, § 253: ”Andre kan ikke have mine smerter”.

Eller när Lévinas i Difficile liberté (1963) och Quatre Lectures talmudiques (1968) undersöker Talmud i ett fenomenologiskt ramverk. Här spelar mötet mellan Den Andre och Det Egna, mellan Duet och Jaget, en fundamental roll. Genomgående för västerlandets filosofi har, menar Lévinas, varit en ovilja att acceptera den andre som annan. Istället har man velat och försökt reducera Den Andre till något som är del av Det Samma. Lévinas kallar detta för egologi (ego + logos) och ser det som en slags narcissism.

Eller hos Martin Buber: I det autentiska mötet mellan ”Jag” och ”Du” är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som deltar i att skapa mitt ”Jag”, liksom jag deltar i att skapa detta ”Du”. Här bör man betona betydelsen av erfarenheten. Erfarenheten, enligt Buber, för icke världen till människan. Den för henne endast till en värld som består av Det, Honom och Henne.

Genom att vi erfar världen har vi redan i erfarenheten tagit ett steg bakåt, allt för att kunna titta på världen. Dock angår vi i det ögonblicket inte världen eftersom världen inte har någon del i erfarenheten. Världen låter sig erfaras men den påverkas inte. Jaget som person med allt vad det innebär fortsätter att existera med sin integritet och mått av privat sfär. I viss mån sönderfaller visserligen jaget i Jag och Du, men det uppstår inte en sammanfogning av de två. I stället föregår sönderfallet jagupplevelsen. Det är endast i mötet med den andre som jag kan uppleva grundordet Jag i min relation till Du. Då mötet ägt rum träder relationen in i bilden. Relationen förutsätter distans och vice versa.

Samtidigt finns här mycket annat, bland trådar och pärlor i den större väven av poesi, som får mig att reagera och inspireras i en (delvis) annan riktning. Jag hoppas Pia Tafdrup förlåter mig detta.

Inte minst har dikten ”En femte årstid” (ur Lukten av snö) den effekten på mig:

”/…/ lukten av en femte årstid hänger som ett ystert
minnesmoln, vibrerar mitt i ljuset, sätter sig
i näsborrar, i lungor och i själ, den har sin början i alla
årets tider, virvlar fortsatt framåt  sublim spiral, /…/”

Här kommer jag att tänka på bland annat sinnesväv, kvantsprång, transformationer, metamorfoser (Tafdrup är ju för övrigt intresserad av Ovidius – och naturvetenskap), förlösning, förlossning och ”övergångar”. Möjligen också på ett sjätte sinne – på en meditativ eller kontemplativ förflyttning till ett buddhistiskt nirvanatillstånd, ett Kierkegaardskt öieblikk, till en – ja – metafysisk översinnlighet.

Sinnena beblandas, uppgår i varandra och uttrycker sig sublimt.

Men också på Tafdrups ”Taveldikter”, speciellt Gerhard Richters Fem dörrar i brevform! Går dörrarna bara ut, eller går de också in? Införlivar subjektet bara världen, utan att någonsin påverka den utåt? Jämför här för övrigt med diktsamlingen Dronningeporten. Sinnena beblandas, uppgår i varandra och uttrycker sig sublimt.

Läs till exempel dikten ”Passage, ljus” (ur Synen av ljus):

”Att lämna sinnet, lämna
kroppens mörker när blicken avslutat
sin vandring låta kroppen bli kvar
när hjärtat vägrar slå,
bli kvar som frost,
som sval lukt av snö,
för att sedan täckas av jord.

Det okända öppnar sig
i dödens timme,
vad vet vi om döden
annat än att inne blir ute, /…/”

Utöver detta finns det sinneskompatibla i en dikt som ”Rummet tecknat” (ur Ljudet av moln):

”Vinden sliter tag i spannen /,,./
Jag kan gårdsplanen utan och innan men hör
ljudet av spannen teckna fram dem /…/
jag ser inte gårdsplanen
men är i dess rum
uteslutande utifrån ljudet av var spannen
befinner sig, /…/
genom öronen ser jag
gårdsplanen framför mig,”

Här framställer Tafdrup, som i tidigare diktsamlingar, den oerhörda känslan, att skapa rum av ljud. Få skulle kunna göra detta lika lätthänt och suggestivt. Man kunde bli perplex för mindre!

Rymmer katedralen både ett inre rum och ett bortom?

Pia Tafdrups möjliga väg från det sinnliga till det översinnliga? Absolut första dikten (om bland annat Sören Kierkegaards ”Stadier på livets väg”) och den absolut sista dikten om livets tyngd. Gränsen! Det enskilda valet och vardandet?

Syntesen mellan Varat och icke-Varat ligger för människans del i hennes möjlighet att bli ett vardande. Mellan evigheten (Varat) och timligheten (icke-Varat) råder (för människan) en begreppslig skillnad, men ur Guds synvinkel är de identiska. Men även ur människans tidsbundna synvinkel är Evigheten (Gud) ständigt närvarande, här och nu, nämligen i det absoluta nuet, Öieblikket. Och viktigast av övergånskategorierna för den Enskilde, i vardande varande, människan är just detta Öieblikk.

Ett exempel handlar om syntesen mellan det Heliga och det profana. Här tycks Kierkegaard mena, att det Heligas uppenbarelse i Kristus (Ordet, Logos, korset) utgör den övergångskategori, som krävs för att människan skall kunna överbrygga det oändliga avståndet mellan henne och Gud. Som en följd av inkarnationen finns det nu en uppenbarelse, en evighetskategori i tiden, och denna uppenbarelse är tillgänglig för alla människor. Men vilken är syntesen? Eller utgör övergångskategorin syntesen? Detta står skrivet i stjärnorna. Särskilt som Kierkegaard på andra håll tycks tala om andra övergångskategorier på samma område, och synteser som samtidigt är övergångskategorier.

Kan förresten membranet vibrera i en annan riktning, osmosen fylla något omvänt, gränsen passeras på grund av meditationer? Rymmer katedralen både ett inre rum och ett bortom?

För övrigt får vi inte glömma Pia Tafdrups många symboler. Hennes flertaliga referenser till ord, bild, personer och dikter rör också symboliskt material.

Pia Tafdrups katedral är sålunda en milstolpe både i nordisk och global poesi. Förvandlingarna, existensvillkoren, paradoxerna, klangligheterna. Detta är förmodligen den bästa diktsamling som skrivits i Norden de senaste 20 åren eller så. Den problematiska sidan av saken – dualismen kontra sammansmältningen (särskilt om man jämför med hennes äldre diktsamlingar) – är för mig en extra krydda: den sporrar mig att tänka och känna djupare.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Carsten Palmer Schale
Carsten Palmer Schale
Sociolog, specialist i socialpsykologi, filosof och skönlitterär författare. Han har varit forskare och gästprofessor i flera länder

Fosse skriver som ingen tidigare gjort

"Enligt min mening bär alltså hans prosa djupa spår av mystik." Det skriver Carsten Palmer Schale om Jon Fosse, som får 2023 års nobelpris i litteratur. Vår medarbetare visar sig därmed också än en gång ha en förträfflig förmåga att ringa in årets Nobelpristagare.

Helgjuten roman om Sveriges tillstånd mellan 1866 och 2023

Ingemar Lindahls roman ”På besök från evigheten” är en roman om dikt och verklighet inspirerad av Carl Jonas Love Almqvists författarskap och levnadsöde. ”Humorn och de surrealistiska vändningarna är strålande. Liv och dikt går omlott. Allt är helgjutet,” skriver Carsten Palmer Schale.

Sommarläsning: ”Finnegans Wake”

Carsten Palmer Schale kommer här med ett boktips när det gäller sommarläsning. Det rör sig om den moderna klassikern ”Finnegans Wake” av James Joyce.

Den experimentelle Nobelpriskandidaten César Aira

Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den argentinske författaren César Aira och dennes omfångsrika författarskap.