Priset för att kämpa mot diktaturen i Iran

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Bioaktuella dokumentärfilmen ”Son of the Mullah” av Nahid Persson Sarvestani handlar om en exiliranier som betalat det högsta priset för sitt engagemang mot diktaturen i Iran. ”Det finns fortfarande hopp. Men även vi icke-iranier måste göra vårt,” skriver Charlotte Wiberg.

Det blir alltmer tydligt hur usla vi är i Sverige på att stå upp för mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomiskt förtryck. Vi får nya anledningar att gå ut på gatorna var och varannan vecka men fortsätter att sitta hemma i soffan. Och vi ger efter för det minsta tryck, oavsett om det kommer från Erdogans, Jimmie Åkessons eller islamistiskt håll.

Senast visade det sig i stoppandet av delar av en konstutställning av exiliranska Sadaf Ahmadi då den ”hotar säkerhetsläget”. Här ingrep alltså en svensk kulturchef mot en utställning om kvinnoförtryck i Iran samtidigt som kvinnor i Iran riskerar frihet och fysisk trygghet genom att vägra bära slöja. Fegheten är närmast obegriplig.

Vad förstår vi svenskar om vad det innebär att på allvar kämpa för frihet? Dokumentärfilmaren Nahid Persson Sarvestani har i en lång rad filmer behandlat olika aspekter av den iranska diktaturen och sitt eget förflutna som exiliranier.

Hennes föregående film Hör min röst – slöjans revolution ägnades åt aktivisten Masih Alinejad, en annan politisk flykting som med hjälp av sociala medier blivit en stark internationell röst för kvinnors rättigheter i Iran. Och nyligen har den nya filmen Son of the Mullah haft premiär.

Denna gång handlar det om en exiliranier som betalat det högsta priset för sitt engagemang mot regimen. Roohollah Zam, som var verksam med en regimkritisk nyhetskanal i Frankrike, lurades att åka till Irak där han kidnappades av iranska agenter för att föras till Iran och där avrättas. När filmen inleds är han fortfarande i livet, Nahid Persson Sarvestani besöker honom med hans familj. Slutet är ingen överraskning, Zams öde är förstås internationellt känt. Men filmen har ändå närmast karaktären av en thriller.

Den iranska regimens händer når långt ut över landets gränser. Persson Sarvestani erhåller själv ett dödshot här i Sverige under sitt arbete med filmen. Den internationella aspekten av motstånd och terror som alla aktivt kämpande exiliranier måste förhålla sig till framgår också tydligt i Hör min röst. Men Son of the Mullah är en film så indränkt i fruktan att det blir närmast fysiskt påtagligt för betraktaren. Man tappar andan av diktaturens metoder och propaganda. Obehagligast är kanske det segment som visar hur regimen i egna medier visar en filmatisering av hur fångsten av Zam gått till. En skådespelare spelar den maktlösa fången i ett märkligt stumt scenario. Rädslan är också närvarande varje sekund under Persson Sarvestanis besök hos Ali Javanmardi, en annan oppositionell journalist i Irakiska Kurdistan, som ständigt bär vapen och även sover med det på natten.

Kontakterna mellan oppositionella är alltid fragila och det är ständigt oklart vem man egentligen kan lita på. Zam utsätts för ett uppenbarligen orkestrerat drev som får andra oppositionella att vända honom ryggen. När han till slut luras till Bagdad är det på ett så genomskinligt sätt att den stora gåtan i filmen är varför han mer eller mindre låter sig tillfångatas.

Ledtråden kanske finns i ett yttrande Zam gör i filmen: ”Man kommer att tro mig först när jag dödas.” Gjorde han medvetet sig själv till martyr? Det är förstås spekulation. Fadern, en tidigare så inflytelserik mullah, avsvär sig sitt ämbete i en rörande ceremoni. Och filmen slutar med att knyta ihop Zams arbete med dagens feministiska rörelse i Iran: kvinna, liv, frihet. Det finns fortfarande hopp. Men även vi icke-iranier måste göra vårt. Där ingår att inte censurera exiliransk konst på ett sätt som går hand i hand med det teokratiska styret i Iran.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.