Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat under fyra decennier. Men marknadsliberaler vägrar att se det som ett problem, menar Lars Syll, professor i samhällskunskap och doktor och docent i ekonomisk historia.

I Tidningen Näringslivet (24/4 2023) kunde vi läsa en intervju med ekonomiprofessor Daniel Waldenström, där denne gång på gång bagatelliserar den ökade inkomst- och förmögenhetsklyftan i Sverige under de senaste 40 åren. Enligt Waldenström har efter 00-talet ”inkomstskillnaderna faktiskt inte ökat särskilt mycket alls.” De som påpekar att ojämlikheten de facto ökat kraftigt även de senaste två decennierna, sysslar enligt Waldenström bara med ”politisk propaganda.”

Detta är så klart inget annat än oförställt nyliberalt försvar av marknaden. Man tager sig för pannan! 

Men kanske borde man inte vara så överraskad …

Samme Waldenström förde i en intervju i DN (29/12 2021) till torgs idén att den ökade ojämlikheten i vårt land inte är ett stå stort problem eftersom ”i takt med att vi fick upp farten i ekonomin så skapade det förutsättningar för personer med drivkraft och det skapar välstånd.” 

Ja, vad ska man säga om denna, med både hängslen och livrem försedda, ekonomistiska ojämlikhetsapologetik? 

Inkomstskillnaderna i Sverige har trendmässigt fortsatt öka under fyra decennier. Enligt siffror som publicerades i januari i år från SCB har ojämlikhetsmåttet ’Gini-koefficienten,’ som år 2005 låg på 0.27, ökat till 0.33 år 2021. Det är den högsta noteringen sedan mätningarna startade.

Idag har de tio procent av befolkningen som har högst inkomster lika stor andel av den totala disponibla inkomsten som ungefär de 50 procent av befolkningen som har lägst inkomster.

Denna dystra bild av jämlikheten – i ett land som en gång i tiden var ett föredöme och det mest jämlika landet i världen – späs på ytterligare av data presenterade i rapporter från LO där man kan visa på att den ekonomiska eliten – i LO:s datamaterial omfattande 50 verkställande direktörer på svenska storföretag – har en högre relativinkomst än någonsin tidigare. I genomsnitt ligger direktörernas inkomster på en nivå motsvarande mer än 50 industriarbetarlöner.

När Karl-Bertil Jonsson i Tage Danielssons klassiska julsaga lägger undan några rika människors julklappar och delar ut dem till fattiga brister han i ”respekt för den privata äganderätten,” skrev samme Waldenström tillsammans med Lars Jonung på DN Debatt 23/12 2021. Enligt dessa ekonomiprofessorer är det kapitalism och marknadsliberalism som är den ¨okände välgöraren¨ som gynnat oss alla med ¨god ekonomisk tillväxt och demokratiska fri- och rättigheter.¨

Och detta ankors plask och grodors plums tror dessa herrar att de kan lura i folk. De måste tagit fel på årstiden. Lilljulafton är inte första april.

Trots att båda herrar vet bättre, nämner de inte med ett ord att Sverige under de senaste fyra decennierna är ett av de länder i världen där ökningstakten i ojämlikhet vad avser rikedom och inkomster varit som störst.

I den tidigare nämnda intervjun i Tidningen Näringslivet ger Waldenström uttryck för uppfattningen att ojämlikhet egentligen inte är något problem, eftersom skillnaden mellan toppen och botten alltid blir ¨större i en framgångsrik ekonomi.¨ Detta – att ojämlikhet inte är något problem – är I den ekonomisk-politiska debatten något som ofta marknadsfundamentalistiska förespråkare för fram. I enlighet med det så kallade ’Hästskitsteoremet’ kommer de allt större inkomsterna och förmögenheterna hos de rika ju ändå att så småningom sippra ner till de fattiga. Göd hästen och fåglarna kan äta sig mätta på spillningen.

Problemet med teoremet är att den empiriska evidensen för dess existens är lika med noll! 

Vad gäller ojämlikhetsförnekare av Waldenströms slag kan jag bara instämma med Fabian Månsson: ”Vet hut! Vet sjufalt hut!”