Projektet Sluta skjut borde inte behövas

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Med de rätta förebyggande åtgärderna skulle projekt som Sluta skjut inte behövas. Det skriver Sigrun Hilmarsdottir Sigurdsson, egenföretagare och debattör inom kriminalitet och arbetsmarknadsfrågor.

Projektet Sluta skjut handlar om samverkan mellan polis, kriminalvård och Malmö stad och målet är att minska minska skjutningar och andra grova våldsbrott. Inget annat.

Ett antal kriminella får samma budskap vid samma tillfälle och även ett erbjudande om hjälp. Jag har varit med i Sluta skjut sedan start och kan väl tycka att det bästa som kunde hända är att Sluta skjut lades ner för att det inte längre behövs. Jag har träffat unga män misstänkta för mord på sina motståndare eller vänner i insatsen, ingen dömd för morden dock. Känns faktiskt lite hopplöst. Vad är det som gör att vi inte kan döma dem för morden de begått? Hur ska vi tackla tystnadskulturen?

Inte börja för sent

En sak vi kan göra är att skapa bättre förutsättningar för dessa unga. Det är för sent att börja jobba med dem när de redan har vapnen i sin hand. Vi måste börja mycket tidigare. 

Det är nödvändigt att arbeta aktivt för att skapa ett samhälle där barn och unga inte känner sig utanför, där skolresultaten förbättras, och där strukturell rasism och utanförskap inte existerar. Jag betonar vikten av att inkludera och lyssna på unga människor i eftersatta områden och att motverka den växande trenden av utanförskap.

Idag går barnen ut från skolan och kan knappt läsa och skriva, vad har hänt? Vi drar ner på resurser i skolorna och förväntar oss ett bättre resultat. Jag säger bara gör om gör rätt!

Jag har träffat många unga ifrån så kallade social eftersatta områden och det gör ont i hjärtat när en 15-åring tror att hans möjligheter till en framtid i Sverige beror på hans adress. Hur har vi hamnat där? Och hur hamnar samme pojke på Sluta skjut 10 år senare?

Jag tror fullt och fast på att Sluta skjut blir överflödigt om vi bestämmer oss för att jobba förebyggande, strategiskt för att stoppa utanförskapet. 

I våra eftersatta områden är det enda innanförskap barnen känner det gäng som står där och säljer droger utanför deras dörr, de blir barnens första arbetsgivare, förebild där barnen känner sig inkluderade, sedda och lyssnade på.  Vi i majoritetssamhället måste bli lika bra på att rekrytera som gängen är. Vi behöver skapa en säker och inkluderande miljö för barn och ungdomar i skolan samt för att motverka utanförskap i samhället. Utanförskapet växer år från år och det måste stoppas. 

Vi måste utbilda lärare och skolpersonal i konflikthantering och skapa en inkluderande miljö.

Jobba hårdare mot mobbning och trakasserier. Både av barn och vuxna i skolan. Idag bestämmer barnen allt i skolan, när blev de tillräckligt mogna för det? Jag tror på att barnen ska vara med och bestämma och på det viset känna sig delaktiga men på vissa skolor i Malmö går detta till överdrift. Ett exempel är att vissa elever t.o.m. bestämmer vilka som ska jobba där genom att skapa ett drev mot resurspersonal som sätter gränser. Vi har blivit flata och rädda, rädda för att bli kallade politiskt inkorrekta. 

Jag har jobbat länge med arbetsmarknadsfrågor och under 2010-talet lärde jag känna många unga på Rosengård och Seved som inte kom in på arbetsmarknaden. Många unga som hade kriminalitet som bisyssla eller inte kom in på arbetsmarknaden av andra orsaker. Som tur är har många av dem idag ett vanligt jobb, eget företag, familj och är lyckliga men många är också döda. 

Vad behöver vi då göra för att underlätta för inträde i arbete förutom att satsa på skolan? 

Vi behöver utveckla program för yrkesutbildning och yrkesinriktad utbildning för att öka anställningsbarheten. Visa dessa unga att det lönar sig att ta en yrkesutbildning te.x. 

Samarbeta med företag för att skapa praktik- och mentorprogram för personer från olika samhällsgrupper. 

Erbjuda stöd och resurser för att hjälpa människor att övervinna hinder på arbetsmarknaden, såsom språkbarriärer eller bristande utbildning.

Mordet vid Zlatanbron

Den 5/11 2016 när en ung man, kallad Q, blev ihjälskjuten vid ”Zlatanbron” vid Rosengård/Norra Grängesbergsgatan reagerade jag starkt på hur vi nonchalerar och struntar i dessa unga. Detta skakade om kompisgänget otroligt mycket. 

Jag letade efter Q dagen innan mordet då han hade struntat i ett möte med mig. Jag hittade inte honom men jag träffade en massa andra unga som han. De var utsvultna på kontakt, jag kunde känna i luften att de lever i ett vakuum där på gatan vid bokalerna i Rosengård. ”Sigrun, jag vill jobba, Sigrun, hjälp mig, Sigrun, fixa ett jobb till mig, Sigrun, för fan jag pallar inte längre, Sigrun, det är inte lönt ingen vill ha oss!” Förtvivlan, desperation, hopplöshet. Detta var tiden innan Sluta skjut och det kändes som om vi jobbade i olika stuprör och inget hände. 

Dagen efter mordet på Q, var jag och många andra på Rosengård och pratade med de unga, hans kompisar. Förtvivlan, desperation, hopplöshet. En ung man sa att, de försöker utplåna oss, en annan ringde mig senare och sa ”snälla Sigrun, kan du hjälpa mig att fixa ett jobb. Jag vill inte dö som de andra!

Q:s föräldrar förlorade sin andra son till våldet ett och ett halvt år tidigare. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå deras känslor. Att förlora två söner till våldet i Malmö på mindre än två år. Q storebror var en ambitiös ung man som i vågor klarade av ett vanligt ”Svensson” liv men varje gång han förlorade sitt jobb hamnade tillbaka i sina kriminella mönster. Han var en glad kille som bara ville ha ett fast jobb som han kunde jobba med i hela sitt liv, som han lärt av sina föräldrar. Han var jätteorolig för sin lillebror som han älskade mer än sig själv, han ville att hans bror skulle lyckas, han sa ofta till mig: ”Snälla Sigrun, hjälp Q när och om han behöver. Han får inte bli som jag”. Efter det har det blivit många begravningar, gråtande familjer och förtvivlade kompisar. 

Mina känslor som jag kände den dagen finns kvar när jag tittar på vad som hänt i Malmö och Sverige. Jag är fortfarande arg och ledsen för att vi ignorerar dessa barn. Och ser jag ser ingen förändring i insatser eller attityd, snarare tvärtom hårdnar klimatet överallt. 

Så min dröm är att alla unga är med på tåget och att insatser som Sluta skjut läggs ner för att det inte längre behövs. Jag vet att jag är naiv men det är också en strategi från min sida.
Vi behöver inte göra det så svårt, lyssna, se uppmuntra, ge de unga hopp



Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!