Tema
1074

Protesterna som inger hopp

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Protesterna mot angiverilagen inger hopp, skriver Ulf Bjereld som tror att många kommer att visa civilkurage och vägra ange om lagen blir verklighet.

Annika Hedås Falk är en hjälte. Hon är rektor vid Stockholms Estetiska Gymnasium och vägrade nyligen tillmötesgå polisens begäran om att mejla över namn och personuppgifter på ”de Mongoler” (!) som skolan har som elever. Nu har hon anmält polisens krav och hantering av ärendet till Justitieombudsmannen, JO.

Genom sin vägran visade Annika Hedås Falk prov på klokhet och civilkurage. Det är absurt att polisen ber skolpersonal att upprätta och sända över listor på elever baserade på etnicitet. Jag förutsätter att det inträffade får konsekvenser inom berörda enheter inom Polismyndigheten.

Regeringens försök att införa en särskild angiverilag (eller ”informationsplikt”, som regeringen väljer att uttrycka det) har redan på utredningsstadiet mött ett kompakt motstånd inom berörda yrkesgrupper. Fackföreningar och civilsamhälle mobiliserar för att lagen inte ska bli verklighet.

Motivationen bland anställda i välfärdssektorn ska rapportera papperslösa till polis eller Migrationsverket är minimal. Ingen vill vara en angivare. 

Ja, nästan ingen i alla fall. I en utfrågning i SVT inför valet 2002 svarade dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg obetingat ja på frågan om han skulle kontakta polisen om han fick veta att grannen gömde utvisningshotade flyktingar. Och då var det inte ens olagligt att gömma flyktingar.

Blir lagen verklighet kommer många människor att visa samma civilkurage som Annika Hedås Falk. Det är bra. Civil olydnad är en viktig säkerhetsventil i en demokrati. Människor som inte räds att bryta mot en lag de anser orättfärdig och som också sedan är beredda att ta de rättsliga konsekvenserna av sina handlingar. 

Tidöavtalet driver samhället i repressiv riktning. I valet 2022 röstade 80 procent av väljarna på ett annat parti än Sverigedemokraterna. Men Sverigedemokraterna har genom det parlamentariska läget vunnit ett politiskt inflytande som vida överstiger vad de flesta trodde var politisk möjligt för bara några år sedan.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har genom att normalisera och nära samarbeta med Sverigedemokraterna ansvaret för att detta partis extrema ideologiska grundvärderingar nu får genomslag i praktisk politik. Jag tror inte dessa partier fullt ut förstår – eller vill förstå – vad samarbetet med Sverigedemokraterna gör med dem själva.

Protesterna mot angiverilagen är ett hoppets tecken. Kanske har vi ändå nått en vändpunkt där tillräckligt många människor säger: Hit, men inte längre.

 

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Bjereld: Kristersson måste sluta ljuga

Ulf Kristersson far med osanning och formulerar sig vilseledande på ett sätt som bidrar till ökad splittring och till en ökad stigmatisering av alla dem som inte är födda i Sverige, skriver Ulf Bjereld.

Kan filmpolitiken hållas utanför kulturkriget?

Det är mycket som är skakigt i svensk film just nu, konstaterar Ulf Bjereld som besökt ett filmpolitiskt toppmöte på Göteborg Film Festival.

Johan Pehrson – inte de nyanlända – borde gå en Sverigekurs

Vad betyder Tidöpartiernas förslag om en Sverigekurs för nyanlända? Ulf Bjereld ser flera problem med förslaget och undrar vad Johan Pehrson egentligen menar.

Fruktan är den politiska reaktionens främsta vapen

Regeringen och Sverigedemokraterna fortsätter sin marsch för att tillsammans göra Sverige till ett mindre frihetligt och mindre liberalt land, skriver Ulf Bjereld. Han citerar också Bo Rothsteins ord om att fruktan är den politiska reaktionens främsta vapen.