Charlotte Wiberg gör en spaning så här i Pride-tider. Och konstaterar att queer skräckfilm är på frammarsch. Här tipsar hon om tre aktuella filmer.
Som jag hoppas att de flesta vet vid det här laget har det hänt en hel del med skräckfilmen de senaste åren. Den gamla tidens regler för slasherfilmer, där svarta och homosexuella rollfigurer var de första att dö, gäller inte längre. Nej, jag säger inte att allt är förändrat, i varje film. Men mönster har luckrats upp. Och det är inte längre givet att vita cispersoner är filmernas centrum.
Några filmer att tipsa om såhär i Pridetider är kanadensiska Spiral (Kurtis David Harder, 2019) och amerikanska Swallowed (Carter Smith, 2022) och Knock at the Cabin (M Night Shyamalan, 2023), som alla finns att hyra på svenska vod-sajter.
Okej, skam till sägandes är alla huvudpersonerna i dessa filmer män, homosexuella män. Men. Framsteg är ändå framsteg. Den förstnämnda följer ett välkänt mönster: familj flyttar till ny ort för att starta ett nytt liv. Men är det ett bra ställe de har kommit till? Ondskan tar i det här fallet formen av den ondska som också i realiteten är ständigt närvarande för en familj där föräldrarna har samma kön – homofobin. Man behöver inte göra det mer komplicerat än så. Spiral är i sin enkelhet och effektivitet också den bästa av de här tre filmerna.
Men även Swallowed har sin charm. Här går vi in i body horror-genren, skräckfilm där det händer konstiga saker med kroppen, en subgenre som jag skulle kunna argumentera för är queer i sin egen rätt. Här sväljs det en drog som samtidigt är ett djur som i sin tur har en effekt på kroppen som gör det svårt att förstå varför någon vill nyttja den.
Det enda Benjamin ville var att åka till Los Angeles och bli porrstjärna, men hans vän Dom insisterar på att ge honom en ”present” på vägen. Den skulle innebära lättförtjänta pengar men villkoren visar sig vara andra än de Dom gått med på. Under pistolhot tvingas de båda föra in drogen i Kanada i sina egna kroppar, och därifrån går det naturligtvis åt helvete.
För en av dem i alla fall. Bortsett från att vara så fascinerande som all bra body horror är har filmen också ett dovt inslag av fördömd romantik som ger den en viss skönhet. Regissören Carter Smith som även skrivit filmen är en före detta modefotograf som uppenbarligen är värd att hålla ögonen på.
Sen har vi då M Night Shyamalan, ni vet han som en gång gjorde succé med Sjätte sinnet (”I see dead people”). Han har ju sin egen stil. Den kan kort sammanfattas som ”skitjobbig”. Antingen är det hisnande plot twists eller så är det historier med biblisk tyngd, och i det här fallet handlar det om det senare. Ja det handlar om själva domedagen. En helt vanlig familj möter apokalypsens fyra ryttare och tvingas ta ett fruktansvärt beslut för att rädda mänskligheten från undergång….
Det är i det här fallet inte särskilt svårt att räkna ut hur historien slutar. Men det är sympatiskt att den helt vanliga familjen består av två pappor och en adopterad dotter. Ibland kan jag undra hur stockkonservativ M Night Shyamalan egentligen är, men uppenbarligen är han i alla fall inte helt heteronormativ, och det är ju bara att glädjas åt det.
Jag tycker alltså inte Knock at the Cabin är en särskilt bra film. Men den ingår ändå i en positiv trend. Och med den konservativa rörelse som i dag anstränger sig för att omintetgöra alla framsteg som gjorts på hbtqi-området är den här trenden inte alls självklar. Vi måste omfamna den.
