Rasismen hotar demokratin

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Hot mot politiker och trakasserier mot rasifierade är ett hot mot demokratin. Aysha Jones har läst rapporter från Brå och Jämställdhetsmyndigheten om rasism. 

Jämställdhetsmyndigheten släppte tidigare i år rapporten Forskningsöversikt om politikens digitalisering ur ett jämställdhetsperspektiv. Might not sound that juicy – men rapporten avslöjar både det ena och det andra om hot mot politiker och i förlängningen demokratin. Den som Sverige stolt klappat sig på axeln för och själv betygsatt med ett MVG+ i en lika självgod som självblind anda som vanligt.

Hotbilder som riktas mot politiker tar avstamp i svenskens älskling – den heterosexuella vita cis-mannen av majoritetssvensk börd. Vi vars existens som på något sätt ruckar denna fragila fyrkantiga låda till norm attackeras som inkräktare lika välkomna som hårstrån i den smaklösa maten.

Utsattheten ökar ju längre bort man knuffas från den sociala konstruktion som utgör normen: queers are fucked, kvinnor och funkisar likaså och är du rasifierad inom samtliga tidigare nämnda kategorier kan du lika gärna skita i allt som heter politik och opinionsbildning. Det, eller välkomna både hot och trakasserier i Sveriges trångsynta offentliga påstått ”demokratiska” rum.

You’ve heard this from my mouth before and you’ll hear it again until the world is equal: rasism omöjliggör en sann demokrati genom att hota rasifierade politiker till tystnad. Rapporten granskar trakasserier av politiker på sociala medier, en arena som är kritisk för i synnerhet unga politiker och andra opinionsbildare att sprida sina budskap på.

Brottsförebyggande rådet, Brå,  menar att politiker som exponeras mer – genom att vara aktiva på sociala medier, till exempel – utsätts för mer (och grövre) hot. Rasifierade kvinnor utsätts för hot och trakasserier mer frekvent än män, och hoten är ofta sexuella och anspelar på oss som personer – det vill säga våra kroppar och vårt intellekt snarare än vår politik. Vi görs till objekt och nekas vår mänsklighet som subjekt, något Brå även rapporterar om i sin rapport om afrofobi.  I denna beskrivs även hur afrosvenskars psykiska och fysiska hälsa kraftigt påverkas negativt av socialt, psykiskt och fysiskt våld som leder till kronisk stress, sk minoritetsstress. Denna rasism möter vi från skolstart till arbetslivet till det offentliga rummet genom hela livet. Vi är med andra ord utsatta i samhällets samtliga sfärer genom alla livets faser, lider av sämre hälsa och får på det ett bemötande lika trevligt som syfilis i tredje stadiet när vi gör våra röster hörda.Enligt Brå är det ofta män förknippade med rasistiska grupperingar som trakasserar politiker, kvinnliga som manliga.

Attackerna kommer ofta i samband med uttalanden om (anti)rasism, integration, migration och flyktingmottagande, för att lägga till ytterligare pålägg på denna mumsiga bajsmacka. Vi 1) trakasseras oavsett och 2) hotas än mer när vi använder de medel som smidits i, av och för vår byråkratiska stat. Både Jämställdsmyndigheten och Brå noterar samma sak: vi hotas till tystnad som enskilda politiker och de frågor som direkt förknippas med melanin kapas under kuppartade former av extremhögern som matar sin rasism likt häxan i pepparkakshuset matade Hans i folksagan.

Vi tvingas till självcensur. Vårt demokratiska systems legitimitet blir precis lika undernärd som magar enbart närda av gröt när vi tvingas att hämma våra röster eller bli helt passiva för att skydda oss och våra anhöriga mot de som attackerar oss. Detta spär därmed på den utsatthet vi ändå möter och som redan gnager på vår hälsa och våra möjligheter i livet. Våra batterier behöver verkligen laddas men politiken suger ut de återstående procenten vi behöver för att få livet att fungera.

Effekterna av trakasserierna är intensivare för kvinnor – många tvingas ut från det politiska rummet helt och hållet eller så leder det till sänkta politiska ambitioner. Rasifierade kvinnor är redan en minoritet inom politiken, och det våld som är vår vardag bäddar knappast för en bättre framtid.

Det där med politisk representation är med andra ord enbart sant i fantasin, och i förlängningen demokratin – för vilket folkstyre finns när folkets röster (alltså inte bara norm-mannens!) hotas till självcensur, och när vissa frågor motas bort från politikens arena av högerextremister? Men frågan sträcker sig längre än så – har demokratin någonsin varit demokratisk, i ordets ideala och sanna bemärkelse? Jag undrar, eftersom rasismen knappast är ny utan en grundbult som hålls alltför kär av såväl beslutsfattare som allmoge, både idag och historiskt sett. För rasismen genomsyrar inte bara Sveriges nutid utan även vår historia: utöver förtrycket av oss afrosvenskar har rasism mot samer (och kolonialisering av Sápmi), antiziganism och antisemitism checkat in lika snabbt som vithetens fragila ego upplevt sin makt utmanad eller kunnat utöka den med hjälp av rasismen.

Svensken i gemen sväljer hellre föreställningen om sin egen exceptionalism och inbillade moraliska glans än att möta oss som representar grupper vars skallar mätts och kroppar tvångssteriliserats. Vilken demokrati kan skapas på denna grund, när dess själva fundament i kärnan är formad av rasism som fortsätter att legitimeras och utövas med en färgblind självgodhet?

Haters, let me ask you this: uppenbarligen har ni både tid och kreativitet till att författa milslånga rader om allt våld ni tycker att vi opinionsbildande rasifierade kvinnor ska utsättas för. Varför inte lägga all denna energi på någonting mer konstruktivt? Hajka, hugg ved, tänd en jävla brasa att spela fucking Wonderwall runt eller nåt istället! Men lämna oss opinionsbildande rasifierade kvinnor – och vår kamp för ett demokratiskt samhälle – ifred!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Aysha Jones
Aysha Jones
Aysha Jones är grundare av BLM I Sverige, influencer och ägare av Färg Makeup.

Fuck you, pay us!

Svarta och bruna som arbetar mot rasism måste få anständigt betalt för sina ansträngningar, skriver Aysha Jones, som inte ser att vita har samma problem.

Kalla inte flyktingar för migranter!

När vi väljer att kalla flyktingar för migranter nekar vi dem också humanitära insatser och rättvis behandling, menar Aysha Jones.

Nu gör jag slut med facket

"Fackförbunden har blivit en helig graal som ingen får kritisera eller omnämna i dåliga dager. Det är en björntjänst då de i sin vita normativa konformitet inte ser sina bjälkar och utvecklas i takt med det medvetna samhället som strävar efter jämställdhet", skriver Aysha Jones.

Majblommor i all ära, men det motverkar tyvärr inte rasistiska strukturer

"Att diverse politiker nu försöker positionera sig genom att använda Murhafs bragd är så osmakligt att det osar så extremt rutten fisk att inte ens gatukatterna vill närma sig", skriver Aysha Jones.