”Det har blivit kontroversiellt att forskare vänder sig till allmänheten på ett okonventionellt sätt”. Det skriver Anna Lundberg, professor i rättssociologi.
Denna text föddes när jag hade hört statsminister Ulf Kristersson kommentera kritik av ett lagförslag om anonyma vittnen: “Det finns alltid experter som är emot nästan varje förändring. Men så kan vi inte ha det i Sverige längre. Ska det bli en förändring så måste man genomföra förändringar.”
Hörde jag rätt? Hur kan en statsminister ens uttrycka sig på det sättet? Så Trumpigt sagt, kommenterade maken.
Min tolkning av statsministerns svar på journalistens fråga var att han inte ville ta till sig kunskap och erfarenhet hos forskare och praktiskt verksamma jurister – eller de människor som påverkas direkt av lagändringar för den delen. Men det är ju deras kunskap som borde ligga till grund för lagändringar.
Nu tror jag inte att statsministern menade så, att denna kunskap inte är viktig. Men hans uttalande fick mig att fundera över hur vi som producerar kunskap sprider den i samhället, och vilket bemötande detta får.
Under senare år har allt fler forskare sökt nya vägar för forskningsförmedling. På nydanande sätt cirkulerar man insikter och perspektiv. Ibland mycket konkret.
I Asylkommissionen som jag var involverad i 2019–22 ville migrationsforskare tillsammans med civilsamhället och professionella sprida kunskap om den tillfälliga utlänningslagen från sommaren 2016. Många var bekymrade, ja bestörta, av godtycket i asylbyråkratin. De alltmer våldsamma utvisningarna. Den eskalerande rasismen mot unga afghaner.
För att nå ut med tidigare forskning på området, blev en av aktiviteterna att författa ett skuggdirektiv till den parlamentariska migrationsutredningen. Skuggdirektivet baserades på tidigare studier om flyktingmottagande och välfärd och gav helt andra uppdrag till utredningen än vad regeringen hade gjort. Tanken var att synliggöra målen och utgångspunkterna i de riktiga direktiven.
Genom att lyfta alternativa perspektiv med tydliga referenser till vetenskapliga publikationer, cirkulerade vi också kunskap som inte kom fram i den pågående debatten om framtida asyllagar. Vi agerade helt enkelt för att relevanta forskningsresultat skulle få ligga till grund för Sveriges framtida migrationspolitik.
Folkbildande initiativ likt Asylkommissionen och samhällsengagemang inom akademin beskrivs ibland i termer av aktivism. Ordet klistras ofta på de forskare man vill tysta. I Danmark har det gått så långt att parlamentet sommaren 2021 gjorde ett formellt uttalande om ”Överdriven aktivism i vissa forskningsmiljöer”.
Denna ståndpunkt kritiserades av över 3000 forskare i ett upprop. De påtalade att uttalandet kan innebära inskränkningar i akademisk frihet, leda till att forskare drar sig tillbaka från den offentliga debatten, eller avskräcks från att forska inom politiskt kontroversiella områden. En skadlig utveckling för både demokratin och kunskapsutvecklingen.
Ett annat exempel på samhällsengagemang var när doktoranden David Alcer stormade scenen under Loreens framträdande på Melodifestivalen: Syftet var att uppmärksamma förstörelsen av våra våtmarker. Alcer anklagades efter aktionen för att ha missförstått sin roll som vetenskapsperson.
Det hade han inte. Han kände en desperation, som många av oss i Asylkommissionen kan identifiera sig med. Bemötandet av Alcers handling är ett uttryck för tidsandan. Det är också den vi skönjer när statsministern antyder att han inte behöver bry sig om kritik i samband med att nya lagförslag förs fram.
I samtiden har det blivit kontroversiellt att forskare vänder sig till allmänheten på ett okonventionellt sätt, eller agerar i publika sammanhang. Men i själva verket ligger det inom forskarnas grunduppdrag att så gott vi kan bidra till samhällsutvecklingen. Visionen för mitt hemuniversitet lyder: ”Vi förstår, förklarar och förbättrar vår värld och människors villkor”.
Andra lärosäten har snarlika formuleringar i sina dokument. Det är inget nytt. Den palestinsk-amerikanske författaren Edward Said (1935–2003) talade också om detta uppdrag i de prestigefyllda Reitföreläsningarna 1993 (Den intellektuelles ansvar. Bonnier Alba, 1995). Said resonerade om en grundläggande plikt för intellektuella att förmedla en motvilja mot enkla och färdiga klichéer, till såväl allmänheten som de auktoriserade makter som är ansvariga inför medborgarna. Han sa något mycket viktigt, nämligen att detta uppdrag gäller ”i synnerhet när makten utövas i ett uppenbart orättvist och omoraliskt krig eller i medvetna program för diskriminering, förtryck och kollektiv grymhet” (s 98). I en tid av ökande orättvisor och populistiska utspel från högerextrema partier är det alltså särskilt viktigt med kritisk kunskapscirkulation.
När forskare påstås vara aktivister handlar det lika mycket om innehållet i vad som sägs, som om hur budskapet förs fram. Det är för övrigt en halmgubbe att allmänheten skulle se det som ett problem. De få studier som gjorts visar tvärtom att allmänheten inte ser det som negativt att forskare är aktiva i samhällsdebatten. Det är snarare tvärtom. Problematiskt är det däremot när kunskap inte kommer samhället till gagn, något som borde diskuteras oftare.
Om min magkänsla stämmer, att statsministern vill signalera till allmänheten att vissa röster inte är något att lyssna till på grund av att de lyfter kritik mot lagförslag, måste forskare fortsätta nå ut på nya sätt. Vi har självklart ett ansvar att reflektera över vilka effekter vår kunskapsförmedling får. Lika viktigt är att de med formell makt tar ansvar för att politiken baseras på kunskap.
Statsministerns hållning innebär inte bara att han förstör för oss forskare. Han motverkar också en samhällsutveckling i dialog mellan politiker, vetenskap och beprövad erfarenhet.
