Drömsk tonårsskräck med svävande syntslingor

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Jennifer Reeder är ännu ett namn att lägga till på den växande listan av genrefilmskapare med en personlig touch,” skriver Charlotte Wiberg. Hon har sett Reeders aktuella ”Perpetratoroch uppskattar dess drömska tonårsskräck och svävande syntslingor.

Jennifer Reeder långfilmsdebuterade 2019 med egenartade filmen Knives and Skin, en av senare års anspråksfulla indieskräckfilmer där skräcken är oerhört lågfrekvent, knappast ens där. Filmen var indränkt i himmelska a cappella-versioner av åttiotalshits och varma syntslingor.

Samma filmkompositör, Nick Zinner (medlem i New York-rockbandet Yeah Yeah Yeahs), har gjort samma typ av syntmusik till Reeders senaste film, Perpetrator – en film som tydligare hör till skräckgenren men är lika drömskt atmosfärisk som debuten. Synten varierar med ödesmättad körmusik.

David Lynch, italiensk giallo och body horror är några ingredienser i denna egenartade feministiska coming of age-berättelse om Jonny (Kiah McKirnan), som har den kanske snyggaste afrokalufs jag någonsin sett, och den förvandling hon genomgår i samband med sin artonårsdag. Ofta sker transformationer av tjejer i skräckfilm i samband med att de börjar menstruera (tänk Carrie eller Ginger Snaps). Här kommer den senare men blod är ändå i fokus. Blodet fungerar som en slags ledarvätska i den speciella gåva Jonny får, som både innebär radikal empati och möjligheten att göra illa.

Inför sin födelsedag får Jonny flytta från sin ensamstående pappa till en moster, som själv har gåvan. Den nya orten plågas av försvinnande tonårsflickor. Vi känner igen temat från Knives and Skin, och liksom i den filmen tecknas orten på ett mjukt surrealistiskt sätt. Reeder både använder och subverterar könsmässiga klichéer.

 

Traktens häradsbetäckare är en ”jock”, som det heter i USA – en atlet som är aktiv i alla de maskulina lagsporterna – men också en mycket känslig person som har lätt till tårar och som genuint uppskattar alla de tjejer han har sex med i sin bil (och de i sin tur uppskattar att han är riktigt bra på att kyssas).

Avslöjandet av vem som är gärningsmannen, titelns perpetrator, kommer inte som en överraskning för den uppmärsamma publiken. Men det spelar mindre roll. Det är de många, njutbara, ibland roliga detaljerna som utgör filmens särart och charm. Den har inte gått upp på bio i Sverige men finns att hyra på nätet, liksom Reeders andra filmer – förutom Knives and Skin finns Night’s End, en kanske inte lika lyckad men också ganska rolig skräckfilm, denna gång med en tvångsneurotisk, frånskild man i huvudrollen.

Jennifer Reeder är ännu ett namn att lägga till på den växande listan av genrefilmskapare med en personlig touch. Jag ser fram emot hennes kommande produktioner.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.

”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul

FILM. "’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff," skriver Charlotte Wiberg.

Det dokumentära berättandets begränsningar

Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara brister.