Drömsk tonårsskräck med svävande syntslingor

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Jennifer Reeder är ännu ett namn att lägga till på den växande listan av genrefilmskapare med en personlig touch,” skriver Charlotte Wiberg. Hon har sett Reeders aktuella ”Perpetratoroch uppskattar dess drömska tonårsskräck och svävande syntslingor.

Jennifer Reeder långfilmsdebuterade 2019 med egenartade filmen Knives and Skin, en av senare års anspråksfulla indieskräckfilmer där skräcken är oerhört lågfrekvent, knappast ens där. Filmen var indränkt i himmelska a cappella-versioner av åttiotalshits och varma syntslingor.

Samma filmkompositör, Nick Zinner (medlem i New York-rockbandet Yeah Yeah Yeahs), har gjort samma typ av syntmusik till Reeders senaste film, Perpetrator – en film som tydligare hör till skräckgenren men är lika drömskt atmosfärisk som debuten. Synten varierar med ödesmättad körmusik.

David Lynch, italiensk giallo och body horror är några ingredienser i denna egenartade feministiska coming of age-berättelse om Jonny (Kiah McKirnan), som har den kanske snyggaste afrokalufs jag någonsin sett, och den förvandling hon genomgår i samband med sin artonårsdag. Ofta sker transformationer av tjejer i skräckfilm i samband med att de börjar menstruera (tänk Carrie eller Ginger Snaps). Här kommer den senare men blod är ändå i fokus. Blodet fungerar som en slags ledarvätska i den speciella gåva Jonny får, som både innebär radikal empati och möjligheten att göra illa.

 

”Jennifer Reeder är ännu ett namn att lägga till på den växande listan av genrefilmskapare med en personlig touch,” skriver Charlotte Wiberg. Hon har sett Reeders aktuella ”Perpetratoroch uppskattar dess drömska tonårsskräck och svävande syntslingor.

Jennifer Reeder långfilmsdebuterade 2019 med egenartade filmen Knives and Skin, en av senare års anspråksfulla indieskräckfilmer där skräcken är oerhört lågfrekvent, knappast ens där. Filmen var indränkt i himmelska a cappella-versioner av åttiotalshits och varma syntslingor.

Samma filmkompositör, Nick Zinner (medlem i New York-rockbandet Yeah Yeah Yeahs), har gjort samma typ av syntmusik till Reeders senaste film, Perpetrator – en film som tydligare hör till skräckgenren men är lika drömskt atmosfärisk som debuten. Synten varierar med ödesmättad körmusik.

David Lynch, italiensk giallo och body horror är några ingredienser i denna egenartade feministiska coming of age-berättelse om Jonny (Kiah McKirnan), som har den kanske snyggaste afrokalufs jag någonsin sett, och den förvandling hon genomgår i samband med sin artonårsdag. Ofta sker transformationer av tjejer i skräckfilm i samband med att de börjar menstruera (tänk Carrie eller Ginger Snaps). Här kommer den senare men blod är ändå i fokus. Blodet fungerar som en slags ledarvätska i den speciella gåva Jonny får, som både innebär radikal empati och möjligheten att göra illa.

Inför sin födelsedag får Jonny flytta från sin ensamstående pappa till en moster, som själv har gåvan. Den nya orten plågas av försvinnande tonårsflickor. Vi känner igen temat från Knives and Skin, och liksom i den filmen tecknas orten på ett mjukt surrealistiskt sätt. Reeder både använder och subverterar könsmässiga klichéer.

 

Traktens häradsbetäckare är en ”jock”, som det heter i USA – en atlet som är aktiv i alla de maskulina lagsporterna – men också en mycket känslig person som har lätt till tårar och som genuint uppskattar alla de tjejer han har sex med i sin bil (och de i sin tur uppskattar att han är riktigt bra på att kyssas).

Avslöjandet av vem som är gärningsmannen, titelns perpetrator, kommer inte som en överraskning för den uppmärsamma publiken. Men det spelar mindre roll. Det är de många, njutbara, ibland roliga detaljerna som utgör filmens särart och charm. Den har inte gått upp på bio i Sverige men finns att hyra på nätet, liksom Reeders andra filmer – förutom Knives and Skin finns Night’s End, en kanske inte lika lyckad men också ganska rolig skräckfilm, denna gång med en tvångsneurotisk, frånskild man i huvudrollen.

Jennifer Reeder är ännu ett namn att lägga till på den växande listan av genrefilmskapare med en personlig touch. Jag ser fram emot hennes kommande produktioner.

Prenumerera för 69 kr/mån

Läs artikeln för 19 kr

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Ridley Scotts film om Napoleon är ett sömnpiller

”Jag tycker ärligt talat att biofilmen känns ungefär en hel timme för lång. Och det är verkligen inget gott betyg till den vid det här laget ordentligt slipade Ridley Scott,” skriver Charlotte Wiberg efter att ha sett Riddley Scotts bioaktuella film ”Napoleon”. Den är ett sömnpiller, varnar Wiberg.

Falska rykten om organstölder en del av antisemitismen

”Antisemitism är ryktet om judarna sade Theodor Adorno och ibland kan den meningen upplevas som en helhetsbeskrivning av fenomenet antisemitism.” Charlotte Wiberg skriver om konspirationsidéerna kring organstölder apropå den pågående debatten om antisemtism hos svenska influerare.

Tre dimensioner av våld mot kvinnor

Charlotte Wiberg har sett tre tv-dokumentärserier: ”En våldsam kärlek”, ”En kropp till salu” och en ”En våldsam heder”. Tre dimensioner av våld mot kvinnor. ”Producenten och regissören Jessica MacDowall är involverad i samtliga produktioner. Hon har utfört en viktig och stark gärning,” skriver Wiberg.

Skrämmande dokumentärfilmer om sekter

Charlotte Wiberg har tagit en närmare titt på några aktuella dokumentärfilmer om sekter. ” Det är rentav förskräckande enkelt för sekter att binda människor till sig och sedan förstöra dem,” konstaterar hon.