Putslustigheter med intellektuell fernissa

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Charlotte Wiberg låter sig inte imponeras av Wes Andersons aktuella Roald Dahl-filmatiseringar på Netflix. ”Jag är besviken,” konstaterar hon och kallar det ”putslustigheter med intellektuell fernissa”.

Wes Anderson är en av dagens mest beundrade filmregissörer, och han har i stor omfattning den egenartade, subjektiva stil som gör honom till vad som cineaster en gång kallade auteur, en regissör som använder kameran som en penna och ser till att alla bilder bär hens signum.

Därför tillför Wes Anderson, i ett nu aktuellt samarbete, Netflix ett visst kulturellt kapital utan att vara besvärlig. Han har nämligen aldrig varit svårtillgänglig eller burit på något radikalt och för någon möjligen svårsmält budskap.

Trevliga, är vad man ofta kan kalla hans filmer. Underfundiga. Med lite elakhet kan man också kalla dem putslustiga, med intellektuell fernissa – men det måste sägas att även jag uppskattar vissa Andersonfilmer väldigt mycket.

Nu har alltså Netflix köpt in en serie kortare filmer som bygger på berättelser av Roald Dahl. Allt pekar på en serie mysiga stunder i soffan.

Allt som allt handlar det om fyra filmer: Den underbara historien om Henry Sugar, Svanen, Råttfångaren och Poison. Alla är 17 minuter långa utom den förstnämnda filmen som med tvångsneurotisk logik är dubbelt så lång, 34 minuter. Den och Svanen är ganska enkla moraliteter. Svanen innehåller visserligen våld men offret får sin upprättelse. Poison är en liten berättelse som enbart leder till ett antiklimax. Endast Råttfångaren kan sägas vara lite otäck, trots Dahls förkärlek för det makabra.

I alla filmerna används ett litterärt berättargrepp, det vill säga att berättelsen helt enkelt berättas med ord, av en karaktär som visas i bild. Denna karaktär har det vanliga Andersonska tämligen uttryckslösa utseendet.

Berättaren vandrar som regel mellan olika tablåer som berättelsen förs vidare genom. Blir det inte ganska tråkigt, undrar ni. Jo. Det blir ju faktiskt det. Även om Benedict Cumberbatch försöker skoja till det genom att plötsligt uppträda i klänning i Den underbara historien… och Råttfångaren ett tag berättas av en animerad råtta.

Trots att vissa av de frontala och nogsamt arrangerade tablåerna är visuellt slående så är det ganska lite som övertygar mig om att jag inte hade kunnat lyssna på en intalad bok i stället. En intalad bok hade förmodligen engagerat mig mer, aktiverat mer inlevelse.

Kombinationen Wes Anderson och Roald Dahl har redan tidigare resulterat i ganska charmiga animerade Den fantastiska räven, och skådespelare som Ben Kingsley och Ralph Fiennes i novellfilmsprojektet väckte verkligen min lust att ta del av detta.

Svanen gjorde mig faktiskt lite förtjust, det är en vacker liten historia. Synd bara att jag så snabbt förstod hur den skulle gestalta sig och sluta. Det finns för lite av det överraskande och fantastiska i de här novellfilmerna. Jag är besviken.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.

”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul

FILM. "’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff," skriver Charlotte Wiberg.

Det dokumentära berättandets begränsningar

Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara brister.