Riksbanken har gjort hundratusentals arbetslösa

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

KONKRET GRANSKNING. Doktrinen om en naturlig arbetslöshetsgrad håller inte eftersom de relationer den beskriver aldrig faktiskt har existerat. Ju tidigare vi förpassar den till den ekonomiska doktrinhistoriens skräphög desto bättre. Det skriver professor Lars Syll. 

För snart sextio år sedan skrev Chicagoekonomen Milton Friedman en (ö)känd artikel där han hävdade att det existerar en ”naturlig arbetslöshetsgrad” och att alla försök att få ner arbetslösheten under denna bara skulle leda till allt högre inflation. Blir arbetslösheten för låg tvingas centralbanken att höja styrräntan så att arbetslösheten ökar för att undvika för hög inflation. Prisstabilitet måste prioriteras framför låg arbetslöshet.

Men vad är den naturliga arbetslöshetsgraden? Hypotesen har alltid varit kontroversiell och mycket teoretiskt och empiriskt arbete har ifrågasatt hur verklighetsnära den är.

Skadligt för ekonomin

Tanken att det skulle existera en naturlig arbetslöshetsgrad – det som på moderna ekonomjargong kallas NAIRU (Non Accelerating Inflationary Rate of Unemployment)  – är inte bara av teoretiskt intresse. Långt ifrån. Den verkliga skadan är att ekonomiska makthavare som tar beslut baserade på NAIRU-modeller systematiskt genomför onödiga åtstramningsåtgärder som är skadliga för ekonomin. 

De flesta mainstreamekonomer accepterar i grunden tanken bakom NAIRU och dess politiska slutsats att försök att främja full sysselsättning är dömda att misslyckas eftersom regeringar och centralbanker inte kan pressa arbetslösheten under den kritiska NAIRU-tröskeln utan att orsaka skadlig inflation.

Ett av de främsta problemen med NAIRU är att den i grund och botten är en tidlös långsiktig ”jämviktsattraktor” som faktisk arbetslöshet (påstås) måste anpassa sig till. Men om den jämvikten själv förändras — och på sätt som beror på processen att nå jämvikten — ja, då kan vi inte vara säkra på vad den jämvikten kommer att vara utan att sätta arbetslösheten i en verklig historisk tidskontext. Detta innebär att den ursprungliga tanken bakom Friedmans begrepp – att det skulle finnas en slags av naturen given jämviktsnivå – inte stämmer med verkligheten. 

Att det finns en långsiktig jämvikt är ett mycket behändigt modellantagande. Men baksidan av antagandet är det gör det nästintill omöjligt att tillämpa på verkliga ekonomier. Varför? Eftersom det i grund och botten är ett tidlöst begrepp fullständigt oförenligt med verkliga historiska händelser. I den verkliga världen är det historisk — inte logisk — tid som styr. Detta innebär att långsiktig jämvikt är en mycket dålig vägledning för makroekonomisk politik. I en värld full av genuin osäkerhet, multipla jämvikter, asymmetrisk information och marknadsmisslyckanden är långsiktig jämvikt — inklusive NAIRU — helt enkelt en icke-existerande enhörning.

I den himmelska mekaniken har vi en gravitationskonstant. Inom ekonomin finns ingen motsvarighet. NAIRU håller inte vatten helt enkelt för att den inte existerar — och att basera ekonomisk politik på en så svag teoretisk och empirisk konstruktion är inget annat än att skriva ut ett recept för självförvållad ekonomisk förödelse.

Många mainstreamekonomer medger att det är svårt att exakt veta var jämviktsarbetslösheten ligger, men att den kan fungera som en slags ”tankeram” som kan hjälpa politiker och andra policymakare att fatta beslut och göra prognoser. Inte minst när det gäller hur Riksbanken ska stabilisera inflationen framförs ofta tanken att om arbetslösheten understiger jämviktsnivån så blir det svårare att uppnå det uppställda penningpolitiska målet om en inflation på 2%.

Politisk fiktion

Bra tankeram? Nej! Som senare tids forskning övertygande visat är NAIRU snarare att se som en slags ekonomisk-politisk fiktion som förändras utifrån den förda finans- och penningpolitiken. Därför har också ekonomer haft monumentalt svårt att komma överens både om hur NAIRU ska uppskattas och hur hög den faktiskt är!

Så varför detta fasthållande vid något som alla — inklusive dess försvarare — medger är dåligt teoretiskt underbyggt och empiriskt nästintill omöjligt att skatta? Kanske kan en av förklaringarna vara en allmän förskjutning av politiska och sociala preferenser åt höger som ägt rum de senaste decennierna. Men så länge man inte kan presentera en hållbar förklaring av hur den naturliga arbetslöshetsnivån varierar över tid, är det i vilket fall som helst oanvändbart som policyinstrument. Ungefär som ideologiska och religiösa dogmer går det inte att – i god Poppersk anda  –falsifiera doktrinen om en naturlig arbetslöshet utifrån data. 

Riksbankens oftast överdrivet restriktiva inflationspolitik bidrar till att hundratusentals människor helt i onödan kastas ut i arbetslöshet.  När vi väl ser hur svaga grunderna för den naturliga arbetslösheten är, blir det lättare att argumentera för andra lösningar på ekonomins problem än att ständigt låta de arbetslösa ta smällarna. 

Regeringar och centralbanker kan inte bara titta bort och legitimera sin passivitet gällande arbetslöshet genom att hänvisa till NAIRU. Varför en doktrin som gång på gång så monumentalt visar sig misslyckas när den konfronteras med empiriska data ska få fortsätta påverka hur vi utformar vår ekonomiska politik är obegripligt.

Doktrinen om en naturlig arbetslöshetsgrad håller inte eftersom de relationer den beskriver aldrig faktiskt har existerat. Ju tidigare vi förpassar den till den ekonomiska doktrinhistoriens skräphög desto bättre.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Lars Syll
Lars Syll
Professor i samhällskunskap och doktor samt docent i ekonomisk historia.

Nationalekonomi – mer fiktion än vetenskap

Varför håller mainstreamekonomer fortfarande fast vid att använda teorier och modeller som bygger på många gånger uppenbart absurda antaganden? Det undrar Lars Syll som menar att vi är bättre betjänta av en metodologi som tar hänsyn till att ju mer vi vet, desto mer inser vi att vi inte vet.

Felet med modern nationalekonomi

Det som är fel med mainstream nationalekonomi är inte att den använder modeller i sig, utan att den använder dåliga modeller. De är dåliga eftersom de inte bygger broar till de verkliga system där vi lever, menar professor Lars Syll.

Professorn som är Sveriges Doktor Pangloss

Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat under fyra decennier. Men marknadsliberaler vägrar att se det som ett problem, menar Lars Syll, professor i samhällskunskap och doktor och docent i ekonomisk historia.