2015 sökte 23 000 ensamkommande från Afghanistan asyl i Sverige. Ingrid Eckerman är läkare och grundare av nätverket Stoppa utvisningarna till Afghanistan. Här skriver hon om sina erfarenheter.

Jag har blivit ombedd att skriva om civilsamhällets insatser för flyktingarna som kom 2015. Det är så svårt att tänka tillbaka att jag fått skriva en bit i taget. Ännu svårare är det när utvisade killar kontaktar mig från Afghanistan, Iran eller Pakistan. Vad har de där att göra? De skulle ju vara här!

Karin Fridell Anter och jag skrev en bok, Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021. (Där inget annat anges är de kursiverade citaten från boken). En viktig del, nära 100 sidor, handlar om civilsamhällets insatser för de 160 000 flyktingarna som sökte asyl i Sverige 2015. Vi visste via sociala och andra media vilka enorma insatser som gjorts, över hela Sverige. Men ingen har forskat på civilsamhället, ingen har gjort någon rapport. Vi var osynliga. 

Grupper som stött flyktingar har under de här åren funnits på många orter i hela Sverige. Till att börja med utgick de från lokala Röda kors-kretsar, kyrkliga församlingar och andra befintliga organisationer. En del ombildades senare till föreningar för att kunna ta emot bidrag från studieförbund och kommuner. 

En grupp som fick extra mycket kontakter med svenskar var de 35 000 ensamkommande barnen och ungdomarna, varav 23 000 hade afghanskt medborgarskap. De fick en god man och en socialsekreterare. De fick boende i familjehem eller hvb-hem. De placerades i skolor med svensk personal. De spelade fotboll eller musik, ledda av svenskar.  

35 000 ungdomar där var och en har minst tio personer runt sig. Det måste vara minst 100 000, kanske det dubbla, som på nära hålla sett ungdomarnas situation. 

I mitt kollektivhus blev det konsert en kväll i januari 2016. Två afghanska unga musiker som bodde på ett HVB-hem i närheten underhöll oss med trumma, harmonium, sång och tolk. Jag engagerade dem för en folkmusikkonsert som samlade in pengar till flyktingar. De här killarna ville jag introducera i den svenska folkmusikvärlden!

Innan de ensamkommande ungdomarna fick sina beslut hann många fylla 18 år. Andra blev uppskrivna i ålder till 18 år, på mer eller mindre lösa grunder. I och med det fick kommunerna inga bidrag för dem. Förutom att de förlorade sin gode man och sin socialsekreterare ställdes de på gatan samma dag beslutet nådde kommunen – såvida de inte accepterade Migrationsverkets erbjudande om en flyktingförläggning i den norrländska skogen, utan möjlighet till skolgång. 

Människorna som fanns runt dem reagerade. Vi såg deras psykiska sammanbrott, hörde om självmorden. Det startades upp kedjor där vänner, släktingar, arbetskamrater övertalades bli ett ”frivilligt familjehem” för en eller ett par ungdomar. Detta ledde till att ännu fler människor engagerade sig för dem. 

Det uppstod också stora nationella nätverk som kommunicerade via sociala media, som #Vistårinteut och Stoppa utvisningarna till Afghanistan! Organisationer som stadsmissionerna i Stockholm och Malmö organiserade viktiga stödfunktioner. Agape Göteborg startades av frivilliga. Projekt startades där medverkande kunde få lön, men många ställde upp helt utan ekonomisk ersättning.

”Mormor, hjälp oss!” Det var de två musikerkillarna. Den yngsta hade blivit 18 år och nu skulle de ut från sitt boende. Jag tvekade inte. De fick komma hit fast jag inte visste hur de skulle sova. Sedan ”Mormor – kan du hjälpa min kompis? Han mår jättedåligt.” Till slut bodde det fem killar på olika håll i kollektivhuset.

2016 kom de första avslagen. Alla vi tusentals hjälpare fick nu inpå skinnet uppleva hur Migrationsverket fungerar. Vi läste utredningar och beslut och häpnade. Redan 2017 publicerade #Vistårinteut rapporten med det talande namnet ”Min mamma är blind på ena örat och pappa odlar bomber” med mängder av exempel på Migrationsverkets formuleringar. Ännu fler finns det på ”Stoppa utvisningarnas” hemsida.

Några av oss hjälpare bildade föreningen Stöttepelaren för att ge ekonomiskt stöd för dem som föll mellan alla stolar.

Sedan började de förskräckliga massutvisningarna, när vi samlades utanför förvaren för att protestera och visa killarna vårt stöd. 

De här åren, när vi kämpade för en förändring, med upprop, artiklar, demonstrationer, brevkampanjer till riksdagsmännen etc. etc., var enormt tunga för oss hjälpare. Maktlösheten tog på oss – att inte nå fram, att migrationsminister Morgan Johansson inte ens ville träffa oss eller ta emot våra skrivelser, att mötas med tystnad från etablissemanget. Samtidigt skulle vi förmå unga människor att inte förlora hoppet utan stanna kvar i livet. 

Det finns hjälpare som körde sin ekonomi i botten. Det finns hjälpare som slet ut sig, som mådde mycket dåligt. Vi hade ju inte, som de professionella, något stöd, någon handledning. Många hade killarna omkring sig hela dygnet, kände deras ångest och desperation i sitt eget hjärta. Det var inte ovanligt att de drabbades av sekundär traumatisering, med liknande symtom som vid PTSD.

Att berätta för de två killarna som bodde hos mig att de fått sitt första avslag hör till det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Det är fortfarande svårt för mig att ens tänka på det.

Den nya gymnasielagen innebar en ny möjlighet för ungefär hälften av ungdomarna med avslagsbeslut, cirka 7 000. Lagen var så oklart skriven att civilsamhället fick en ny roll: att stötta alla dessa unga med att fylla i blanketter, manövrera sig fram inom skolsystemet, förklara CSN och socialtjänst. Ibland lyckades vi ge rätt råd, ibland inte. 

Tre killar i ”huset” omfattades av gymnasielagen. Jag hjälpte till att fylla i blanketter och ha kontakt med en svårflörtad socialtjänst. När de fick sina tillfälliga uppehållstillstånd fick vi äntligen ett andrum.

De andra var lika många, de som inte omfattades av gymnasielagens stränga kriterier. Nu började en strid flyttström till Frankrike och andra länder. Återigen uppstod olika grupper på nätet där man gav råd om flykten. Många fortsatte få ekonomiskt understöd från sina svenska hjälpare till dess att de fick boende och mat från myndigheterna. I Paris bildade svenskar föreningen ”De svensktalande afghanernas vänner i Frankrike”. Med tiden fick de allra flesta uppehållstillstånd i Frankrike eller de andra länder de flytt till. Uppskattningsvis handlar det om mer än 5 000 personer. 

Jag glömmer aldrig den dagen då han stod i min dörr, snyggt klädd, med rullväskan packad, trumman under armen och kompisarna runt honom. Han hade bott hos mig i två år. Första och enda gången vi gav varandra en riktig kram – och den var lång. Jag saknar honom fortfarande. Hans högsta dröm är få komma tillbaka till ”det jättebästa landet”.

För dem som omfattades av gymnasielagarna blev livet lugnare tills sista terminens slut närmade sig. Då kom oron – ska jag hinna få ett fast jobb på sex månader? Kommer jag kunna fylla alla krav som ställs? Nu började en ny period för oss hjälpare. Läxhjälp blev ”skriva CV-hjälp”. Lokala grupper startade projekt för att få alla ”sina” killar i arbete. Statliga projektmedel gick till speciellt uppstartade arbetskraftsförmedlingar. Ungdomarnas egna föreningar startade projekt för att rädda sina kompisar. 

Av de fem killarna som bott i kollektivhuset var två i Frankrike. De andra läste på gymnasiet. De kom in till mig för läxhjälp, fylla i blanketter, diskutera jobbmöjligheter. Glädjen var stor när vi kunde fira deras studentexamina – men ännu större när de fick sina permanenta uppehållstillstånd. Att sedan följa med en av dem till mäklare och bank när han, tillsammans med flickvännen, köpte en lägenhet i Stockholm – det var stort! 

Det fanns några tusen kvar i Sverige som papperslösa. Efter talibanernas fall 2021 fick de möjlighet att söka ny prövning, eller ny asyl då deras första utvisningsbeslut blivit preskriberat efter fyra år. Många förstod inte vad som krävdes av dem i asylansökan, och ungefär hälften har fått avslag. Andra har kontaktat oss, vi har kunnat ge bra tips om advokater, kanske övat dem att berätta på ett bra sätt. 

En ny, men mindre, ström går till Tyskland och Frankrike. Nu har de varit åtta år i Sverige. Många har utbildning, fast arbete, lägenhet, flickvän eller fru, men får avslag för att de inte uppfyller någon detalj enligt gymnasielagen och därefter avslag då de söker asyl på nytt. Andra har hållit sig undan i fyra år, bott och svartarbetat tillsammans med landsmän. Från Frankrike får vi höra att de som kommer nu mår mycket sämre än de som kom 2018 – 2020. 

Jag blev mormor åt en kompis till killarna. En natt stod han inte ut längre. Han satte sig på tåget till Malmö. Utan pengar, pass, packning, planering. Nu ringer han från Tyskland och berättar om förväntningar och besvikelser. Snart har han väntat i ett år. Jag fyller på hans ICA-kort med matpengar varje vecka. Jag är orolig för honom. 

När man har tagit någon till sitt hjärta, som ens biologiska barn(barn) eller ens bonusbarn(barn), kan man inte överge den bara för att den inte fick uppehållstillstånd. Det gör att vi nu har kontakt inte bara med ”svensktalande afghaner” i Frankrike och Tyskland, utan också med tidigare utvisade som nu finns i Afghanistan, Iran, Pakistan eller har påbörjat en ny flykt till Europa. 

När jag startade uppropet Stoppa utvisningarna till Afghanistan! hösten 2016 trodde jag att det skulle ta några månader. När vi under självmordsåret 2017 bildade föreningen Stöttepelaren trodde vi att det skulle handla om några år. Idag ser vi inte något slut på behovet av dessa verksamheter. ”Stoppas utvisningarnas” facebookgrupp, som har kallats ”killarnas vardagsrum”, växer fortfarande. Den har 26 000 medlemmar varav en fjärdedel är 18-24 år. Och trots att många av de numera unga vuxna försvinner från Stöttepelaren så kommer det fortfarande nya. 

Allt fler av de gamla hjälparna ”försvinner” från nätverken. De har fått se sina skyddslingar få permanenta uppehållstillstånd, eller de har förlorat dem till ”främmande land”. De orkar inte längre engagera sig. Men alla vi tusentals som varit med under de här åren är ändå förenade av våra erfarenheter. Vi känner en enorm besvikelse över den förra regeringen, som accepterade dels den rättsosäkra hanteringen av de ensamkommande ungdomarna, dels det inhumana i att uttryckligen vilja bli av med dem.

Detta är vad vi fått höra:
”Att vi ska ha en stram migrationslagstiftning råder det ingen tveksamhet om. Paradigmskiftet ägde rum 2015 och det genomförde vi.” Magdalena Andersson (S), före detta statsminister, 25 oktober 2022. 

”Syftet är att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande.” Den 24 november 2015 presenterade statsminister Stefan Löfven (S) och en gråtande Åsa Romson (MP) den nya politiska inriktningen. De hade då lagt ytterligare begränsningar på fyrpartiöverenskommelsen från oktober. 

 ”Jag tror att det i vart fall rör sig om 60 000 personer [som ska utvisas], men det kan också bli upp till 80 000.” Inrikesminister Anders Ygeman (S) 27 januari 2016. De flesta asylsökande från 2015 hade då inte ens fått presentera sina asylskäl för Migrationsverket.  

”Vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar, men vi kan ta hand om de som har ett skyddsbehov, och det gör vi.” Migrationsminister Morgan Johansson (S) 23 oktober 2016. Många av de afghanska tonårspojkarna hade fortfarande inte kommit till sin första intervju och fått redogöra för sina skyddsbehov.

Den 20 juli 2016 trädde den så kallade ”tillfälliga lagen” i kraft. Den gällde retroaktivt för alla som ännu inte hade fått sina beslut. Vi hjälpare undrar fortfarande om det ens var lagligt att göra lagen retroaktiv. Utan retroaktivitet hade läget både för barnfamiljerna och ungdomarna från Afghanistan varit ett annat. Mycket lidande hade undvikits. 

Den 20 juli 2021 permanentades den tillfälliga lagen i den nya utlänningslagen. I oktober 2022, efter valet, bildade de så kallade Tidöpartierna en ny regering. Idag arbetar den med att försöka införa Sverigedemokraternas långtgående försämringar för utländska medborgare, speciellt för flyktingar.