SD:s syn på konst liknar nazisternas

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”I Nazityskland handlade det om ’degenererad’ konst men hos SD är det i stället ’provocerande’ konst som ligger i farozonen. Det rör sig således i båda fallen om att det som är modernt och tankeväckande anses vara fel,” skriver Ida Thunström.

Nazisterna älskade Gustav Klimt. Det är svårt att tänka sig att han skulle ha älskat dem tillbaka, men eftersom han dog redan 1918 var han lyckligt ovetande om denna kommande guldsmetning.

Med tanke på Klimts ställning som den moderna expressionismens fader, kan man dock fråga sig hur hans konst lyckades undgå att censureras tillsammans med annan ”entarte kunst”. Inte ens den uttalat övertygade nazisten Emil Nolde kom ju undan. Som väletablerad konstnär hade Klimt till och med tagit de båda förbjudna Oskar Kokoschka och Egon Schiele under sina vingar, och influenserna från hans måleri är omisskännlig i deras ytterst ”degenererade” bildvärldar.

Det fanns alltså trots allt utrymme för en viss konsekvens i nazisternas kulturpolitik; Gustav Klimts konst var grundad på symboler och värderingar som nazisterna stod för, och uppfyllde därmed kraven för deras värdegrund. Själv hade han förmodligen vänt sig i sin grav om han vetat om det, men nu var han alltså en nationalsocialistisk hjälte. Helt utan samtycke blev han maktens guldgosse, och namnen på hans porträtt ändrades för att passa i nazisternas salonger. Ofta judiska namn på personer som tillhörde Klimts närmsta umgängeskrets.

Tänk er att alla officiella visningar av Klimts verk skulle förses med undertexter som fokuserar på hans sensuella, dock inte explicit erotiska kvinnofigurer som uttryck för nazismens höga ideal. Hur skulle det kännas att se på dessa bilder? Kanske skulle guldskimret rentav spilla över en smula på nationalsocialisterna? Helt utan samtycke från konstnären. Det låter närmast som en stöld, eftersom det inte var konstnären som hängde upp sina bilder på nazisternas väggar.

I filmen Woman In Gold (Simon Curtis, 2015), skildras en process (av många) där Klimts verk (med samma namn) återförs till sina ursprungliga, judiska ägare. Det blir en upprättelse som lika mycket är konstnärens.

Att Sverigedemokraternas syn på konst och kultur är snarlik den som gällde i Nazityskland, eller sovjettidens idealiserade bildvärld för den delen, är ingen nyhet. Utan att säga rakt ut att Sverigedemokraterna är ett anti-demokratiskt parti, kan man lugnt påstå att de anser det motiverat med statlig censur. I Nazityskland handlade det om ”degenererad” konst men hos SD är det i stället ”provocerande” konst som ligger i farozonen. Det rör sig således i båda fallen om att det som är modernt och tankeväckande anses vara fel. Konst måste tilltala våra högre sinnen, vilka dessa nu är.

För det är provocerande med bilder som väcker tankar. Och rimligtvis vill maktfullkomliga regeringar i största möjliga mån hindra sitt folk från att tänka själva. Jag tvivlar på att det är den kopplingen SD gör, men funktionen är densamma. Ett provocerat sinne är ett som känner att något är fel. Även om det inte går att sätta ord på vad. Man tvingas gräva i sig själv; varför känner jag så här? Och i detta varför kan fler ifrågasättanden gro. Och alla former av ifrågasättanden är skadliga för ett auktoritärt samhälle. Men våra högre sinnen, vilka är nu dessa? Ett förslag är att kalla det våra harmoniska sinnen, och visst finns det ett syfte med att appellera till dessa.

Therese Bohman beskriver i en krönika i Expressen hur hon nästan mot sin vilja dras med i Artipelags något kitschiga presentation av Monets måleri. Hon gör en viktig poäng (om man bortser från artikelns rubrik) när hon inser, men välkomnar, utställningens lättillgänglighet. Allt har ett syfte, och Klimts konst är officiellt oemotståndlig. Tack vare att den, enligt nationalsocialisterna, vädjade till våra högre, rena och oskuldsfulla sinnen, har den till skillnad från andra samtida mästerverk bevarats. Målet har, så som faktiskt sker ibland, helgat medlet.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Ida Thunström
Ida Thunström
Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar.

AI väcker hopp om en kulturrevolution

AI-KONST. Ida Thunström reflekterar över hur AI kan komma att påverka kulturlivet. Och hoppas på en irrationell kulturrevolution.

Sökandet efter förståelse i konsten

KONST. Ida Thunström resonerar kring begrepp som identitet, överlevnad och förståelse i en konstnärlig kontext.

Ett datorspel som knyter an till konsthistorien

Ida Thunström summerar det gångna året och väljer överraskande nog att utse ett modifierat datorspel till årets konstverk. Spelet heter ”My House”.

Håll konsten fri från pekpinnar!

”För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna,” skriver Ida Thunström apropå en utställning med alltför många pekpinnar.