Aysha Jones, medgrundare till Black Lives Matter Sverige, menar att hon tagit med sig lärdomar av misstagen de första åren. Men också att grundvisionen var rätt redan från början. Konkrets Kamal El Salim fick ett samtal med henne om hur rörelsen ser ut idag.
Vad gör BLM Sverige idag?
– Vi är tillbaka till att vara en rörelse där BLM egentligen är vem som helst. Det finns absolut en organisation och en struktur bakom det formella, om man säger så, men du är BLM, jag är BLM, din granne är BLM. Alla som på något sätt driver kampen framåt och arbetar och strävar för en mer jämlik värld är BLM.
– Vi behöver våga tänka att systemet inte är sönder, utan det fungerar precis som det är skapat och vi behöver snarare nya system. Det är inte alla som tänker på det sättet. Då är det inte alltid en organisation som funkar.
Vilka är utmaningarna för BLM idag och vad har ni tagit med er?
– Utmaningarna i dagens läge skulle jag säga är vi själva. Vi “goda”. Vi antirasister. Vi svarta. Vi bruna. För vi har inte fattat att precis samma verktyg som den vite mannen använt för att ta ifrån oss våra rättigheter, använder vi på varandra. Det blir så mycket mer komplext när vi brukar dessa verktyg mot oss själva, det är så mycket svårare att bemöta dem då. De slagen eller vad man ska säga, det blir väldigt svårt att parera dem, medan med en vit man, då har jag en rashierarki att förhålla mig till som jag också alltid kan utgå från. Där det också finns fakta, statistik, alltså allt sånt.
– Jag tror definitivt att, och det låter alltid som att jag försöker lyfta mig själv när jag säger det, men med en stor dos ödmjukhet tänker jag att jag borde stått fast vid min första vision med BLM. Som var att samla alla antirasister, alla svarta organisationer, alla organisationer som på något sätt jobbar mot samma mål, och samla dem under ett paraply. För att om vi tittar på hur den antirasistiska kampen, oavsett om man är för svarta eller för bruna, eller om man talar kvinnokamp eller miljö, vi är alla små öar. Vi är isolerade öar och då gör det att vi blir ett väldigt lätt byte för hajen. Jag inser att mina misstag var att jag inte stod på mig, i den grundvisionen jag hade, och det visar sig väldigt mycket nu helt enkelt.
– Det är bra med separatistiska rum, för återhämtningen men det är inte i separatistiska rum som samhällsförändringen kommer att ske. (Ett separatistiskt rum innebär att en separerar en grupp från någon annan med syfte att ge gruppen, oftast en normbrytande förtryckt grupp, utrymme i olika sammanhang. Reds. anm.)
Tänker du att du vill förändra människors åsikter och tankar?
– Hade du frågat mig för tre år sedan, alltså innan hela BLM-vågen här i Sverige, ja då hade jag nog svarat att jag vill ändra folks åsikter om svarta eller vad det nu kan vara. Men idag skiter jag fullständigt i vad din åsikt är. Tyck vad du tycker, för jag kommer tycka vad jag tycker om dig, at the end of the day, är det inte åsikten som hindrar mina mänskliga rättigheter, det är systemet, det är lagarna, det är reglerna, det är strukturen.
Vad gjorde att BLM blev stort i media 2020?
– Media kommer aldrig att bry sig om någonting som inte genererar någonting till media. Media bryr sig inte ifall en kvinna blir mördad och så frias hennes mördare eller får sänkt straff eller whatever, så länge det inte genererar publik och därmed intäkter till media. Media är ändå generellt sett ett kugghjul i kapitalismen. Under coronapandemin så var alla på sina mobiler, alla var uppkopplade på datorn och alla såg på TV. Så fick vi en av världens största pandemier, rasism upptryckt i vårt ansikte på bästa sändningstid, ingen kunde undgå att se det klippet på George Floyd. Generellt sett så var alla människor mentalt sköra, så det gjorde nog att våra hjärtan också var lite mer öppna då.
Om vi håller oss till när det peakade, hur var kontakten med media, var det något särskilt du minns från den tiden gällande medierapporteringen om er?
– Jag minns att när BLM var on top of everybody’s mind, var jag konstant nedringd av media, men man var också väldigt mån om – och jag vet inte om det var medvetet eller om det bara är så saker görs – men man var också väldigt mån om att det alltid skulle vara jag som kom, jag som intervjuades, jag som lalala och det blir i längden väldigt kontraproduktivt och det blir inte hållbart. Det såg vi också tydligt, när jag blev utbränd, då dog mediehysterin, för jag kunde inte komma på en intervju eller jag kunde inte hålla det här talet och då blev det någonstans att jag och mitt ansikte blev BLM på gott och ont. Nu efteråt kan jag ifrågasätta om det smartaste valet av oss i BLM var att det alltid skulle vara jag och därför är det idag många fler än jag som syns och hörs medan jag roddar och stöttar i bakgrunden.
Men finns det något slags mönster som du uppmärksammat, i medias rapportering av BLM eller inom svensk antirasism, du nämner att ett exempel kan vara när frontfigurer försvinner, ett exempel kan vara den kapitalistiska strukturen bakom det som du nämner, men finns det någonting du känner är ett mönster som du vill berätta om?
– Media tenderar att följa vilket… och jag vet inte om detta bara är min observation, men jag tycker att media tenderar att följa väldigt mycket vem som styr. När BLM blossade upp, då var det ett rödgrönt styre och ett styre som faktiskt var pro-BLM eller vad man ska säga. Då var media enligt mig mycket mer peppade att lyfta sådana frågor som hade med saken att göra, medan man nu, jag vet inte, man kanske är rädd för sitt presstöd, men nu verkar det som man har vänt kappan efter den vind som blåser nu och därför drar sig för att rapportera om vissa saker. Jag tycker att den mediala skildringen, inte bara vad gäller BLM utan när det gäller invandrare, de andra, är på ett mer högersätt nu när vi har ett högerstyre än innan när vi hade ett mitten–vänsterstyre.
