Linn Skånberg hade just fyllt 16 när hon blev inlåst på ett Sis-hem i två år. Idag är hon 27, har en magisterutbildning och arbetar på en myndighet. Hon sköter också Instagramkontot Sistjejer, där vittnesmål från Sis-hem publiceras. Här är hennes berättelse och hennes förslag till förändringar.

På den hårda plastmadrassen under de tysta nätterna på institutionen fanns en tanke som tröstade mig: ”Jag är åtminstone inte i krig.” Den var som en blek strimma av ljus i det annars dunkla och hopplösa mörkret som omgav mig. Jag befann mig i en värld av ensamhet, våld och isolering på en av statens Sis-institutioner

Jag låstes in under två år vilket motsvarar ungefär en treårig fängelsedom. Jag hade just fyllt 16. Fast jag precis som de flesta andra flickorna inte hade begått något brott. 

Jag har upplevt att det är svårt, om inte omöjligt, att förklara inlåsningen för någon som inte har upplevt riktig isolering och vanmakt. Därför har jag ofta jämfört mina upplevelser med dem som suttit i fängelse. På senare tid har jag till och med börjat dra paralleller till kidnappning. Jag upplevde mig fångad, bortom räddning, och min enda önskan var att få komma därifrån.

Under de åren jag var inlåst kränktes min integritet, mina rättigheter och mina mest grundläggande behov gång på gång av de vuxna på institutionen. De som skulle vara mina ”vårdnadshavare” var i stället förövare. Jag blev en fånge i mitt eget liv och var beredd att göra vad som helst, lova vad som helst, för att få komma ut ur det som skulle bli mina mardrömmar.

Jag sökte kontakt med alla jag fick tag på utanför institutionen vilket inte var många, 15 minuters telefontid om dagen gjorde att jag oftast bara hann prata med mamma. Jag vet än idag inte hur det hade gått om jag vetat hela sanningen om mina minimala rättigheter, att min placering på Sis-hem inte ens gick att överklaga. 

Sakta förändrades jag, när veckorna blev till månader och månader till år började en acceptans infinna sig – att det var rätt att inte lyssna på mig. Till slut inkapabel och inte ens berättigad mina grundläggande behov. Min tillvaro var liten – rent fysiskt så levde vi flickor i små utrymmen – men även kontakten med omvärlden upphörde. Jag upplevde ofta att väggarna attackerade mig inifrån och att rummet krympte. Jag kan inte räkna hur många gånger jag önskat kunna springa. Springa bort från dem som gjorde mig illa.

Institutionen var en hård och kall plats, inte alls som jag, egentligen känslig och mjuk. Jag fick ge upp allt som var jag för att försöka överleva. Det är på så sätt jag försöker se på den förvandling som skedde. Jag la mig till med en hårdare attityd och ett skal som inte var jag. På så sätt lyckades institutionen med vad som kanske var tanken från början, att ändra barnen som enligt staten ”inte passade in”. Vanmakten får till slut en sådan kraft.

Tiden gick och jag blev äldre. Jag tror att jag under den resan förlorade så mycket så frågan är om jag inte hade varit helare utan samhällets isolering. Jag hade ingen identitet längre och jag hade inte heller några kläder mer än min nya slitna mjukisbyxstil.

Efteråt, när jag kommit ut, kämpade jag för att glömma mina tonår. Det var en skam att bära, all den misshandel, allt det våld och all den isolering jag fått utstå. Det var självklart att barn som vi skulle låsas in, ingen sa ett ord om de hemskheter vi upplevt. Det fanns ingen insyn, ingen som kunde hjälpa. Personalen kunde göra vad de ville och gjorde oftast det också.

När jag blev fri kämpade jag med att ta ikapp allt jag missat, sådant som skolan, att resa, och min garderob tycktes aldrig vara full nog. Men framför allt kämpade jag mot de röster bestående av alla de vuxna som under åren uttalat sig om mig. “Du klarar dig inte”, ”det här kan du inte”, det ena värre än det andra. Personalens ord om mig ekade på repeat i bakhuvudet. Varje nytt steg blev på så sätt en kamp jag trodde jag skulle förlora, men å andra sidan hade jag inget att förlora heller. För när jag kom ut hade jag inget, inga kompisar kvar, bruten kontakt med min familj, en missad skolgång, inga fritidsintressen och dessutom en rad institutionsskador.

Utan något att förlora chansade jag på mig själv. Till en början handlade det om så små saker som att endast lära mig öppna dörrar först. Jag var tillbaka på samma ruta som när jag först blev inlåst, fast nu, äldre och mer skadad.

Åren passerade men motgångar tycktes inte slå ned mig, jag var så van att livet var fyllt av motgångar och tron på mig själv som icke-fungerande. Till slut insåg jag att alla steg jag aldrig trott att jag skulle klara, hade jag faktiskt klarat. Men det tog flera år att se detta och att det skulle krävas hjälp. En dag sa en väldigt klok person till mig att, ”du har ju tagit dig ända hit på egen hand, trots allt du gått igenom. Det ska du vara stolt över.”

Då slog det mig, förnekelsen var inte längre gångbar, Sis-institutionen och inlåsningen hade skett och jag var på väg att ta mig ut ur de grindar som fortsatt låsa in mig.

Samma kloka person sa även åt mig att jag skulle klara av att skriva om mina erfarenheter av Sis. ”Det är klart du kan lyckas med det.”

Och här är jag nu, starkare, och inte längre ensam. 

För vi Sistjejer är nu tillsammans.

Och så otroligt kapabla.

I en värld utan Sis skulle alternativa vårdformer kunna bestå i förstärkta familjehem, barn- och ungdomspsykiatri, stöd och nära samverkan i hemmet. Sistjejer kommer alltid betona skaderisken av tvångsvård. Vid de fall där det inte går att undvika en tvångsvårdsplacering behöver systemet reformeras om från grunden, fungera i små enheter och med en lagstadgad tidsgräns på hur länge barn får låsas in. Isolering av barn kan aldrig ses som en behandling. Isoleringen måste ses som den förvaring den är och med en förståelse för dess fulla skadeverkningar långt in i vuxenlivet.