Skimrande fragment av liv i filmiskt mästerverk

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Charlotte Wiberg skriver om ett filmiskt mästerverk från 80-talet, ”Distant Voices, Quiet Lives” som nu kan nå ut till en helt ny publik.

När regissören Terence Davies debuterade 1988 med Fjärran röster, stilla liv tog han sig direkt in i filmhistorien. Nu finns filmen att hyra på SF Anytime under sin engelska titel – Distant Voices, Quiet Lives. Den finns också hos TriArt och gratis för dem som har turen att leva i en kommun där biblioteken ger tillgång till tjänsten Cineasterna.

Filmen är en slags självbiografisk bild av en uppväxt i arbetarklassmiljö i Liverpool under 1940- och 50-tal. Den berättas på stiliserat vis, inte med traditionellt linjär och realistisk berättarstil. Vad som framför allt utmärker Fjärran röster… är hur mycket det sjungs i filmen.

Familjen, släkten och bekanta sjunger unisont tidstypiska sånger på puben eller i hemmet. Det är nästan så man vill kalla den för en musikal. Men det bildmässiga berättandet är lika viktigt. Rösternas avlägsenhet i tid gestaltas genom att dialogen ibland hörs över bilder som bara visar miljön, bostaden, utan att någon person finns i bild.

I senare delen av filmen hörs den helt enkelt över en vit skärm. Sjungandet ersätts ibland av mer högtidlig musik från skivor, ur radion eller biografen, där vi ser publikens förtrollade, rörda, och i några fall gråtande ansikten men inte den storslagna, romantiska film som visas. Scener och bilder stiliseras också på andra sätt: en gång genom en bild enbart av paraplyer i regn, en annan gång genom att en arbetsplatsolycka där två män faller igenom en glasskärm visas i ultrarapid.

De liv som levs är ”små liv” på så sätt att de inte tillhör människor med makt eller ryktbarhet. Men de är samtidigt förstås egentligen varken små eller tysta. Scener som visar fridfullhet, ett glittrande julfirande i hemmet, varvas med scener som visar faderns brutala misshandel av såväl fru som barn.

Den patriarkala ordningen fortsätter efter faderns död att prägla de vuxna barnens liv på ett negativt sätt. Det bråkas, det sjungs, man går ut och roar sig. Sången, populärkulturen, är för det mesta en sammanhållande och positiv faktor – men ibland kan den också täcka över mindre glada omständigheter.

Filmen framstår verkligen som en gestaltning av de fragmentariska minnen en människa kan ha av sitt förflutna. Stora bemärkelsedagar, som ett bröllop eller dopet av ett barn, skiftar med vardagsscener där man till exempel lyssnar på radion och skrattar åt dåtidens komiker, eller ser mamma putsa fönstren på ett på ett sätt som till ett barns stora skräck ser fullständigt livsfarligt ut. Vid sidan av detta finns fruktansvärda scener som när ett barn stängs ute från hemmet av fadern.

Fjärran röster… har ofta lyfts fram som en av de främsta brittiska filmerna. I filmtidskriften Sight and Sounds senaste traditionsenliga lista på the Greatest Films of All Time, som fastställs en gång per decennium, ligger den dock först på plats 243. Hur som helst är den ett mästerverk, och nu kan den nå ut till en helt ny publik.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.