Skolaffärer som angår oss alla

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Detta är en av de mest angelägna och bästa böckerna jag läst på länge. Frågorna den lyfter fram angår oss alla.” Göran Dahl har läst De gränslösa av Marcus Larsson och Åsa Plesner.

De gränslösa. En bok om politikers skolaffärer
Marcus Larsson
och Åsa Plesner
Bokförlaget Korpen

Det var en gång en skola. Nu har vi en skolmarknad. Det kallas för ”valfrihet”, ett av högens favoritbegrepp, denna ”valfrihet” uppnås framför allt av en demononopolisering (kanske står Systembolaget på tur?). Förståndiga konsumenter väljer det som är bäst på valfrihetens marknad.

Om detta handlar den nya boken De gränslösa. En bok om skolans skolaffärer, nyligen utgiven av Bokförlaget Korpen. Den är skriven av läraren Marcus Larsson och doktoranden i redovisning Åsa Plesner. Jag ska redan säga nu att de har skrivit en extremt angelägen, välskriven och upplysande bok. 

Larsson och Plesner startade tankesmedjan Balans 2016, vad jag vet är det de två som utgör tankesmedjan. som de själva beskriver som en ”etablerad aktör om välfärdens styrning i allmänhet, och skolans styrning i synnerhet.” Det de skriver i boken borde läsas av alla engagerade och läskunniga medborgare. Det är ingen rolig läsning eftersom de skildra ett elände med marknadsfundamentalism, vänskapskorruption, lobbyism, offentlig tystnad om de ämnen de tagit och tar upp i ett stort antal debattartiklar. 

Trots att SvT:s valundersökning (om bland annat huruvida en skattefinansierad vård, skola och omsorg inte ska styras eller inte av marknaden, där det är det enda förslaget som delas av alla partiers väljare – att vinstutdelning ska begränsas) och SIFO:s undersökningar som visar att en mycket stor majoritet av väljarna, runt 80 procent, vill förbjuda eller kraftigt begränsa vinstutdelning inom skattefinansierad välfärd, så gör de politiska partierna (med undantag av V vill jag tillägga) ingenting för att lyssna på sina väljare.

Tystnad råder, åtgärder lyser med sin frånvaro, något opinionsarbete av betydande storlek finns inte (här utgör tankesmedjan Balans ett välbehövligt undantag). Och tyvärr är väljarkåren en samling folk som tycks föredra semester, skräpprogram på TV, med mera i stället för att engagera sig och sätta press på de politiker de röstat på vart fjärde år. 

En marknadsskola, vinster i välfärden och andra ”valfrihets”-fenomen lyser med sin frånvaro i våra nordiska grannländer. Sverige är unikt i detta avseende. Och även om det var en borgerlig regering som 1991 satte igång det hela verkar inte det största oppositionspartiet idag speciellt villigt att förbättra situationen – att skrota marknadens verksamhet inom välfärden – förutom i ett och annat tal där Socialdemokraternas gamla ministrar gör allt de kan för att kritisera den blåbruna regeringen. 

Egentligen är detta inte så konstigt. Som vi vet är det vanligt att före detta ministrar blir godsägare, styrelseledamöter i storföretag och så vidare. Det finns även en rörelse i motsatt riktning. Något som påverkar detta är den stigande graden av ren korruption (internationella korruptionsindex visar dessutom ständigt hur Sverige fallit neråt), och lobbyism (som i sig inte behöver vara negativ, viljan att påverka är i grunden positiv). Men när lobbyism och vänskapskorruption dominerar och mer eller mindre styr politiken är det negativt.

Eländet kan sägas att ha startat 1991 då moderate statsministern Carl Bildt och regeringen la fram en proposition om ”valfrihet och fristående skolor”. Kvalitén skulle öka och nya och effektivare arbetsmetoder skulle utvecklas. Propositionen gick igenom. Och alla, inte minst våra lärare, vet hur det blev: sämre kunskaper, sämre läsförståelse, onödig och tidskrävande arbete för lärarna med att skriva diverse rapporter. Bland annat. 

Hela komplexet är stort, som författarna påpekar har vi en växande samhällsfastighetsbransch och en tveksam börslogik.

I denna relativt korta bok (drygt 220 sidor) lyckas författarna på ett korrekt sätt gå igenom delarna av komplexet: hur vissa friskolor blivit stora koncerner; anonyma lobbyister (offentlighetsprinciper gäller ju inte den privata sektorm); skräckexemplet Acadamedia betecknas (helt riktigt utifrån fakta) som ”extrem”.

Bokens titel då? De gränslösa. Titeln syftar på ”de personer som gått genom svängdörrarna mellan politik och lobbyism i sin karriär. De har av andra forskare kallats för ”policyprofessionella” (till exempel av sociologen Stefan Svallfors), politikerna och de som lyckas med att påverka dem. Vilka kompetenser rör det sig då om för att flytta till de gränslösas skara?

Författarna stödjer sig här på internationell forskning som visar att det rör sig om tre olika kompetenser: 1) att ha de rätta och nära kontakterna i olika nätverk. 2) kunskaperna för att förstå hur politik faktiskt fungerar. 3) förmågan att framgångsrikt delta i opinionsbildningen. 

Idag har kritikerna av marknadsskolan fått ökat stöd. De vänner och bekanta jag träffar, speciellt de som är lärare, är oerhört kritiska och öser galla över de blåbruna. Men högerregeringen behöver Sverigedemokraternas stöd för att behålla bolagiseringen av vård, skola och omsorg. Inte speciellt överraskande men regeringen och Sverigedemokraterna kan i enstaka fall ha helt motsatta åsikter. 

Det mest slående är nog att de senare vill ha gratis tandvård, eller i alla fall en kraftigt subventionerad sådan. Paradoxalt är att de här delar uppfattning med Vänsterpartiet. Att Sverigedemokraterna har denna uppfattning beror antagligen på att de vill ha ännu fler röster från under- och arbetarklasserna. Och därmed, som de hoppas på, bli vårt största politiska parti med Åkesson som statsminister (hu, hemska tanke!).

Här vill jag gärna påpeka likheterna med situationen i Tyskland före och efter Weimarrepubliken (trots att många menar att historien inte upprepar sig. Det gör den givetvis inte men likheter återkommer). I det tyska nazistpartiet NSDAP fanns det ett politiskt spektrum där det enda betydelsefulla som förenade dem var ultranationalismen och judehatet. Men i partiets början var vänsteringredienserna stora – förstatligande av företag, starkare kontroll av bankerna, en utvidgad socialpolitik med mera. 

Forskare har hävdat olika saker, en del att NSDAP var ett rött arbetarparti, några att det stod bortom uppdelningen i vänster höger. Dock vill jag hävda att vänstern successivt utraderades, denna slutsats baserar jag på min egen forskning. Det mest kända exemplet är morden på ledarna inom de råbarkade våldsverkarna i SA (Stormabteilung/Stormavdelningen, med ungefär en halv miljon man soldater i ett slags paramilitär armé) med Ernst Röhm som ledare (att homosexuella var dominerande inom denna trupp gjorde såklart att de även sågs som degenererade).

Händelsen är känd som ”De långa knivarnas natt” den 30 juni 1934. 

Ett annat exempel är att Hitler bytte ut ministrar som stod för alltför mycket vänsterut och ersatte dem med personer med ett uttalat stöd för ett stärkt fritt kapitalistiskt näringsliv. Det var alltså inte bara krig när Hitler styrde Tyskland utan även klassiska politiska sakfrågor.

Likheten med Sverigedemokraterna består i att det finns olika uppfattningar i socioekonomiska frågor. De partiförespråkare jag träffat hittills har haft mycket olika uppfattningar om det viktigaste (förstås utöver det som förenar alla – invandrarhatet) är sänkta skatter och ökad privatisering eller det motsatta, det vill säga en starkare välfärdsstat.

Men för att återgå till Larssons och Plesners bok: detta är en av de mest angelägna och bästa böckerna jag läst på länge. Frågorna den lyfter fram angår oss alla. Låt oss därför göra våra röster hörda!

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!