Socialdemokratin är död men rör på sig

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Bjereld är känd som en lågmäld, resonerande sosse med värderingar han nog anser vara kristna. I betydelsen motsatsen till Sverigedemokraterna. Men någon retorisk visionär är han inte.” Det skriver Birger Schlaug som läst Ulf Bjerelds nya bok Röd frihet?

Röd frihet? av Ulf Bjereld
Verbal förlag

Med stor nyfikenhet kastar jag mig över en mycket tunn och liten bok. Den heter något så intressant som Röd frihet? Är skriven av någon så intressant som Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap och tillika mångårig ordförande i det som en gång hette Broderskapsrörelsen. Och därmed också adjungerad inte bara till socialdemokraternas partistyrelse utan också dess allra heligaste: verkställande utskottet.

Boken beskriver Socialdemokraternas visionsutveckling ”från Mona Sahlins ofullbordade röda frihetsvision till Magdalena Anderssons vision om ett starkt samhälle med krav och kontroll”. Det sker till största del med en sorts försiktig och tassande uppgiven suck.

I slutklämmen av den lilla boken – som beskrivs som en essä – meddelar dock författaren betydligt mindre tassande att ”socialdemokraterna måste utveckla en frihetspolitik eller dö”.

Utifrån det perspektivet tycks partiet, när man tar del av bokens innehåll, snarast gå mot sin död.

Än värre blir det när författaren slår fast att ”utan fokus på jämlikhet blir socialdemokratin irrelevant”. Med tanke på att det var Göran Persson som agerade för att ta bort allt vad förmögenhets- och arvsskatt heter så tycks socialdemokratin, med Bjerelds ord, vara ganska irrelevant. Jag satt själv med i den parlamentariska utredning som kom fram till att just dessa skatter hade en mycket tydlig fördelningsprofil och därmed borde vara kvar. Göran Perssons svar blev att de skulle bort.

Sverige gick därmed längre i nyliberal anda än länder som USA.

Hur som helst: Ulf Bjereld beskriver sammanfattande hur både samhällsutvecklingen och partiets resa sett ut från Sahlin till Anderssons med Löfven som mellanakt. Det är gott så. Texten förgylls av några ögonblicksbilder från partistyrelsens möten och dess skakiga, lätt förvillade, resonemang om den ”nya konfliktdimensionen” GAL-TAN. Och hur Magdalena Andersson, till skillnad från författaren, älskade en vision som uttrycktes med orden: ”Alla som kan jobba ska jobba”. Arbetslinjen in absurdum således. Jag minns hur Försäkringskassan några år tidigare gett ut en liten skrift med namnet Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven? Svaret blev nej. Alla jävlar skulle piskas in i arbete.

När det skall till beskrivning av röd frihetspolitik så blir det mer fluffig skåpmat än visionära förslag. Vi känner igen det sedan tidernas begynnelse, men fluffigt är det likt förbannat: jämlikhet, rättvisa och varje människas möjlighet att få växa. Låter fint. Men konkret bjuds vi inte på mycket. Det är som om författaren smiter ut bakvägen för att slippa utmana de sina mer konkret.

Speciellt djärvt är det således inte. Snarare konservativt, systembevarande, räddhågset.

Inte ett ord om medborgarlön eller basinkomst för att skapa trygghet och frihet i en tid när effektivitetshets och AI leder till att allt fler förlorar sina jobb och hamnar i ett växande prekariatet med giggjobb och utan möjlighet till vare sig hyreskontrakt eller bostadslån.
Inte ett ord om rejält höjt grundavdrag som skulle öka låginkomsttagares frihet högst avsevärt. Inte ett ord om vikten av breddad skattebas för att ta oss ur den bisarra arbetslinjen, hundraåringen som inte försvunnit men som Magdalena Andersson tycks älska. Mycket få ord om hur socialdemokratin ska kunna – om den nu verkligen vill – motverka att den kapitalistiska, blå, planekonomin tar stryptag på medborgarperspektivet – och därmed minskar både politikens och människors frihet.

Bjereld är känd som en lågmäld, resonerande sosse med värderingar han nog anser vara kristna. I betydelsen motsatsen till Sverigedemokraterna. Men någon retorisk visionär är han inte. Frågan är väl om någon sådan finns i de ledande skikten i det parti som så länge ansett sig vara statsbärande. De socialdemokratiska partistrategerna borde ta sig tid att läsa den lilla boken, det tar inte mer än någon timme av deras liv.

Därefter bör de ta några dygn att rannsaka sig själva och fundera på Bjerelds slutord: det handlar om att utveckla en frihetspolitik eller att dö. Själv tror jag att sossarna överlever som organisation. Och de beror inte på de eventuella visionerna utan på att Tidöpartiernas vision är en katastrof.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

1 maj – Birger Schlaug om statskuppernas Sverige

Vem behöver blodiga statskupper när marknaden helt fått ta över i demokratins namn? Det frågar sig Birger Schlaug, isitt tal på arbetarrörelsens högtidsdag.

Klimathandlingsplanen: snacka går ju…

Tidöpartiernas klimathandlingsplan är undermålig på många sätt och Sverige riskerar att få betala straffavgifter till EU för att inte klara målen. Men klimatminister Romina Pourmokhtari har ett munläder av Guds nåde, skriver Birger Schlaug.

En intellektuell finlirare – Birger Schlaug minns vännen Per Gahrton

En intellektuell finlirare som hade förmågan att debattera med motorsåg. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug minns sin vän och partikollega Per Gahrton.

Sommarläsning: Om kolonialismens konsekvenser

Birger Schlaug tipsar om en bok av den ständige Nobelpriskandidaten Ngũgĩ wa Thiong'o som skildrar kolonialismens konsekvenser.