Carsten Palmer Schale kommer här med ett boktips när det gäller sommarläsning. Det rör sig om den moderna klassikern ”Finnegans Wake” av James Joyce.
Nyligen gjorde jag en omläsning av ”Finnegans Wake” av James Joyce. En helt underbar upplevelse! Här finns en räcka berättelser intrasslade i varandra, upplösta i en sorts dekonstruktiv anda och beblandade med drömfragment, en mångfald allusioner samt naturligtvis språklig innovation. Som Burgessfantast ser jag ju också likheterna mellan dessa båda giganter – Anthony Burgess och James Joyce. Burgess har ju också både kommenterat och (på sätt och vis) skrivit en egen version av ”Finnegans Wake” (!).
Än mer fascinerande är naturligtvis språkakrobatiken – Joyce skriver, sägs det – på ett 80-tal språk, inklusive iriska egenarter. Betänk här Burgess igen. En man som, likt Joyce, var ett språkgeni, och som efterhand också började bli mer och mer intresserad av inte bara egen-uppfunna språk (A Clockwork Orange) utan också dialekter (italienska inte minst! Läs ”Abba Abba” om bland annat Belli!), sociolekter och – vad han kallade det – idiolekter.
Jag tror att tuggmotståndet när det gäller Joyce i allmänhet, och ”Finnegans Wake” i synnerhet, har att göra med vår mänskliga tendens att försöka förstå och begripa, snarare än låta oss dras med i flödet. Få böcker är, hursomhelst, mer berörande än just ”Finnegans Wake”. Anser jag. Jag funderar också allvarligt på att skriva en egen kortare berättelse av liknande slag, högst medveten om att jag ju saknar den språkliga genialitet som Joyce (och Burgess) hade. Inget annat kan ju hända, än att mitt olästa manus ligger och gror. Joyce rekommenderas! ”Finnegans Wake” rekommenderas!
