Socialdemokraternas Magdalena Andersson lovade lovade i sitt tal under Järvaveckan att “aldrig någonsin” samarbeta med Sverigedemokraterna. Men EvaMärta Granqvist menar att Socialdemokraterna själva krattat manegen för högerns rasistiska framfart genom att använda de ensamkommande unga som levande politiska verktyg i åratal.
Omid Mahmoudi är grundare av Ensamkommandes Förbund, och sedan flera år tillbaka ansvarig för verksamheten i Malmö. Den 23 maj skriver han på sin Facebooksida om de unga ensamkommande, som sökte skydd i Sverige 2015 och 2016: ”Det är hjärtskärande att se hur dessa ungdomar tvingas lämna Sverige och söka sin framtid i andra länder, i hopp om att hitta en säker plats där de kan bygga upp sina liv.”
På nära håll ser han hur de numera unga männen systematiskt får sin tillvaro raserad av den svenska staten. Efter åtta år i Sverige har de flesta etablerat sig med arbete, bostad, vänner och fritidsintressen. Många har fasta arbeten, och en stor del av de som omfattades av den så kallade nya gymnasielagen har snart betalat tillbaka vad deras etablering inledningsvis har kostat det svenska skattekollektivet.
Många av dem har sitt ursprung i Afghanistan, sedan länge klassat som ett av världens farligaste, fattigaste och mest korrupta länder, plågat av ett krig som pågick i nästan 40 år. Numera styrs landet av talibaner vilket gör att ingen kan tvångsutvisas dit eftersom staten inte är internationellt erkänd.
Men ingenting tycks kunna hindra Migrationsverket från att fortsätta fatta beslut om utvisning för afghanska medborgare, i strid mot rekommendationer från bland annat Röda Korset, Amnesty International och FN:s flyktingorgan UNHCR. Allt med den svenska regeringens och riksdagens goda minne.
Sedan främlingsfientliga SD släppts fram till makten genom det omdiskuterade Tidöavtalet är det bara ”ut med packet!” som gäller. Ja, uttryck som var otänkbara för bara några år sedan avfyras nu utan problem från högsta politiska ort: ”Åk hem!” skriver ordföranden för riksdagens justitieutskott Rickard Jomshof (SD) på Twitter, som svar på en nyanserad debattext i GP skriven av två papperslösa afghanska ungdomar.
Muslimer i allmänhet och de unga ensamkommande i synnerhet står inte högt i kurs i det nya SD-styrda Sverige. De är den svenska rasisthögerns främsta måltavla, men har i själva verket länge använts som politiska spelpjäser från båda sidor i tävlingen om ängsliga, rasistiska väljares röster.
Konkurrensen började redan inför valet 2018, med att Socialdemokraterna plötsligt övergav tidigare stolta deviser som ”den som är i behov av skydd ska få en fristad i vårt land”, ett citat från partiets valmanifest 2014. Idag riktar Magdalena Andersson kritik mot SD och gör sken av att S skulle erbjuda någon form av alternativ. Men i migrationspolitiskt hänseende riskerar vi att hamna ur askan i elden, inte minst vad gäller flyktingarna från Afghanistan.
Redan 2016, när den svenska administrativa krisen på grund av flyktingvågen behövde åtgärdas, gick det ut över gruppen ensamkommande unga, varav en övervägande majoritet alltså har sitt ursprung i Afghanistan. I oktober 2016 tecknade Sverige, vid sidan om ett gemensamt EU-avtal, ett separat, lika ohederligt tvångsutvisningsavtal med Afghanistan. Ett avtal baserat på tomma floskler och hot om indraget bistånd, som dåvarande migrationsminister Morgan Johansson (S) beskrev som ”en framgång för Sverige”.
Ett horribelt uttalande som varken Morgan Johansson eller någon annan ledande socialdemokrat dementerat sedan dess.
Nej, det som i förstone såg ut som ett riktigt klavertramp, blev bara värre. Istället för att avkrävas en förklaring, förtydligar migrationsministern några veckor senare offentligt sin inställning till de afghanska flyktingarna: ”Vi kan inte ansvara för alla Mellanösterns tonårspojkar”.
Citatet ekar i diverse rasistiska miljöer där migrationsministerns uttalande delas i triumf. Men samtidigt växer protesterna utanför det rasistiska parallellsamhället. Tiotusentals privatpersoner, föreningar och stora människorättsorganisationer kräver ett stopp för Sveriges tvångsutvisningar till krigsdrabbade Afghanistan. Det bildas rikstäckande nätverk, det anordnas demonstrationer och det skrivs debattartiklar.
Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik känner uppenbarligen ett behov av att försvara sig, och råkar i juni 2017 – till synes i affekt – skriva i en debattartikel i Aftonbladet: ”Om Afghanistan blev som Syrien kunde vi stoppa utvisningarna”. Mikael Ribbenvik stannar inte där, utan beskriver det ännu lite mer detaljerat: ”Skulle situationen i Afghanistan förvärras så att konfliktnivån når upp till den som råder i Syrien eller Jemen skulle Migrationsverket fatta samma beslut som finns avseende situationen i dessa länder,” försäkrar han oss.
Men för säkerhets skull frånhänder han sig ansvaret genom att samtidigt hänvisa till domstolar och politiker: ”Besluten är utanför vår kontroll – makten finns hos domstol och regering”. Detta hindrar inte Heléne Fritzon (S), som strax därefter tillträder som migrationsminister, att hänvisa tillbaka till Migrationsverket via sin offentliga facebooksida, där pressekreteraren Joanna Abrahamsson nogsamt raderar kunniga och sakliga frågor, angående tvångsutvisningarna till kriget i Afghanistan, och blockerar misshagliga konton.
När Sveriges tvångsutvisningar till Afghanistan väl börjar verkställas hamnar ansvaret hos Gränspolisen. Närmare bestämt hos den nationella chefen Patrik Engström, som slipat och korrekt beskriver polisens uppgift: ”Vårt uppdrag är att se till att verkställa myndighetsbeslut”. Detta i en DN-intervju i samband med en av de största massutvisningarna på flera år, i november 2018. Vid den här tidpunkten var både Rättsmedicinalverkets ovetenskapliga medicinska åldersbedömningar och de godtyckliga åldersuppskrivningarna på Migrationsverket väl kända av både ansvariga myndighetspersoner och politiker.
Men tvångsutvisningarna av unga människor, utifrån bristfälliga asylprocesser, bara fortsatte. I själva verket ansvarade alltså ingen för en av de värsta svenska rättsskandalerna och humanitära tragedierna i modern tid. Inte Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik som hänvisade till ”domstol och regering”. Inte migrationsminister Heléne Fritzon som hänvisade tillbaka till Migrationsverket, som i sin tur – när utvisningarna genomfördes i praktiken – skickade ansvaret till Gränspolisen, där chefen Patrik Engström alltså hänvisade till ”myndighetsbeslut”.
Barn- och ungdomsläkaren Henry Ascher, en av många som engagerat sig i de afghanska flyktingarnas situation, bland annat via kampanjen ”Håll ihop Sverige”, drar en skrämmande parallell redan 2016 i en debattext i Göteborgs Fria Tidning, under rubriken ”Att lyda order är farligt”: ”När man efter andra världskrigets slut försökte ställa de ansvariga för nazisternas krigsförbrytelser till svars visade det sig inte vara helt okomplicerat. Vem var egentligen ansvarig? Järnvägstjänstemannen som skaffade fram godsvagnarna? Vakterna som tvingade in människor i dem? De som ledde in kvinnor och barn i gaskamrarna? De som släppte på gasen? Alla försvarade de sig med samma argument. Jag lydde bara order? Vad kunde jag göra?”
Samtidigt argumenterar FN, Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty International med flera för utvisningsstopp. Men de talar för döva öron. Det finns en uppenbar agenda att bli av med de misshagliga afghanerna. När situationen i Afghanistan 2018 verkligen, rent siffermässigt, blir farligare än i Syrien, får Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer fullt upp med att rätta till Mikael Ribbenviks spontana uttalande från 2017.
I en SR-intervju i juni 2019 motsätter sig Fredrik Beijer uppgifter från internationellt ansedda the Uppsala Conflict Data Program, ett forskningsprogram vid Uppsala universitet som bland annat står för den internationellt vedertagna definitionen av krig, och som samlat uppgifter om väpnade konflikter världen över i snart 50 år. ”2018 har Afghanistan gått om Syrien som det land där flest människor dör i väpnad konflikt”, förklarar freds- och konfliktforskaren Therése Petterson. Men situationen har inte förvärrats, tycker Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer: ”Utan det har varit dåligt länge.”
I radioinslaget fortsätter Fredrik Beijer att argumentera för det rimliga i att tvångsutvisa människor till kriget i Afghanistan, följt av en uppgiven, redaktionell rad: ”Migrationsverket känner till siffrorna som visar att Afghanistan gått om Syrien.” The Institute for Economics and Peace i Sydney fastställer årligen graden av fred i ett land utifrån en rad olika kriterier. Resultatet 2021: ”Afghanistan är världens minst fredliga land, för fjärde året i rad, följt av Jemen, Syrien, Sydsudan och Irak.”
Säkerhetsläget i Afghanistan har alltså varit lika illa i flera år. Det har både S-kvinnor, SSU med flera känt till, medan migrationsminister Morgan Johansson tillåtits att bara köra på. En interpellationsdebatt under rubriken ”Återvändande” i februari 2020 framstår snarast som en tävling mellan migrationsminister Morgan Johansson och riksdagsledamoten Arin Karapet (M) om vem som kan behandla skyddsbehövande krigsflyktingar sämst.
Det handlar om att pressa fattiga, krigsdrabbade länder med hot om indraget bistånd, så att de tvingas ta tillbaka sina egna flyktingar. ”Kan migrationsministern tänka sig att villkora biståndet till länder som inte tar fullt ansvar för sina medborgare?” frågar Arin Karapet (M), helt utan omskrivningar. Det vill säga samma modell som ligger till grund för både tidigare och senare tvångsutvisningsavtal mellan EU och Afghanistan, baserade på tomma ord om bland annat ”möjligheter för kompetensutveckling och sysselsättning” och ”frivilligt återvändande”. Trots att det nu är väl känt att varje människa som kan, flyr det sönderfallande landet i panik.
”Det var vi som tecknade avtalet med Afghanistan!” berömmer sig Morgan Johansson från riksdagens kammare, som om det vore en merit för en socialdemokratisk minister i Sverige, ett land som tidigare varit känt som internationellt föredöme i fråga om demokrati och rättssäkerhet, att tvångsutvisa skyddsbehövande flyktingar till ett land i fullt krig.
I en rapport direkt från Afghanistan i juli 2021, strax innan talibanernas maktövertagande, skriver frilansjournalisten Magda Gad så här: ”Jag har tagit mig in i en belägrad stad i Afghanistan och jag är så omskakad att jag inte hittar ord för att beskriva fasorna jag bevittnar. Världen har lämnat de här människorna till en slakt. Gravida kvinnor skjuts. Bebisar bränns sönder. Folk vågar inte sova på nätterna.”
En av sina sista attacker mot de skyddsbehövande afghanska flyktingarna och de ensamkommande unga i Sverige, i egenskap av migrationsminister, den genomför Morgan Johansson i en intervju i tidningen Syre i november 2021, angående att det inte längre går att tvångsutvisa någon till talibanernas Afghanistan. ”De flesta av dem skulle ha lämnat Sverige för länge sedan och har själva försatt sig i den här situationen. Jag tycker inte att Sverige står i någon slags moralisk skuld till dem.”
Trots att många av de unga flyktingarna från Afghanistan har gjort allting rätt, kvarstår den politiska motviljan mot dem. ”Många av dessa ungdomar får utvisningsbeslut trots att de har fast anställning. Mitt hjärta går i tusen bitar när jag ser att så många unga mår så dåligt” avslutar Omid Mahmoudi, grundare av Ensamkommandes Förbund, sitt facebookinlägg.
Och hur går det med den socialdemokratiska oppositionen, där vi förespeglas ett avståndstagande från SD? Hur går det med de stolta parollerna från förr i tiden, närmare bestämt från det socialdemokratiska valmanifestet 2014, ett år innan Sverige kollapsade i en administrativ och rasistisk kris: ”Sveriges röst för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter ska åter höras i världen”?
