Staten tar inte klimatfrågan på allvar

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Justitiekanslerns hantering av Auroramålet, där 636 ungdomar vill stämma staten för passivitet i klimatfrågan, visar att staten inte tar problemet på allvar. Det skriver Anna Lundberg, professor i rättssociologi.


När man använder juridiska processer för politisk förändring, är det då att kringgå folkstyret? Miljöaktivisten Anton Foley fick frågan den 11 juni i en tidningsintervju om Auroramålet. Målet handlar om att 636 ungdomar som Foley företräder har lämnat in en stämningsansökan mot staten för dess passivitet i klimatfrågan. Nu måste staten ta ansvar, menar ungdomarna, för sin rättvisa andel av arbetet för att begränsa den globala uppvärmningen. Genom sin passiva hållning kränker staten Europakonventionen som Sveriges riksdag åtagit sig att respektera. I en rättsprocess baserad på vetenskaplig grund som stöds av ett stort antal forskare, vill de unga tvinga fram förändringar i klimatpolitiken.

I den ovan nämnda intervjun gav Foley svar på tal: “Det handlar inte om att kringgå folkstyret, utan om att staten kringgår folkstyret genom att driva en politik som går emot vår grundlag och internationella konventioner”.

Det är förstås helt korrekt att överenskommelser om mänskliga rättigheter ska respekteras. En viktig funktion av dessa avtal är just att begränsa statens handlingsutrymme och ge vägledning till hur staten bör handla.

Foley sätter med sitt svar även ljuset på två andra intressanta saker: För det första den rättssociologiska frågan om juridikens samhällsförändrande potential. För det andra, den oupplösliga motsättningen att folkvalda måste vara goda för att få ett gott folk och folket måste vara gott för att få goda ledare. I valtider aktualiseras denna paradox på ett särskilt tydligt sätt. Folket får de ledare de förtjänar, brukar det heta. Men faktum är att förhandlingen mellan folket och de folkvalda pågår hela tiden. Som samhällsmedborgare är vi fortlöpande med och påverkar makthavarnas styrning och dess riktning, samtidigt som vi är subjekt för denna styrning.

När ungdomarna i Auroramålet nu tar lagen i sin hand genom att väcka talan i en rättsprocess kan man säga att de initierar en förhandling om styrningen av Sveriges klimatarbete.

Staten har svarat på ungdomarnas talan genom justitiekanslern. Man säger att domstolen bör avvisa målet, på grund av maktdelningsläran. En fällande dom skulle gå emot Sveriges ”demokratiska statsskick”. Skulle ungdomarna nå framgång innebär det att politisk makt flyttas över till domstolarna, och då skulle, enligt statens sätt att se på saken, maktdelningen kunna urholkas.

Ett annat synsätt är att ungdomarnas initiativ blir en möjlighet att fördjupa ett demokratiskt samtal om hur klimatfrågan bör hanteras.


Att ungdomarna använder juridiken som arena för att driva på, är sekundärt. Lagen kan ge de unga rätt och de vill använda rättsprocessen för att också få rätt. Det är långt ifrån säkert att juridiken leder till framgång i sak. Det är inte ens säkert att juridiken är den bästa vägen framåt för klimatet. Andra omständigheter, såsom uppmärksamhet, stöd av experter, händelser i omvärlden, är minst lika viktiga för att Auroramålet ska leda till en mer aktiv och ansvarsfull klimatpolitik.

Oavsett vad utfallet bli är Auroramålet är ett tydligt tecken på att staten inte tar klimatfrågan på tillräckligt stort allvar, eftersom politiken underkänns av ett stort antal unga människor som genom sitt engagemang lyckats med att initiera en rättsprocess. En sådan protesthandling är värd sin uppmärksamhet och allt stöd som vi andra kan uppbringa.

Läsvärda reflektioner kring relationen mellan folket och folkvalda finns i den politiska filosofen Bonnie Honigs texter om nödsituationer (se bl.a. boken Krispolitik, Glänta förlag 2012). Den centrala frågan för Honig är hur demokratier påverkas i kristider. När det pågår en kris så är det lätt att gå fel som makthavare, Honig har försökt förstå varför. Hon visar att makthavarna tenderar att fokusera på de akuta problem som krisen medför. Symptom snarare än grundproblem, kan man säga. Det gör att samhällsmedborgarna isoleras istället för att föras samman i strävan efter en bättre framtid.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Anna Lundberg
Anna Lundberg
Anna Lundberg är professor i rättssociologi vid Lunds Universitet.

Öppet brev till regeringens utredare

Utan relevanta svar på frågan varför personer som inte har formell rätt att leva i Sverige stannar kvar, får vi inte några relevanta lagförslag. Det skriver Anna Lundberg i ett öppet brev till regeringens utredare Anita Linder.

Rörelsekonventionen – bortom statsgränser och politisk retorik

Rörelsekonventionen. Anna Lundberg efterlyser en modell för mänsklighetens rörlighet som erkänner den sammanlänkade värld vi lever i.

Därför hotas yttrandefriheten ‒ några tankar inför 2024

Anna Lundberg reflekterar över hur villkoren för yttrandefriheten håller på att omförhandlas.

Helgessän: Angrip inte symptomen – lös problemen

I stället för att angripa symptomen på att något är fel borde vi lösa problemet, skriver Anna Lundberg.