"Så jag skriver fortfarande ibland för Magasinet Fokus, när de vill ha mig. För nazisterna. Eller förlåt, liberalerna. Eller hur det nu var." Med kuken i vänstra handen och pennan i högra går Carl-Michael Edenborg till storms mot vår tids hyckleri och sitt eget.
"Så jag skriver fortfarande ibland för Magasinet Fokus, när de vill ha mig. För nazisterna. Eller förlåt, liberalerna. Eller hur det nu var." Med kuken i vänstra handen och pennan i högra går Carl-Michael Edenborg till storms mot vår tids hyckleri och sitt eget.
Jag har skämts många gånger i samband med saker jag skrivit. Lyckligtvis inte så många gånger på grund av saker jag skrivit. Utom mer över var jag skrivit dem.
De senaste åren har jag skämts ofta över att jag skriver för magasinet Fokus. Denna besynnerliga tidning startades ursprungligen av några sossar som ville ha en svensk The Economist (i sig en lustig självmotsägelse). Därefter har den kapats av de brunblåa och sedan åtminstone 2019 redaktionellt lobbat för ett samarbete mellan den rumsrena högern och den ex-nazistiska: en redaktionell framgångssaga!
En rumsren höger, för övrigt, som inte längre verkar så rumsren? Johan Pehrson med en ljummen varmkorv i vänsterhanden och oroväckande ryckningar i högerarmen – är det Parkinson eller är han bara glad att se mig? Jag antar att detta är Hakelius & Popovas idé om mångkultur. Sveriges svar på Sartre & Beauvoir.
Jag är en människa som berömmer sig av att ha ett samvete. Som skäms över saker jag gjort. Som ångrar mig. Som tänker – i motsats till huvuddelen av vår tids individualistiska borgarsvin som tycker varje motgång är en utmaning och varje katastrof en härlig läxa och som framför allt aldrig kan göra fel för det är ju bara som dom är – som tänker, jag upprepar mig eftersom meningen började några rader upp och attention span i vår tid är några sekunder, att det är fint att skämmas ibland och tänka att jag inte borde göra om just det där misstaget.
En gång vädrade jag min Fokus-skam för min dåvarande chef på Aftonbladet kultur, som inskärpte: ”Du är frilansare, du har inte råd att säga nej.” Och när kamrat Åsa talar, lyssnar jag.
Så jag skriver fortfarande ibland för Magasinet Fokus, när de vill ha mig. För nazisterna. Eller förlåt, liberalerna. Eller hur det nu var.
Jag har börjat tycka det är enormt tillfredsställande att kalla andra för nazister. Det var israelerna som lärde mig: några veckors reportageresa i Tel Aviv och Jerusalem vande mig vid att höra människor vråla nazist till varandra lite överallt, i gathörn och i Knesset.
Varför skulle jag vara sämre? Med kuken i vänstra handen och pennan i högra går jag till storms mot vår tids hyckleri och dubbelmoral som en sann kulturradikal i kulturkriget:
Till exempel mot arbetslinjens ”Straffa de arbetslösa så det uppstår fler jobb!”
Eller mot translinjens ”Låt varenda unge med identitetsproblem könsstympa sig efter behag!”
Eller mot Natolinjens ”Släng ut alla kurder så vi får gå med i det stora demokratiska försvaret mot kommunismen (?) och känna oss trygga med atombomber halvvägs upp i röven!”
Eller mot alla dem som hävdar att Sverige absolut inte har en nazistisk skuggregering (ledd av Sveriges kränktaste svensk, Jimmie-Boy Åkersork)!
Jag lekte med tanken att ha en särskild clou i den här krönikan: att med buller och bång meddela att jag slutar skriva för Fokus för att istället ägna all min eld (den största i Bagarmossen) åt det gränspsykotiska Magasinet Konkret.
Men sedan kom jag ihåg Kamrat Åsas ord, räknade på min hushållsbudget och började tveka. Nej, den ökände ”Slaktaren av Knausgård” borde nog inte bita den hand som fistar honom, han har ju hyran att tänka på.
Alltså kan det nog hända att jag skriver både för Fokus och Konkret. Eftersom jag är stolt men inte nöjd. För pengarna och för att det är kul. Som alltid handlar allt om tajming och stålar. Och integritet!
Publish and perish era jävla luffare!
