Angiverilagen var det som fick motståndet mot den svenska fascismen att vakna. Måtte kampviljan nu hålla i sig, hoppas EvaMärta Granqvist, och föreslår att ljuset nu riktas mot den enda rimliga lösningen: En svensk flyktingamnesti. 

Vi behöver inte ett växande skuggsamhälle och lydiga angivare. Det blir ju, som många redan konstaterat, som i Nazityskland.

Och det vill vi ju inte. Vi behöver inte en ordning dominerad av rädsla och misstro. Vi behöver ett gemensamt, solidariskt svenskt samhälle baserat på det gamla vanliga. Det där som funkar i verkligheten, och som gynnar alla. Nämligen demokrati, rättssäkerhet och efterlevnad av idén om alla människors lika värde.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) fortsätter förstås att leverera klassiska högeraggressiva stridsrop i form av “kontrollera, bekämpa, utrota”. Detta i kombination med tomma floskler om “barn som far illa” för att förespegla oss någon form av medmänsklighet i förslagen om angiveri, särskilda transitcenter och ett effektivt “återvändande”.

För säkerhets skull hänvisar migrationsministern också till Rakhmat Akilov, för att befästa väljarnas bild av varje papperslös person som en potentiellt vettvillig mördare.
Men det håller inte.

Lika lite som att varje norrman är en massmördare, lika lite som att varje vit, infödd svensk medelålders man är en förhärdad serievåldtäktsman, lika lite är givetvis varje papperslös människa en brottsling.

Sverige behöver bevilja de papperslösa invånarna amnesti i form av permanenta arbets- och uppehållstillstånd.

”Hur då?” undrar någon misstroget. Skitsamma hur. Det är egen försörjning och tillhörighet som krävs, för att erbjuda varje invånare i Sverige värdiga, självständiga liv. De som nu är utestängda måste välkomnas att studera, arbeta, försörja sig själva och bidra till vårt gemensamma Sverige.

“Utbildning och arbete är de viktigaste inträdesbiljetterna till det demokratiska, svenska samhället”, konstaterar till exempel Amir Rostami, docent i kriminologi vid Högskolan i Gävle, angående den uppmärksammade gängbrottsligheten.

”Men det går ju inte”, invänder någon ängsligt. ”Det finns ingen politisk majoritet för en allmän flyktingamnesti.” Nej, det fanns ingen politisk majoritet för exempelvis kvinnlig rösträtt heller. Om den hypotetiska oppositionen ger sig innan förhandlingen ens har börjat, ja då får vi givetvis det resultat vi förtjänar.

Men låt oss ha hopp! Bakom motståndet mot den föreslagna angiverilagen står förvånansvärt många organisationer som tidigare inte gjort mycket väsen av sig i frågan, det vill säga den medvetna strategin för ett svenskt ”vi och dom”-samhälle. Påskyndandet av ett växande skuggsamhälle har hittills pågått mer eller mindre ostört.

Hanteringen av de ensamkommande flyktingbarnen till exempel, förbigicks med tystnad av snart sagt samtliga organisationer som nu kliver ut på barrikaderna för att stoppa angiveriidén.

Så låt oss nu planera nästa steg framåt, där vi tillsammans angriper det verkliga problemet – ett växande antal invånare i utanförskap. Inte minst människor med skyddsbehov, som nekas det skydd de har rätt till enligt ledande internationella människorättsorganisationer. 

De kommande veckorna hålls flera olika demonstrationer av en löftesrikt mullrande, förenad motståndsrörelse med krav på bland annat social rättvisa, klimaträttvisa, fred och internationell solidaritet. 

Låt oss börja på hemmaplan, med ett tryggt Sverige för alla. Flyktingamnesti – nu!