”Idén om lagens sammanhållande kraft borde Strömmer begrunda”, skriver Anna Lundberg om att det ska bli enklare att vräka familjer när barn begått brott.
När justitieminister Gunnar Strömmer med anhängare presenterade ett tilläggsdirektiv till Utredningen om tryggare bostadsområden var det, med deras egna ord, “för att skärpa föräldraansvaret och återerövra tryggheten”. På klarspråk betyder förslaget att när barn som bor i hyresrätt misstänks ha begått brott ska det bli enklare för hyresvärden att vräka hela familjen. I vissa fall ska familjen kunna bli av med sin lägenhet utan förvarning (sid 3). Den som äger sin bostad drabbas inte av detta.
I den efterföljande debatten har flera aktörer lyft fram vad de ser framför sig om förslaget går igenom. I Malmö där jag bor riskerar exempelvis 56 familjer att bli hemlösa, enligt en journalistisk granskning i tidningen Hem & Hyra. Dessa familjer kommer ha mycket svårt att få några nya hyreskontrakt och de kommer finnas kvar i Malmö, polisen förutser en flyttcirkus som driver segregationen.
Andra har fört fram att tilläggsdirektivet strider mot skyldigheten för det allmänna att trygga rätten till bostad i grundlagen, proportionalitetsprincipen och FN:s barnkonvention som är lag i Sverige. Vidare innebär förslaget en form av kollektiv bestraffning.
Vad händer när lagförslag på ett så här påtagligt sätt strider mot andra lagar?
Först ska sägas att lagkonflikter inte är ovanliga. Tvärtom ska lagen kunna hantera svåra avvägningar, dess uppgift är att sammanväga olika kolliderande intressen. Tänk på fru Justitias balansvåg. Tänk på juristernas rättskällelära: Vid lagkonflikter går lag som har en högre rang först, finns en nyare lag så har den företräde framför den gamla, och en speciallag går före en generell lag.
Men vad händer i samhället när lagstridiga regler genomförs?
Det är en typiskt rättssociologisk fråga. Under första terminens studier i rättssociologi läser studenterna om rättens uttalade och outtalade funktioner. När Strömmer ställer grupp mot grupp, och framhåller en specifik fråga (vissa föräldrar tar inte sitt ansvar) som särskilt angelägen att förändra på bekostnad av andra frågor (växande otrygghet till följd av åtstramningar) då är det säkert avsiktligt. Han vet vad han gör när han pekar ut vissa barn som kriminella och vissa föräldrar som oansvariga. Strömmer vet också att tilläggsdirektivet negativt särbehandlar familjer i hyresrätter och splittrar kollektivt engagemang bland hyresrättsinnehavare.
Vad han däremot inte verkar känna till är vad rättssociologer benämner rättens dysfunktionella funktioner. Detta är sådana lagförslag som oavsiktligen åsamkar djupare störningar och konflikter i samhället eftersom det bortser från rättens mest grundläggande fråga, den om statsmaktens ansvar i förhållande till samhällsmedborgarna (se Sacharias 2021). Jag tror att Strömmers förslag är djupt skadligt eftersom det urholkar juridikens roll att verka legitimerande och skapa trovärdighet. Rättssociologen Thomas Mathiesen beskriver denna rättens uppgift så, att den skapar “i varje fall ett minimum av ordning och kontinuitet över tid, på ett sådant sätt att det är rimligt att tala om ett samhälle”. För att denna funktion ska fungera, behöver vissa grundläggande rättsprinciper respekteras: förbud mot kollektiv bestraffning och retroaktiv lagstiftning, en grundlagsskyddad rätt till bostad (följt av en nollvision när det gäller att vräka barnfamiljer som Alliansregeringen satte upp 2007).
Dessa rättsliga värden beskriver också Moderaterna som viktiga i sitt idéprogram – integritet ska värnas och offentlig maktutövning kunna förutses, och rättsväsendet ska säkerställa rättigheterna för barn och andra som inte kan tillvarata sina intressen. Samma principer kan vi läsa om hos de andra demokratiska partierna, exempelvis Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilket visar på en bred samsyn kring principernas vikt.
Idén om lagens sammanhållande kraft borde Strömmer begrunda. Han borde fråga sig vad det är för extrema normer som nu tränger undan grundläggande rättsliga värden som hans eget parti säger sig värna om, normer som visar sig i det nya tilläggsdirektivet.
