Succession gestaltar den nutida kapitalismens ihålighet

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Succession” fortsätter att vara vass, både i fråga om mellanmänskligt drama och i sin gestaltning av dagens kapitalism, konstaterar Charlotte Wiberg. 

Kusinen Greg är serien Successions comic relief. En narr helt utan den förmåga till iakttagande och sanningssägande som Shakespeares narrar har, och som narrar historiskt tillskrivits – figurer som har haft en undantagsstatus, som kunnat få kritik av de härskande framstå som ofarligt skämtande. 

Greg är inte medvetet komisk men saknar filter och omdömesförmåga samtidigt som han är en smilfink, alltid ute efter att alltid rädda sitt eget skinn, och på så sätt blir han en användbar docka i andras händer. 

I avsnitt sju i den pågående fjärde och sista säsongen av serien sitter han och talar vitt och brett om hur han kan ge stora mängder anställda deras uppsägningsbesked utan att egentligen bry sig. Narren har successivt förråats från att vara klanten som spydde i Doderick-maskotdräkt på ett av Det Stora Företaget Waystar Roycos nöjesfält i första avsnittet till att nu vara en stor, dum bödel som är beredd att säga vad som helst som verkar kunna roa den cyniska omgivningen.

Doderick är alltså företagets maskot, en hundfigur som ska roa på nöjesfälten som en tredje klassens Disneyfigur. ”Doderick macht frei” skriver den svenska spekulanten Matsson (Alexander Skarsgård) på Twitter som reaktion på Kendall Roys presentation av Företagets nya affärslina: massproduktion av hus som ska garantera inte bara säkerhet, bekvämlighet och fritidsunderhållning för de boende utan dessutom bästa möjliga hälsa med mesta möjliga livslängd – ja, snudd på odödlighet. 

Man förstår att det som ska säljas är fuskverk, i grund och botten ren skit, såld med hjälp av lögnaktighet. Det Stora Företaget är uppbyggt på total värdelöshet. Lyxkryssningar där kvinnor utnyttjas och människor rentav försvinner. Löjeväckande nöjesparker. Och så media, ATN News, som faktiskt är det enda med substans i form av anti-värde; högerextremism vi som seriens åskådare aldrig riktigt får se och höra men förstår finns där och inte direkt reflekterar ägarfamiljens åsikter men tolereras av dem, som vilken vara som helst. Matssons smaklösa tweet, naturligtvis inte menad som seriös kritik, anspelar på detta. 

Detta är nästan det mest fascinerande med serien för mig: hur all den pompa, ståt och extrema rikedom familjen Roy omges av i grunden bygger på värde-löshet, en tunn pappersballong som när som helst kan spricka. Värdet verkar i sista hand bygga på uppbyggda förväntningar baserade på hur väl denna värdelöshet presenteras för konsumenter och spekulanter. Detta är den form av kapitalism som har fått även gamla vänsterrävar att längta tillbaka till den tidiga kapitalismen, där man faktiskt producerade något och återinvesterade vinsten i produkten. 

Detta är seriens sista säsong och det är snart dags att knyta ihop den dramaturgiska säcken. Jag trodde ärligt talat inte att dramat skulle klara av att upprätthålla sin kvalitet (för i dramat finns det substans) efter att Den Store Mogulen Logan Roy dött. Att de efterlevande direkt skulle föra den negativa maktkamp fadern fört in dem i vidare, hugga varandra i ryggen. Och i den mån de tidigare tycks ha haft värderingar nu enbart vara cyniker, det visste en ju. Det som tidigare gjorde dem intressanta var det tillstånd av mänsklig hjälplöshet och förtvivlan fadern försatt dem i. Nu är de bara frisläppta arslen (men tydligen ändå inte helt…). Seriens skapare gör det, hur som helst, ändå – fortsätter skapa drama på hög nivå. Inför sista avsnittet har jag ingen aning om vad som kommer att hända. Och Succession fortsätter vara vass, både i fråga om mellanmänskligt drama och i sin gestaltning av dagens kapitalism.

Succession säsong 4
Betyg:4
Genre:Drama
Regissör:Jesse Armstrong
Medverkande:Brian Cox, Kieran Culkin, Jeremy Strong m fl.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.