Demonstrationerna mot angiverilagen fortsätter runt om i landet. Lena Kronberg har medverkat som talare vid flera tillfällen, och utgångspunkten är hennes egen familjs flykt undan nazisterna, när den svenska flyktingpolitiken var human. Här berättar hon sin familjehistoria för EvaMärta Granqvist.
– Min farfars mor mördades i Theresienstadt, men min dansk-judiske far klarade sig tillsammans med sina föräldrar och syskon tack vare svensk välvilja. Vad hindrar oss från att hjälpa igen? Det undrar Lena Kronberg, skådespelare och berättare i Lund, vars far och farföräldrar alltså var den tidens “illegala” flyktingar.
Historien börjar i slutet av september 1943, i Danmark. Det hade då gått bud om att alla judar skulle deporteras från landet, som vid den här tiden var ockuperat av de tyska nazisterna. Men det hela skulle komma att ta en annan vändning än vad nazisterna tänkt sig.
Demonstrationerna mot angiverilagen fortsätter runt om i landet. Lena Kronberg har medverkat som talare vid flera tillfällen, och utgångspunkten är hennes egen familjs flykt undan nazisterna, när svenska flyktingpolitiken var human. Här berättar hon sin familjehistoria för EvaMärta Granqvist.
– Min farfars mor mördades i Theresienstadt, men min dansk-judiske far klarade sig tillsammans med sina föräldrar och syskon tack vare svensk välvilja. Vad hindrar oss från att hjälpa igen? Det undrar Lena Kronberg, skådespelare och berättare i Lund, vars far och farföräldrar alltså var den tidens “illegala” flyktingar.
Historien börjar i slutet av september 1943, i Danmark. Det hade då gått bud om att alla judar skulle deporteras från landet, som vid den här tiden var ockuperat av de tyska nazisterna. Men det hela skulle komma att ta en annan vändning än vad nazisterna tänkt sig.
– Allt berodde på en tysk sjöfartsattaché som tidigare bott och arbetat i Danmark, Georg Ferdinand Duckwitz, berättar Lena Kronberg som lagt ner mycket tid på att ta reda på sin familjs historia.
Historia har alltid intresserat henne, särskilt historia om kvinnor, flyktingar och andra människor som det inte pratades om i skolan när hon var barn.
Lena berättar att Georg Ferdinand Duckwitz hade börjat vända sig mot nazisternas våld och terror, och han tyckte särskilt illa om behandlingen av de danska judarna. Han hade också fått höra om vad som planerades, och nu blev det bråttom.
– Duckwitz gick raka vägen till de danska Socialdemokraternas högkvarter och berättade vad som var på gång. Inom 72 timmar skulle tyska fartyg lägga till i Köpenhamns hamn.
Socialdemokraterna i sin tur larmade ledande danska judar som först inte ville tro på nyheten. Det gjorde däremot rabbinen Marcus Melchior, som var övertygad om att Duckwitz information var korrekt.
Nu spreds informationen snabbt bland de danska judarna. De var i full färd med att planera för det judiska nyåret, Rosh Hashana. Men det blev ingen gudstjänst den här dagen, den 29 september 1943.
– Rabbinen sa till alla att inte komma till synagogan den här dagen, utan hålla sig undan. Det här kom även till många icke-judars kännedom, och de öppnade sina privata hem för att skydda sina medmänniskor. Allt inom loppet av bara några timmar, berättar Lena Kronberg, vars far och hans föräldrar hann gömma sig hos vänner som inte var judar.
– Därefter, i ett hastigt bestämt, hemligt möte mellan Georg Ferdinand Duckwitz och Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson, avslöjar Duckwitz nazisternas planer och ber om hjälp.
–Men den svenska statsministern kunde ju inte lova vare sig det ena eller andra, eftersom Sverige så långt som möjligt ville hålla sig neutrala i det pågående kriget.
På detta sätt blev den svenska statsministern i alla fall informerad, och svenskarna skulle inte bli överraskade när de danska flyktingarna började anlända.
– Min far bodde med sina föräldrar och småsyskon i en lägenhet på Judithsvej 7 i Hellerup. Men nazisterna hade lagt beslag på listor med namn och adresser på alla Danmarks judar, även de som levde långt från Köpenhamn. Min far Henri var bara tio år gammal, den här oktoberveckan för 80 år sedan då flera tusen danska judar i all hast fick en chans att sätta sig i säkerhet i Sverige.
Henris mor hade förklarat att hela familjen skulle på en trevlig höstlovsresa, men den lilla pojken märkte snart att något var annorlunda. När familjen skulle lösa tågbiljetter tur och retur till Fredriksværk, en av de kuststäder varifrån båtarna över sundet gick, sa mannen bakom luckan att de skulle spara på sina pengar. “Det räcker med enkelbiljetter.”
– Men framme i Fredriksværk skulle det visa sig att nazister hade tagit in på värdshuset de skulle bo på. Värdshusvärden sa att de måste lämna Fredriksværk, för raider skulle göras i varje hus.
Familjen fick resa tillbaka, och fick ett nytt tips. De skulle vänta i en fiskehodda i Dragør tillsammans med en annan familj.
Måndagen den 4 oktober, vid 16-tiden, knackar det på dörren till fiskehoddan och en man leder dem ut på piren i Dragør. Lena Kronberg återger en särskilt märklig händelse som hennes far skrivit ner, och som hon fått ta del av som vuxen.
– Två familjer, fyra vuxna, fem barn. De minsta har fått sömntabletter för att inte skrika och avslöja sällskapet. På väg ut mot fiskebåten som ska ta dem till Sverige, möter de två tyska nazister som går rakt emot dem. Familjerna vill springa därifrån, men deras ledsagare lugnar dem, och plötsligt, när nazisterna bara är några meter ifrån dem, vänder nazisterna helt om och går ut mot pirens slut. Följda av två judiska familjer på väg att fly.
Henris föräldrar gömde honom och hans två syskon längst nere i lastrummet på en liten fiskebåt.
– Precis när båten ska lämna hamnen hörs en gäll vissling från en visselpipa. En polis ska gå igenom båten, kontrollera att de inte har flyktingar i lasten. Familjerna ser hur lastluckan öppnas, en hand förs ner och en röst säger: ”Här är tomt, och jag önskar er välkomna tillbaka till ett fritt Danmark.”
Sedan börjar färden över Öresund, som blir dramatisk, inte bara på grund av patrullerande tyska båtar, utan också på grund av stark blåst. Resan var inte särskilt lång, men resulterade i bland annat sjösjuka i det hårda vädret. När familjen slutligen kom iland i Limhamn – medan hår och kläder fortfarande stank av gammal fisk och färska spyor – blev de väl mottagna och serverade varmt kaffe, berättar Lena Kronberg.
På den här tiden var Sverige ett fattigt land och det fanns ingen särskild beredskap för den plötsliga flyktingvågen.
– Trots det fungerade mottagandet bra, säger Lena Kronberg. Min far skulle aldrig glömma det varma kaffet. Trots att det egentligen inte var särskilt gott, var just det kaffet något av det bästa han smakat. Det var smaken av frihet.
När Henri och hans familj fick skydd i det nya landet uppstod inte heller några problem med papperslösa flyktingar som hamnade i utanförskap.
– Och vet ni varför, frågar Lena Kronberg retoriskt. Jo, för att varenda flykting fick uppehållstillstånd! Samma dag de satte sin fot på svensk mark. Alla vuxna fick omedelbart någonstans att bo och ett arbetstillstånd. Och varenda unge fick möjlighet att gå i skolan.
– Det är så jag menar att vi ska göra, fortsätter Lena Kronberg. För att undvika papperslösa invånare som blir hemlösa, arbetar svart, tvingas in i prostitution och i värsta fall missbruk och kriminalitet. Vi ska ge uppehållstillstånd och arbetstillstånd från dag ett. Och vi ska ge möjlighet för både barn och vuxna att studera – från dag ett!
Lena Kronbergs farmor och farfar erbjöds boende med sina barn hos en bonde utanför Lund. Där kunde Henri och de andra känna sig trygga och välkomna.
– De tvingades inte, som idag, att bo på ett isolerat flyktingboende i skogen, utan kontakt med det vanliga svenska samhället. Och de tvingades inte bo på något slags mottagningscentrum, som regeringen föreslår idag, med anmälningsplikt och risk för att bli deporterad.
Det är bland annat genom permanenta arbets- och uppehållstillstånd, och genom att ordna boende mitt i det svenska samhället som vi skapar trygghet för alla i samhället, menar Lena Kronberg. Inte bara för de som flyr, utan även för oss som redan bor i Sverige. Detta eftersom människor mår bra av att göra gott, menar hon
– Vi känner oss tryggare när vi vet att de som kommer till Sverige blir väl mottagna. I oktober 1943, under den plötsliga judiska flyktingvågen, kände sig svenskarna stolta och glada, när de kunde göra gott för de som flytt från nazismen. På samma sätt vill vi som bor i Sverige nu, på 2000-talet, också göra gott för andra. Vi vill också känna oss stolta och glada över en svensk regering som visar vägen och ger oss den här möjligheten.
Men just nu ser det mörkt ut i Rosenbad, tycker Lena Kronberg. Nu är det oktober 2023 och det är precis 80 år sedan hennes far och 8000 andra flyktingar från Danmark välkomnades till Sverige.
– Istället för dagens hårdare tag, slumpartade asylprocesser och koncentrationslägerliknande anläggningar – låt oss fira minnet av den svenska räddningsaktionen genom att återgå till en gammaldags svensk, human flyktingpolitik, tycker Lena Kronberg.
– Sverige kunde göra gott för skyddsbehövande människor för 80 år sedan, bland annat för min då tioårige far Henri – anledningen till att jag själv och mina barn finns till. Vad hindrar Sverige från att göra gott idag, undrar Lena Kronberg.
Denna artikel är gratis
Prenumerant?
