Svenska medier är historielösa

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Etablerade medier går alltför ofta i högerpopulisternas ledband och många skribenter saknar historiska kunskaper. Det menar Lisa Bjurwald och tar bland annat upp Nato-debatten och Gröna Lund-debaclet som exempel.

Det pågår en hetsig säkerhetspolitisk debatt både i Sverige och utlandet, där olika positioner dragits till sin spets på grund av Rysslands krig mot Ukraina. De svenska forskarna Frida Stranne och Trita Parsi har med sin nyutkomna bok ”Illusionen om den amerikanska freden” (Ordfront) anklagats för en naiv och undfallande syn på Ryssland och vad diplomati egentligen kan åstadkomma med en part som koloniserar, terroriserar och närmast lustfyllt begår krigsbrott.

I veckan twittrade den USA-baserade sociologiprofessorn Azamat Junisbai några rader som trots sitt korta format lyckades fånga oförståelsen som många i Sverige har inför en erfarenhet, som andra europeiska länder delar: ”Samhällen med en historia av rysk aggression och ockupation söker säkerheten i ett Nato-medlemskap för att försäkra sig om att Ryssland inte kommer att kunna ockupera dem igen,” skrev Junisbai. ”När Moskva kritiserar ’Natos expansion’ protesterar de mot en förlorad möjlighet att våldföra sig på sina forna koloniserade undersåtar.”

Han fortsatte med en liknelse som vi som granskat våld mot kvinnor genast ser träffsäkerheten i: När en förövare som länge åtnjutit straffrihet upptäcker att hans offer lyckats få till stånd ett besöksförbud blir han ofta rasande. Hans ”rätt” – att slå och våldta ”sin” kvinna, ”sitt” land – har tagits ifrån honom. Men, påpekar professorn: Förövarens känsla av vanmakt är inte ett giltigt argument för att låta honom få som han vill.

Jag tänker på de här orden när jag via mediearkiven går igenom det senaste årets debatt om Sveriges historiska Nato-ansökan, som kan komma att avgöras vid toppmötet i Vilnius den 11 juli. Diskussionen har präglats av perspektivet hos en privilegierad utomstående, vilket också det påminner om de vid-sidan-av-experter som gärna kastar ur sig påståenden som: ”Jag skulle aldrig låta en man misshandla mig”, ”hur kan man stanna hos någon som slår?”.

Många skribenter har saknat försvars- och säkerhetspolitiska kunskaper, men framför allt tycks de sakna förmågan att med empati och solidaritet sätta sig in i ett större europeiskt existentiellt sammanhang. Och: Att nyttja historien till att föreställa sig en framtid där inte heller Sverige går säkert för serieförbrytarens nävar.

Överlag får jag ofta intrycket att svenska medier är dåliga på att beakta historien. Kanske är det tidspressen, att allt måste ut snabbt och då hinner man bara avhandla saker här och nu, i kombination med vad forskare pekat på som den (negativt) utstickande svenska ålderismen? Med reportrar som knappt fyllt 30 år och journalister som anses obrukbara vid 50-60-årsåldern istället för att, som internationellt, ges tyngre seniora titlar, blir inte direkt några insiktsfulla paralleller till Kalla kriget skrivna.

Den här historielösheten påverkar många av våra största debatter. Ta bara Gröna Lund-debaclet, där en högerpopulistisk skribent lyckades få sin enskilda erfarenhet av obehag upphöjd till nationell angelägenhet. Trots att tusentals stockholmare har färska positiva erfarenheter i bagaget (vilket undertecknad påpekade på Twitter och därmed fick en icke-ironisk förfrågan av SR att berätta om detta i nationell radio, I kid you not), och trots att Gröna Lund åtminstone sedan min farmors dagar alltid haft stök på kvällstid.

Här går medierna alltför villigt i högerpopulisters och främlingsfientligas ledband och låter den separata debatten om ökade skjutningar och gängkriminalitet influera bevakningen av vardagens störningsmoment. Lite förenklat: När mörkhåriga killgäng röjer runt blir det riksnyheter, när ljushåriga diton kör rattfulla vid raggarmöten en notis. Ett historiskt perspektiv – vad är egentligen nytt, hur såg det ut i Kungsträdgården på 1980-talet, hur stort var knivvåldet på 1990-talet? – kan hjälpa medierna att stå stadigt och oberoende under påverkansförsöken istället för att förvandlas till slagträn.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Lisa Bjurwald
Lisa Bjurwald
Lisa Bjurwald är journalist, författare och förläggare.

Sverige – hatobjekt och förebild

Under pandemin hyllades Sveriges utstickande strategi av USA:s högerextrema krafter. Nu visar en rapport att Sverige är både hatobjekt och ledstjärna för den amerikanska extremhögern.

Uppror på gång mot influerarna

Ett sjukt kroppsideal sprids av influerare, sponsrade av en cynisk modeindustri. Men allt fler börjar ifrågasätta det som pågår på sociala medier, skriver Lisa Bjurwald.

Kritiken av Dumpen handlar om klassförakt

Lisa Bjurwald är kritisk mot mediernas rapportering om Dumpen. Och menar att mycket av det som skrivs handlar om klassförakt.

Svenska mediers kändisfjäsk skapar monster

Författaren Camilla Läckberg reagerar starkt på Konkrets kritik av hennes Sommar-prat. Det är inte hennes fel – svenska mediers kändisfjäsk skapar monster, skriver Lisa Bjurwald.