Svenska mediers kändisfjäsk skapar monster

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Författaren Camilla Läckberg reagerar starkt på Konkrets kritik av hennes Sommar-prat. Det är inte hennes fel – svenska mediers kändisfjäsk skapar monster, skriver Lisa Bjurwald.

Minns ni Nöjesguidens vinjett Döskalle & Mästerligt? (Ja, den existerar fortfarande, men NG.se ser ut som en sajt från 2003 och det är många år sedan storstädernas trendklickar läste den slaviskt.) En hyllande intervjufråga av typen: ”Hur kom du på den mästerliga låttiteln X?” följdes där av en dissning: ”Och när bestämde du dig för att bli en sellout?”. Problemet med svenska journalisters förhållande till celebriteter av olika art som rör sig i samma eller närbelägna ankdammar: varenda fråga tenderar att bli en feg ”Mästerligt”.

DN Lördag är kanske det främsta exemplet. Bilagan är en kulturmedelklassens motsvarighet till de sociala klättrarnas A Perfect Guide: noll tuggmotstånd, vin- och möbeltips, den vassaste intervjufrågan: ”Hur kändes det när du äntligen blev framgångsrik?”. Att den medieetiska debatten uteblev när DN Lördag i maj porträtterade frun till tidningens mest profilerade skribent på ungefär 173 sidor säger något om normaliseringen av det masochistiska svenska förhållandet journalist/knähund vs. intervjuobjekt/master.

Det här skapar naturligtvis monster. Inte minst i kombination med sociala medier, där kändisar idag kan hålla hov och plaska runt i ryggdunkardammen, chefer över såväl innehåll som reaktioner. Se bara på den så kallade deckardrottningen Camilla Läckbergs ramaskri över Konkrets lättsamma kritik, med tillhörande satirbild på Camilla Fläskberg, av hennes Sommar-prat. Så här sammanfattades snacket av Fredrik Virtanen, som våndas över att en gång ha kommit på idén att recensera de årliga narcissistiska djupdykningar som kröner svenska kändisar till SOMMARPRATARE i en ritual minst lika läskig som Ari Asters Midsommar:

– Jag har kallats fläskberg på Flashback, det är hemskt och elakt. Jag blir så ledsen. Jag har själv alltid sett mig som ett fläskberg. Så alla som kallat mig fläskberg har haft rätt. Jag vill ändå respekteras som människa. Även av mig själv.
Intet öga var torrt.
Inte heller mitt.

Det var gripande. Det var vad Sommar i P1 blivit – en känslopjunkig känsloparad dopad i TV4-sås.”

Som Virtanen skriver kunde Camilla Läckberg i år orera om sin vikt, som alla utom hon själv är fullständigt ointresserade av, och förvandla sin tragiska utseendefixering till något slags kvinnokamp. Vilken journalistisk dröm att få hacka sig in i Läckbergs radiopredikan likt en avbrytande Döskalle: ”Vänta lite nu. Din respons på alla nyfunna feministiska insikter var alltså att… starta en klinik som bara rika kvinnor har råd med?”

Fantisera går an, men Sommar i P1 är naturligtvis tryggt förinspelat för att skydda våra svenska helgon från obehag. Detta flera timmar långa, ostörda egorunkande är desto mer genant när det sker i ett medieklimat där Sommarpratarna även resten av året slipper jobbiga frågor. Och – som Camilla Läckberg visar – inte lärt sig att känna igen och tolerera satir, eftersom de aldrig tvingas utsättas för det. Är det sunt? Mitt svar blir ett rungande NEJ!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Lisa Bjurwald
Lisa Bjurwald
Lisa Bjurwald är journalist, författare och förläggare.

Sverige – hatobjekt och förebild

Under pandemin hyllades Sveriges utstickande strategi av USA:s högerextrema krafter. Nu visar en rapport att Sverige är både hatobjekt och ledstjärna för den amerikanska extremhögern.

Uppror på gång mot influerarna

Ett sjukt kroppsideal sprids av influerare, sponsrade av en cynisk modeindustri. Men allt fler börjar ifrågasätta det som pågår på sociala medier, skriver Lisa Bjurwald.

Kritiken av Dumpen handlar om klassförakt

Lisa Bjurwald är kritisk mot mediernas rapportering om Dumpen. Och menar att mycket av det som skrivs handlar om klassförakt.

Tingsrättens dom ett hot mot demokratin

Att tingsrätten i Göteborg friade nazister som hotat och förtalat är ett hot mot demokratin, skriver Lisa Bjurwald.