Svenskiranier protesterar mot nekade besöksvisum

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

En majoritet av anhöriga till svenskiranier nekas visum av svenska ambassaden i Teheran. Motiveringen är risken att de ska söka asyl i Sverige. Att många varit här tidigare för att besöka barn och barnbarn tas det ingen hänsyn till.

Anhöriga till svenskiranier nekas allt oftare besöksvisum när de vill komma till Sverige på besök. Trots att varje ansökan ska prövas individuellt är motiveringen nu samma för alla, att det anses vara en risk för att de vill stanna kvar. De som söker är ofta gamla, med barn och barnbarn här. Att de tidigare har kommit hit och rest hem igen, ses inte som en garanti.

Ett par tusen svenska exiliranier har bildat ett nätverk, i hopp om att hitta en lösning på problemet.

Naeimeh Doostdar, 36, kom till Sverige som fristadsförfattare för elva år sedan. Hon är en av de exiliranier som med ändrad praxis för besöksvisum blivit helt avskuren från de familjemedlemmar som är kvar i det gamla hemlandet.

– Mina föräldrar har tidigare kommit hit, och åkt hem igen när de skulle. Ekonomiskt sett har de det bättre idag, än innan pandemin. Trots det nekas de nu visum med hänvisning till att det hårdare klimatet i Iran gör att de kanske kan vilja stanna här, säger Naeimeh Doostdar.

Naeimeh Doostdar fängslades i Iran 2009 för sin blogg och för journalistik som regimen ogillade, och fick efter det gå i landsflykt. Hon har i Sverige fortsatt att arbeta som författare och journalist. Hennes yrke och politiska engagemang gör att hon inte har kunnat besöka sitt tidigare hemland någon gång sedan flykten. Hennes föräldrar och en bror är kvar i Iran.

Den som ska ansöka om besöksvisum får betala för detta och har kostnader även för resor till och från svenska ambassaden i Teheran. Att en majoritet av dem som söker nu får avslag, utan att fallen verkar prövas individuellt, ser hon som upprörande.

– Avslagen får nu nästan alltid samma standardiserade motivering, att ansökan avslås då man anser att det finns risk för att de som söker kommer att vilja stanna i landet. Det finns personer som kanske vill lämna Iran, men det är inte något som gäller för alla. De som söker besöksvisum är oftast gamla föräldrar som vill få träffa sina barn och barnbarn. De har sin pension i Iran, och är i en ålder när man inte vill flytta till ett annat land för att börja om där, säger Naeimeh Doostdar.

Kamran Chabokdavan, 41 år, kom till Sverige som student 2013 och träffade då en svensk kvinna, som fick honom att stanna.

– Jag har aldrig varit politiskt aktiv, och har tidigare kunnat åka till Iran utan problem. Men situationen i Iran har förvärrats och UD avråder nu alla svenska medborgare från att resa dit.

Hans föräldrar, som är kvar i Iran, är i sjuttioårsåldern och han oroar sig alltmer för vad som kan hända dem, och för att han inte ska hinna träffa dem igen.

– Jag har åkt till Turkiet ett par gånger, då de har kunnat resa dit. Men jag arbetar som veterinär som är ett bristyrke. Det är inte lätt för mig att ta långledigt flera gånger per år, för att kunna umgås med mina föräldrar. Dessutom blir det extremt kostsamt. Och vad är det för liv, där man bara får träffa sina föräldrar under en kort vistelse två gånger om året, säger han.

Olika medlemstater i Schengen vad gäller andel av avslag för personer som sökte visum i Iran i 2022. Läget under 2023 är ännu allvarligare. Källa:https://statistics.schengenvisainfo.com/
Olika medlemstater i Schengen vad gäller andel av avslag för personer som sökte visum i Iran i 2022. Läget under 2023 är ännu allvarligare. Källa:https://statistics.schengenvisainfo.com/

När Kamran Chabokdavan skulle gifta sig fick ett extra bröllop arrangeras i Turkiet, eftersom hans föräldrar inte fick visum för att kunna delta.

– Vi som är drabbade har många högtider som vi inte får fira med varandra, säger han.

Kamran Chabokdavan är en av initiativtagarna till ett nätverk med svenskiranier, som har bildats för att försöka hitta en lösning. Gruppen har över 3 000 medlemmar och han säger att många är i samma situation, med åldrande föräldrar som de inte längre kan träffa.

– Den nuvarande regeringen pratar mycket om vikten av att de som kommer hit anpassar sig. Det finns många exiliranier i Sverige idag, och vi är en mycket välanpassad grupp, som bidrar till samhället på alla sätt. Många av oss är verksamma inom bristyrken, som vården. Våra föräldrar, som nu nekats visum, har tidigare varit här och rest tillbaka precis som de skulle, säger han. Ändå ser vi en kraftigt ökande trend av visumavslag för just den här gruppen.

För Kamran Chabokdavan är det frustrerande att vara i en situation där myndigheterna tycks stänga alla dörrar för möjliga lösningar.

– Flera andra länder, som Tyskland och Belgien, har regler som gör att den som ska ta emot besöket utgör en garant för att de som kommer hit också lämnar landet igen. Men i Sverige vill politikerna inte ens diskutera saken med oss, säger han.

Reglerna för att få besöksvisum till något av länderna inom Schengenområdet har inte ändrats. Men i takt med att den ekonomiska och politiska situationen i Iran blivit svårare, har antalet avslag ökat kraftigt. Enligt de regler som finns ska den sökande bland annat uppge syftet med resan, kunna visa att de har pengar som täcker kostnaderna för vistelsen och har en medicinsk försäkring. Kraven har inte ändrats men även då dessa uppfyllts får merparten av de iranier som söker avslag.

– Det är inte mänskligt, och gör att vi som drabbas mår jättedåligt. Som svenska medborgare borde vi ha samma rättigheter som andra i landet har men det fungerar inte, säger Naeimeh Doostdar.

Marmar Moshfeghi, 41 år, kom till Sverige som student 2010. Hon kom från en välbärgad familj, och det var friheten som lockade.

– Jag var ung och ville leva livet, säger hon.

Efter studierna fick hon jobb och träffade sedan en svensk man hon blev sambo med. I Sverige har hon engagerat sig för kvinnors rättigheter i Iran, vilket gör att hon inte längre kan resa dit.

– Jag vet hur det är att vara ung i Iran och vill att de ska ha samma frihet som jag har här, säger hon.

I likhet med många andra svenskiranier har hon gamla föräldrar kvar i Iran. Hon har inte träffat dem på flera år. Hennes pappa är 86 år, och hon är rädd för att inte hinna träffa honom igen, men är så upprörd över hur ansökningar om besöksvisum för iranier avslås att hon inte längre vill söka.

– Jag har läst resonemanget i de avslag andra får, och upplever det som förnedrande. Det är människor som har varit här tio, elva gånger tidigare, som nu får avslag. Att några få individer har stannat här tas som skäl för att neka alla. Vi straffas kollektivt, säger hon.

Att hennes föräldrar, som har god ekonomi och som tidigare både rest mycket och haft möjlighet att flytta utomlands, skulle vilja stanna i Sverige nu, ser hon som orimligt. Hon tillbakavisar också alternativet att träffas i ett tredje land.

– På ambassaden säger de att ni kan träffas i ett annat land. Det är ett väldigt konstigt sätt. Varför ska jag ta extra semester och betala mer? Det blir dyrare och kortare i annat land, säger hon.

Hon sörjer över att inte kunna träffa sin familj, och det är ett lidande som hon nu delar med många.

– Det finns föräldrar i Iran som aldrig har träffat sina barnbarn. Varför ska vi som är svenska medborgare men som har familj kvar i Iran inte kunna fira bröllop, födelsedagar och gå på begravningar som andra, säger hon.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Jenny Wickberg
Jenny Wickberg
Jenny Wickberg är frilansournalist. Hon har bland annat arbetat som reporter på Skånska Dagbladet och som redaktör på ETC samt krivit tre reportageböcker för Pockettidningen R.

Hanna Heilborn: ”Om husen rivs så åker jag ner och kedjar fast mig”

Dokumentärfilmaren Hanna Heilborn har haft svensk premiär för filmen ”Rosornas by”, som skildrar livet för en familj i ett legalt romskt läger i utkanten av Milano. Jenny Wickberg fick ett samtal om mötet med en familj som berört henne djupt, och om förtryck i olika former.

”En del får panik av friheten att få bestämma över sin tid”

Professorn och dokumentärfilsmregissören Erik Gandinis film ”After work” har nyligen haft världspremiär på festivalen CPH:DOX, och nominerades där till tävlingen Dox:Award. Jenny Wickberg fick ett samtal om att göra dokumentärfilm om något som ännu inte finns, och om vad som kan hända i en värld där mänsklig arbetskraft blivit överflödig.

Rädslan för kritik fick SVT att lägga på locket

Arash Mokhtari höll inte tyst när han lämnade jobbet som journalist på SVT, och hans kritik om dåligt ledarskap och bristande mångfald skapade rubriker.