”Julia Håkansson har skrivit en uppslagsrik avhandling utifrån värderingsfri vetenskaplig norm.” Bert Måreld har läst ”Historia och nationalism ‒ Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis historiska berättelser”.
Historia och nationalism ‒ Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis historiska berättelser av Julia Håkansson
Malmö universitet
Då den Nationaldemokratiska studentföreningen bildades i Lund 1998 tillhörde Björn Söder och Richard Jomshof initiativtagarna, varpå Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson anslöt sig. Flertalet var Lundastudenter med skiftande studieframgång och ingick i vad som kallades de fyras gäng. Omsider nådde de som bekant ledande positioner inom Sverigedemokraterna och ingår nu i regeringsunderlaget, titt som tätt figurerande i diskutabla sammanhang.
I en färsk avhandling vid Malmö universitet med titeln Historia och nationalism ‒ Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis historiska berättelser har Julia Håkansson analyserat den nationella ideologi som burit upp Sverigedemokraterna och dess närstående danska parti. Huvudsakliga källor är framför allt SD-kuriren, nedlagd 2019, och Dansk Folkeblad, plus partiprogram och valmanifest. Tyngdpunkten har placerats ett eller två decennier bakåt. Framställningens fokus har lagts på hur de båda partierna konstruerat sitt respektive lands historia. Generellt gäller att jämförelserna haltar eftersom länderna både kronologiskt och erfarenhetsmässigt i mångt och mycket avviker.
Danmarks startpunkt förläggs till vikingatid och Harald Blåtands övergång till kristendomen vid jylländska Jelling 930, medan Sveriges ursprung, även det medeltida, är svårare att tidsfästa. För Sverigedemokraterna är samerna ett dilemma, då de med all sannolikhet var de första bosättarna i landets norra hälft men inte tillerkänns rättmätig plats i vår historia till följd av det rasbiologiska Blut und Boden-tänkande partiet företräder. Bland de höjdpunkter i vår historia som Sverigedemokraterna lyfter fram intar Engelbrektsfejden en rangplats. I partiets syn finns likheter med min heroiserande skoluppsats i fjärde klass om Engelbrekt, en folkets man och demokratisk förkämpe, som kastade ut främmande fogdar och befriade landet. Jag var påverkad av patriotiska läroböcker jämte min läsning av Rekordmagasinet, där Per Stigman, pseudonym för publicisten Nils Holmberg, svartmålade utländska fogdar. Min omogna ståndpunkt tycks Sverigedemokraterna ännu vidhålla medan jag fått ta del av den problematiserade uppfattning som historikerna Erik Lönnroth och Lars Olof Larsson företräder. Kalmarunionen, med sitt embryo till skandinavism, var för sverigedemokrater ohjälpligt demoniserad och nesan att fjärrstyras från Köpenhamn liktydigt med vår tids Brüsselspöke.
Den nystart för Sverige som Gustav Vasas uppbrott från Danmark och Kalmarunionen innebar ligger sverigedemokrater varmt om hjärtat, men är mindre anmärkningsvärd. Värre blir det med uppslutningen kring Karl XII-myten och hyllningarna den 30 november, idag av opportuna skäl nedlagda. Karl XII är knappast längre en heroiserad hjältekung, sedan Fredrik Lagerroth och Magnus Västerbro visat folkets lidande under ett tyranniskt envälde. Senare fick Sverige hantera nederlaget 1809 och förlusten av Finland i krig med Ryssland medan Danmark kring seklets mitt fick uppleva samma trauma i fruktlös kamp om Schleswig mot ett militaristiskt Preussen. För vårt södra grannland, som redan på 1600-talet fått vidkännas förlusten av vidsträckta territorier, nu tillhörande Sverige, tillkom den tysknazistiska ockupationen under andra världskriget. Med sitt gynnsammare geopolitiska läge hade Sverige förskansat sig inom neutralitetens skal. I Sverigedemokraternas sällskap gör Julia Håkansson en något besynnerlig utflykt till vinterkriget 1940, där svenskar slöt upp som frivilliga men där hela vårt land helhjärtat stödde Finlands sak, förutom kommunisterna, bakbundna av Molotov-Ribbentrop-pakten.
Centralt i Håkanssons framställning står användningen av begreppet folkhem. Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson var ingalunda först med att lansera begreppet vid 1920-talets slut. Håkansson visar hur Jimmie Åkesson hyllar Per Albin och folkhemmet i dess förment ursprungliga form, som anses ha vanställts genom Olof Palmes mångkulturalism och alltför generös invandring. Tidigare hade radikalkonservativa ideologer som statsvetaren Rudolf Kjellén och folkhögskolerektorn Teodor Holmberg lyft fram ordet i positiv anda. Kjellén, som blivit komprometterad genom att även introducera begreppet nationalsocialism, betonade nationell samhörighet, ordning, plikt och offervilja. Här föreligger likheter med det nazityska begreppet folkgemenskap, präglad av nationell homogenitet och kulturell enhet. Kjellén har uppfattats som en föregångare till nazismen men död redan 1922 hann han aldrig ta ställning till regimen. Holmberg, som insupit en del fascistiskt tankegods och levde fram till 1935 var däremot inte sen att hylla Führern. För Sverigedemokraternas företrädare är det inte välbetänkt att åberopa auktoriteter i den naziinfluerade gråzonen.
Julia Håkansson har skrivit en uppslagsrik avhandling utifrån värderingsfri vetenskaplig norm. Analysen är inträngande men det kan inte hjälpas att grundmaterialet, Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis politiska utsagor, färgar framställningen. Författaren har tvingats nagelfara grumligt tankegods. Söder, Åkesson, Jomshof och Mattias Karlsson är inte att räkna som intellektuella highbrows, med åsikter värda att allvarligt begrunda.
Kulturkonservativa tankesmedjor som Gimle och Oikos står för tillbakablickande hembygdsromantiska åsikter. Partiets valfilm från 2018 med dess nidbild av socialdemokratin får karakteriseras som grov historieförfalskning. Det rör sig om ett parti som aldrig hade uppnått dagens opinionsstöd, om Sverige bedrivit en klokare och mer humanitär invandringspolitik. Under den naiva devisen fri rörlighet tappade vi till och med kontrollen över vår folkräkning, som under kyrkans ledning fungerat oklanderligt sedan 1700-talets mitt.
Julia Åkessons forskningsuppgift är dock ingen annan än att redovisa Sverigedemokraternas historiesyn. Däri har hon lyckats väl och Dansk Folkeparti har fått komma med på ett hörn. Den bild som de båda partierna förmedlar av respektive länders historia är inte annat än osofistikerad. För svensk demokrati får det anses olyckligt att styras av en regering, som är beroende av stöd från denna grupp, med sin för partipolitiska syften tillrättalagda enkelspåriga historiesyn, utan djup och komplexitet.
