24 oktober talade FN:s generalsekreterare António Guterres i Säkerhetsrådet. Han sade att FN tveklöst fördömer Hamas terrordåd mot Israel, men tillade att attackerna ”inte skedde i ett vakuum.” Det skulle han inte sagt. Enligt Israels ambassadör Gilad Erdan ”rättfärdigade uttalandet terrorism,” och därför krävde han Guterres omedelbara avgång.

Erdan fick omedelbart stöd av Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forsell i Sveriges Radios program Studio Ett.

Demokratin Sveriges företrädare, minister Forsell, tog även tillfället i akt att varna svenskar för att delta i fredsdemonstrationer. I vilket fall palestinska sådana. Ministern och därför Sverige kunde heller inte kritisera den israeliska krigsinsatsen för något.

Det där med censur och kampen om mediekontroll i krigstider är inget nytt. Sånt pågår i alla krig. Det leder till maximen, så snarlik en kliché: Krigets första offer är sanningen, den svenska titeln på Philip Knightleys standardverk från 1975. Rapporteringen om krig påverkas sålunda alltid av konfliktens olika aktörer. Det förekommer mängder av olika komunikationstaktiska åtgärder som olika blame-games, exempelvis: vem bombade egentligen al-Ahli-sjukhuset i Gaza? Var det en av Israels högteknologiska missiler som träffade det, som Al-Jazeera menar, utifrån egna undersökningar. 

Eller var det Hamas amatörmässiga raketer som skjutits fel, som Associated Press (AP) rapporterat? (Oberoende observatörer har ännu inte släppts fram till sjukhuset, de kan därför varken bekräfta eller dementera de motstridiga uppgifterna).

Desinformation, falska nyheter: ingen har i efterhand kunnat bekräfta nyheten att fyrtio, eller för den delen tjugo spädbarn, halshöggs i kibbutzen Kfar Aza. Strypningen av internet som blivit särskilt påtaglig sedan israeliska försvarsmaktens (IDF:s) markoffensiv inletts. Avlägsnandet av maktkritiska tv- och radioprogram ur tablåerna både i konfliktområdet och utomlands, manipulerade ljud- och bildband är andra exempel.

I krig krävs mycket av både journalister och ministrar. Vi kan aldrig okritiskt köpa ena partens utsaga, hur förföriskt elegant den än verkar. Vi får absolut inte köpa kraftigt förenklade karikatyrer av konflikten, exempelvis den som Israels statsöverhuvud Benjamin Netanyahu spred i en tweet på X: Konflikten mellan Israel och Hamas är en ”kamp mellan ljusets barn och mörkrets barn”.

Han postade tweeten på måndagseftermiddagen, men tog bort det igen på tisdagen, ungefär samtidigt som nyheten publicerades om katastrofen vid al-Ahli-sjukhuset, berättar Business Insider. Israeliska politiker och även medier har beskrivit palestinier som ”onda” och ”mänskliga odjur.”

Några kritiska röster tycker sig känna igen språkbruket från folkmordets Rwanda, där hutu-medier famöst beskrev tutsier i liknande ordalag. 

Men offentliga företrädare och journalister bör inte förmedla en så förenklad (och rasistisk) bild av verkligheten. I vart fall inte om vi menar något, då vi säger oss stå för fred, demokrati och mänskliga rättigheter.

Kriget mellan Israel och Hamas har även utvecklats till att bokstavligen bli ett krig mot journalister. Måndagen den 30 oktober rapporterade Committee to Protect Journalists (CPJ), att sedan konflikten inleddes har 31 journalister dödats, 26 palestinier, 4 israeler och 1 libanes. 8 journalister har sårats, 9 journalister har rapporterats saknade eller försvunna.

Det har dessutom rapporterats om omfattande attacker, arresteringar, hot, censur, och även att journalisters familjemedlemmar dödats. Organisationen CPJ varnade även för att kriget mot journalister i Gaza och Israel, nu är värre än någonsin tidigare.

Vidare förmedlade svenska medier i markoffensivens inledning uppgiften att inga journalister fanns kvar i Gaza. Det var helt enkelt inte sant. Det som var sant är dock att Israel stängt tillgången på internet, telefonlinjer, elektricitet, och infört en total blockad mot Gaza, så att journalister inte längre kan nå omvärlden med sina rapporter. Annars är exempelvis den internationella Qatarbaserade tevekanalen Al-Jazeera, med redaktion och allt, på plats i Gaza – i vart fall då detta skrivs. Även den palestinska nyhetsbyrån Wafa är på plats.

Det är en annan sak att palestinska reportrar dödats i större omfattning än andra journalister. 

Det hör även till saken att Anthony Blinken på besök i Qatar nyligen uppmanade landets regering att ”sänka volymen på” Al-Jazeera, enligt The Guardian.

Al-Jazeera svarade att de sedan länge märkt att Israel och dess allierade inte uppskattar att de försöker rapportera konfliktens olika sidor. 

Här i Sverige verkar medierna domineras av pro-israeliska medierapporter och program, även ifall det inte är lika entydigt som på andra platser. Det finns fortfarande yrkeskunniga svenska reportrar som arbetar i Palestina. Men trots det släpps rena fadäser igenom i bulletinerna. Det går inte att veta om så sker medvetet eller omedvetet.

Exempelvis publicerade Aftonbladet och flera andra svenska medier nyheten att 40 spädbarn halshuggits i kibbutzen Kfar Aza, en uppgift som inte bekräftats av Israel och i en faktagranskning har Al-Jazeera visat att händelsen inte ägt rum.

 Missförstå mig rätt, en massaker ägde verkligen rum på kibbutzen Kfar Aza, men sannolikt halshöggs inga spädbarn. Nyheten bör i stället ses som ett rykte som spreds i avsikt att ytterligare demonisera palestinierna. Propagandister älskar att använda döda barn i politiskt syfte.

Att sådana falska nyheter hittar in i och länge får stå oemotsagda i svenska medier kan såklart ha flera orsaker. Ofta brukar det sägas att i krig och katastrofer är tiden knapp, mediareaktionernas resurser begränsade, faktakollen havererar därför ibland och journalisternas arbete farligt. Det är några anledningar till att det är lättare att skriva rapporter utifrån IDFs kommunikéer och amerikanska mediers rapporter. 

Och därför smyger sig falska nyheter in i bulletinerna. Att det är både lättare och säkrare för redaktionerna att arbeta i Tel Aviv än i Gaza stad, är något som inte underlättar en allsidig bevakning. Men som förklaring räcker det inte. Man kan misstänka att journalisterna även sneglar på politiska beslut, och åsikter.

Liksom Johan Forsell är den svenska regeringen numera entydigt proisraelisk. I regeringspartiet Kristdemokraterna är Israelvänligheten så stor att partiets företrädare Sara Skyttedal och Ebba Bush Thor inte ser något problem i att på bild krama IDFs stridsvagnar, och dessutom publicera fotografierna.

Regeringens hållning i fråga om Israel fick nyligen kraftigt genomslag i utrikespolitiken. Då generalförsamlingen behandlade ett förslag till en resolution om eldupphör, den 27 oktober, röstade 120 nationer för, 14 länder röstade emot och Sverige samt 44 andra nationer lade ned sina röster. 

Anledningen till den nedlagda rösten var enligt Tobias Billströms pressekreterare, att förslaget inte ”tydligt fördömer Hamas terroristangrepp mot Israel och inte hänvisar till Israels rätt att försvara sig mot terrorister”. 

Poängen med förslaget var å andra sidan att det inte tog ställning för någondera sidan. Inte heller var förslaget till resolution bindande, och den hade ett humanitärt syfte, den skulle underlätta: ”införsel  av vatten, mat, mediciner, bränsle och elektricitet, samt obehindrad tillgång till Gaza för FN och andra humanitära organisationer,” det betyder att svenskarna implicit röstade mot Gazas civilbefolkning, inte mot Hamas.

Det har gått så långt att den som i medierna menar att eldupphör är nödvändigt, liksom Greta Thunberg gjorde på X nyligen, samt att förhandlingar och samtal är vägen framåt, är terrorsympatisör enligt Forsell i Sveriges Radios P1. Han sade även att den enda som kan utlysa eldupphör är Israel, men då kommer Hamas terrorattacker fortsätta. Ett väldigt märkligt argument, som får mig att undra ifall ministern vet vad eldupphör betyder?

Sammanfattningsvis har kriget mot Hamas, här i Sverige lett till att en svensk regering öppet tar ställning för bosättarhögern, och Netanyahus högerextrema regerings krav på att de civila i Gaza inte får undsättas ens med humanitärt bistånd. Inte ens då nöden där är så pass stor att halva Gazas befolkning tvingats bli internflyktingar undan framrusande israeliska stridsvagnar och att palestinierna är desperata nog att plundra UNRWAs förråd, för att överleva.

Lösningen på konflikten, verkar den svenska regeringen mena, är inte samtal och förhandlingar, i stället är det Gazas tillintetgörande. Det verkar inte längre vara ett krig mellan Hamas och Israel, utan istället blivit ett krig mot Gazas civilbefolkning, att döma av Forsells oförmåga att kritisera den israeliska krigföringen, och högerregeringens beslut att lägga ned Sveriges röst i generalförsamlingen, som därmed försökte hindra att humanitärt bistånd förs in i Gaza. 

Israel har rätt att försvara sig mot terrorism. Men israelerna, palestinierna och alla andra borde dessutom ha rätt att läsa ocensurerade och autentiska rapporter från det krig som den svenska regeringen så uppenbarligen stödjer. Ingen har rätt att skjuta ihjäl journalister för att de gör sitt jobb. Det gäller samtliga journalister: de fyra dödade israeliska reportrarna, den dödade libanesiska journalisten och de 26 dödade palestinska journalisterna. Vi alla borde ha rätt att kritisera de krigförande parterna, både Hamas och Israel oavsett den fastlagda svenska utrikespolitiken. 

Konflikter och krigshandlingar, som exempelvis terrorism sker alltid i en kontext. De sker aldrig i ett vakuum, oavsett vad israeliska ambassadörer tycker. Det är journalisters och historikers uppgift att lyfta fram denna bakgrund, och generalsekreterares uppgift att påpeka den.

Få krig och konflikter kan lösas endast på slagfältet. Numera återfinns lösningen istället oftast vid förhandlingsbordet. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att förhandla då stridsvagnar jagar fram, och granaterna och raketerna regnar ned. Den som är sjuk och som svälter måste därtill först få förnödenheter. Den som säger sig stå för fred, måste därför först kräva eldupphör.