Utbildningsminister Mats Persson visar ett allt större kontrollbehov när det gäller den akademiska världen. I förlängningen hotar en politisering av universiteten, menar Åsa Arping.
Att Sverigedemokraterna inte kan hålla fingrarna borta från kulturen är inget nytt. Nu riktar partiet alltmer lystna blickar även mot akademin. Strategerna i den konservativa tankesmedjan Oikos och ledarna i studentföreningen Konservativa Förbundet har förstått att den högre utbildningen erbjuder en utmärkt arena för populistiska utspel med målet att kontrollera landets intellektuella elit.
Övriga partiers ointresse är i sammanhanget häpnadsväckande. För Socialdemokraterna är universitet och högskola främst ett arbetsmarknadspolitiskt instrument. Vem minns ambitionerna om social utjämning? Högerpartierna har mjukat upp retoriken och landat i näringslivsvänliga mål som anställningsbarhet och innovation. Ingen talar längre om bildning, desto fler om omställning. Målet är yrkesexamina och legitimationer till vård, skola, industri och ekonomi. Och fort ska det gå.
Högre utbildning i Sverige har dragits med i den krassa ekonomistyrning och förödande förpappring som drabbat hela den offentliga sektorn. Det så kallade produktivitetsavdraget där anslagen inte kompenserar för ökade omkostnader leder till ett långsamt strypande av resurser. Skenande administration innebär en massiv avintellektualisering.
Avväpningen fortgår med oförminskad styrka när liberalen Mats Persson nu styr utbildningsdepartementet. Persson upprepar gärna att han själv är disputerad och dessutom gift med en professor. Han säger sig värna akademisk frihet. Den senare frågan har han framför allt kanaliserat genom ett ensidigt intresse för så kallad cancelkultur, som tydligt krokar arm med Sverigedemokraternas ogillande av allt som kan kvala in under slaskbeteckningen ”identitetspolitik”.
Persson har också utlovat mindre administrativa pålagor för de hårt utvärderings- och återrapporteringstyngda lärosätena. Samtidigt har han på kort tid uppdragit åt expertmyndigheten Universitetskanslersämbetet att dra i gång en rad nya resurskrävande granskningar. Bland dessa en som just ska bedöma arbetet för att ”främja och värna akademisk frihet” (läs: bekämpa cancelkulturen).
Utbildningsministern är i rask takt på väg att bli lika klåfingrig i fråga om akademin som skolminister Jan Björklund en gång var gällande grundskola och gymnasium. Det senaste draget, som fått en hel del medial uppmärksamhet, är att minska mandatperioden för externa ledamöter i universitetsstyrelserna, från tre år till 17 månader. Det hela låter kanske inte så farligt. Politiken styr ju ändå i så hög grad; regeringen utser styrelseordföranden och nomineringspersoner som föreslår ordförande och externa ledamöter, godkänner förslag om ny rektor och styr genom regleringsbrev, förordningar och uppföljningar.
Men ingreppet signalerar framför allt ett behov av makt och kontroll. Regeringsföreträdarna har heller inte kunnat ge en samlad bild av orsakerna. Argumentet att säkerhetspolitisk kompetens måste säkras håller inte, eftersom sådana frågor inte ryms i styrelsernas arbetsbeskrivning. Om Mats Persson verkligen vill värna de grundläggande värderingarna inom högre utbildning, demokrati och rättsstatens principer – varför agerar han då rakt motsatt?
Det har förstås spekulerats i om den senaste åtgärden är ytterligare en eftergift till Sverigedemokraterna. Är det vi ser i själva verket första steget mot en fullskalig politisering av universiteten? Det kan förstås också vara så att Persson, hans partikamrater i Liberalerna och övriga regeringskolleger kommit på detta alldeles själva.
Frågan är vilket av alternativen som är värst.
