Tjejen i Kabul drömmer om att spela på världens största scener

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Kayanit 17 år berättar för Konkrets medarbetare Sana i Kabul om sitt hårda liv under talibanernas styre.

Detta, att en tjej från Kabul spelar ett musikinstrument, hur tror ni det låter i talibanernas öron? Jag var i Kabul när den förra regeringens hade börjat försvagas och sedan föll. Eftersom all musik förbjöds tänkte jag på harmoniumet som vi hade gömt under möblerna. Bara tanken på att röra vid det var skrämmande för mig och det verkade omöjligt att låta den ljuda i den rådande situationen.

Jag träffar Kayanit Kayhan som berättar om sitt hårda liv som 17-årig musikälskare i Kabul:

Beväpnade män kom och genomsökte huset då och då. Rädslan för att bli straffad för att ha ett musikinstrument grep tag i mig. Jag arbetade inte som yrkesmusiker utan jag spelade för min egen skull, för att glömma min smärta. Sorgen efter min fars död när jag var barn. Han var medlem i de nationella säkerhetsstyrkorna i Afghanistan men dödades av en terroristsoldat. Jag minns att min far var en hederlig man som satte ärlighet högt och många gånger sa han: ”Gud, hemlandet och ansvaret är viktiga saker för mig.

Jag är mina föräldrars äldsta dotter, jag var 6 år, Hasina var 4 år och Sonia var 2 år. Jag gick i första klass i skolan, Hasina och Sonia är mina systrar och yngre än jag. Vi var en glad och lycklig familj. Min far var som sagt medlem av de afghanska nationella säkerhetsstyrkorna och min mamma var lärare i en skola.

Klockan var 12.00 på eftermiddagen. Jag var väldigt hungrig och hade bråttom, så jag gick hem för att äta lunch. Jag hade precis kommit hem från skolan när jag upptäckte att många människor hade församlats i vårt hem. Alla mina släktingar väntade på att jag skulle få se min far, som låg i en kista, och ta ett sista farväl. Min mamma stod bredvid min pappas kropp. Hon storgrät och mina två systrar grät också. Våra släktingar sa till mig att inte behålla skoluniformen på och att vänta i 10 minuter innan kistan skulle bäras till begravningsplatsen.

Det var första gången jag konfronterades med döden, jag trodde först att min pappa sov. Men min kropp skakade och tårarna rann från mina ögon. Våra släktingar bar min fars kista. På natten kändes vårt hem tomt och ödsligt med en smygande känsla av skräck. Jag frågade min mamma när de skulle komma tillbaka med min pappa.

Min mamma sa till mig: ”Förlåt men nu måste du vara modig, för du har ingen pappa från och med nu. Du har förlorat din far! Idag var sista gången du träffade honom.” Efter den dagen förändrades våra liv. Min mamma tog på sig ansvaret att vara både mamma och pappa för mig och mina två systrar.

År 2020 gick jag i nian och tillsammans med mina vanliga lektioner började jag ta musiklektioner eftersom jag drömde om att bli en känd sångare i Afghanistan och resten av världen.

En av dem frågade bara vad det var. En gitarr, sa jag.

Som Kayanit berättat var hon under perioden då talibanernas hus-till-hus-inspektioner började i Kabul orolig för hur hon skulle bli behandlad om de såg en gitarr eller något annat instrument i hennes hem men situationen var inte så illa:

Någon sa till mig att gräva ner gitarren. Någon sa att den borde brännas. Men jag gjorde inte det. Jag stoppade in den i gitarrfodralet och la den på min säng. Som tur var sa talibanerna som gick in i mitt hus och såg gitarren ingenting. Det var intressant. En av dem frågade bara vad det var. En gitarr, sa jag. Han förstod inte innebörden av ordet ”gitarr” och skrattade bara.

Kanske var det bemötandet från den där talibanmedlemmen som stärkte Kayanit och gjorde henne beslutsam i att fortsätta med musiken. Det har gått sex månader sedan Kayanit började spela musik hemma eftersom alla musikinstitutioner stängde i och med att talibanerna tog över Afghanistan. Tusentals röster som hennes har tystats i Afghanistan.

Deras bostad är belägen på avsevärt avstånd från själva staden. Kayanit berättar att hon har varit intresserad av musik sedan barnsben. Hon säger att hon vet att hennes uppdrag inte är lätt, men hon jobbar för att nå sina mål och förverkliga sina drömmar. För närvarande är musikutövandet det enda som ger henne sinnesro: Tiden går fort när jag spelar gitarr, men ibland när jag går hemifrån och ser talibanerna på vägarna känner jag mig nedstämd.

Hon säger att det enda stället hon trivs på nu är framför spegeln där hon sjunger sina sånger.

Jag mår bra av musik. Jag tänker inte på politik och ekonomi och så vidare. Jag får en känsla av frihet, säger hon.

Fast hon vet att familjen kan få problem. Min mamma är väldigt orolig, säger Kayanit. För våra liv helt enkelt. Men på grund av mina psykiska problem och min depression tillåter min mamma mig att utöva musik i huset. I den här situationen är det väldigt svårt att vara kvinna i Afghanistan. För den som vill musicera är det mycket svårt.

Kayanit säger att hennes släktingar var emot hennes musikutövande till en början men när de hörde hennes röst ändrade de sig och uppmuntrar henne nu att fortsätta på musikens bana.

Jag är visserligen rädd när jag spelar musik och sjunger hemma men samtidigt känner jag mig stark.

Mitt mål är att en dag kunna spela på de största scenerna i världen, säger Kayanit. Vi kan inte stå ut med den här situationen längre och stanna hemma och vara förtryckta. Personligen kan jag inte längre acceptera tystnaden och att inte få höja min röst. Jag är visserligen rädd när jag spelar musik och sjunger sånger hemma men samtidigt känner jag mig stark och vill fortsätta mitt musikaliska arbete och inte ge upp vad som än händer. Även om mitt liv är i fara och de berövar mig än mer än de redan har gjort.

Talibanerna har förbjudit kvinnor att gå på universitet, i skola, ha ett jobb och kvinnorna är till och med utestängda från nöjesparker. Det svåraste för mig är kravet på att ha en manlig ledsagare i offentliga miljöer. Det är svårt för mig att åka någonstans utan en bror, en pappa eller en man för i vår familj har vi inte längre någon man. Jag vill ha fler aktiviteter men just nu är situationen väldigt svår för mig.

Hon är ändå optimistisk inför framtiden: Det är skrämmande och oroande för mig att talibanerna när som helst kan komma till vårt hem och jag vet ju inte vad som kan komma att hända… Men förhoppningsvis kan det bli bättre i framtiden och jag hoppas på att få visa mina talanger och visa världen att vi kämpade under de mörka dagarna också.

Talibanernas allmänna syn på musik kan sammanfattas med betoning på två ord: haram och förbjudet. Men på olika nivåer har talibanernas inställning till musik varit olika. Det är därför svårt för talibanerna att klippa av människors relation till musik helt. Om de söker på sina telefoner, vad ska de göra med alla dessa låtar på Internet, YouTube och sociala nätverk? Det är inte längre är som på nittiotalet då de slog sönder ljud- och videoband och hängde banden på trädgrenar.

Men visst har musiken tagits bort från samhället och de offentliga miljöerna. Hundratals sångare och de som jobbade med musik sitter hemma utan arbete eller har hittat andra jobb.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

En afghansk kvinnas val – sälja sin njure eller sin dotter

Konkrets medarbetare Sana i Kabul berättar om Sheila och hennes sju döttrar vars liv bara blivit sämre och sämre sedan talibanerna tog makten i Afghanistan. Och när sjukdom drabbar familjen ställs hon inför ett fruktansvärt val.