Helgessän: Extremhögern tecknar en nidbild av Muhammed

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Richard Jomshofs uttalanden om Muhammed tyder på en djup okunskap om vad profeten står för. Jonas Otterbeck reder ut begreppen och anklagelserna.

Vår ordförande för Justitieutskottet, Richard Jomshof, hävdar att Muhammed var ”krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare”. Faktum är att det är lätt att hitta tillfällen när han gjort liknande uttalanden. Det rör sig inte om ett enskilt tillfälle när sans och vett flög ut genom fönstret utan om en övertygelse.

Men det finns inget originellt över den. Motsvarande finns sedan länge tillgängligt på nätet på flera språk. Diskussionen drivs av icke-muslimer och ex-muslimer. Dessa samverkar i att skapa icke-muslimska föreställningar om islam, muslimer och Muhammed. Aktörerna proklamerar att de beskriver sanningen. Muslimer som inte håller med ljuger och bedrar (bedriver taqiyya) för att sanningen inte ska komma fram. Nedan går jag igenom varför de fyra epiteten är både rimliga och orimliga.

Denna icke-muslimska islam används som en resurs av populistiska politiska grupper över hela Europa. I samband med lagändringar inom EU i början av 2000-talet när trostillhörighet tydligare kom att ingå i diskrimineringslagstiftningarna efter centrala påtryckningar var det klokt att ägna sin energi åt att angripa islam snarare än muslimer då det förra är (och bör vara) lagligt medan det andra blev straffbart.

Deras icke-muslimska islam är selektiv i sina föreställningar om Muhammed. Allt som man skulle kunna uppfatta som positivt tiger man om, och det som man ser som negativt ser man som helt representativt. Ett märkligt drag är att de ofta litar blint på den äldsta islamiska historiografin när man hittar något man ogillar. Ofta avfärdar man, eller är okunnig om, senare muslimsk nyanserande diskussion för att kunna misstänkliggöra islam och därmed muslimer. 

Företrädarna för icke-muslimsk islam vet att Muhammed anses vara ett föredöme för muslimer. Till skillnad från muslimer anser de att muslimer är förpliktigade att imitera Muhammed i allt och utnyttjar detta för att belysa hur de menar att muslimer är.

De vet att hårda ord om Muhammed kommer att uppröra tillräckligt många och alltför ofta leda till våld och hot som gör att de kan bli hjältarna i den följande berättelsen. De blir sanningssägarna som blir hotade och det tvingar oss andra att ta ställning för dem genom skydd som kostar skattepengar och även verbalt då vi måste bevaka utrymmet för kritik (även slarvig och mindre genomtänkt sådan). Vi kan nämligen svårligen acceptera att statens våldsmonopol bryts. Tydligen ser man detta som en vinnande politisk strategi trots uppenbara risker för dem själva och för staterna som associeras med dem och ger dem skydd eftersom det sker i stora delar av Europa och Nordamerika.

Som uttalad ateist har Jomshof all rätt att tycka att religioner är sagor som bör begravas djupt och att de religiösa grundarna och förvaltarna är obehagliga personer som inte lämpar sig som föredömen. Men det är knappast därför han väljer att göra sin övertygelse till politik och fokusera på islam. Poängen är att driva politik som syftar till att framställa muslimer som icke-önskvärda i Sverige.

Med detta sagt återstår sakfrågan: Är det rimligt eller inte att beskriva Muhammed som ”krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare”? Mycket av det som står nedan är baserat på vad islamiska källor hävdar. Detta kallar jag islamisk historiografi, alltså historieskrivning. Annat är baserat på hur den tidiga historiografin har skapat diskussion bland muslimer, det kallar jag kommentarer, exempelvis medeltida eller samtida kommentarer även om detta givetvis också rör sig om historiografi. Nedan visar jag hur de fyra epiteten används som anklagelser mot muslimer om att följa en orimlig islam, som det visar sig att muslimer inte tror på. Anklagelserna blir en form av halmgubbe-retorik.

KRIGSHERRE
Enligt islamisk historiografi mottog Muhammed sitt första budskap från Allah ungefär år 609. Då var han 40 år. Muhammed blev föräldralös tidigt men omhändertogs av en av sina farbröder, Abu Talib. Muhammeds släkt hade en inflytelserik position i Mecka och hans framgångar som handelsman och hans äktenskap med Khadija som ägde stadens rikaste karavanrörelse gav honom status.

De första tio åren som han spred sitt budskap i Mecka var han skyddad av sitt goda rykte som ärlig och rakryggad, sin hustrus position och sin farbrors inflytande. Men anhängarna angreps och en del av de första muslimerna slogs ihjäl. När både Khadija och Abu Talib dog 619, inleddes en period av intensiv förföljelse av den unga kommuniteten.

Trycket blev intensivt och Muhammed och hans anhängare lyckades omlokalisera, framförallt till Jathrib (nu Medina) år 622 där Muhammed antog rollen som skiljedomare och ledare över en koalition av arabiska klaner som antog islam men också olika judiska klaner som behöll sin religion och som kom att spela en särskild roll. Givetvis var han även religiös ledare för den unga kommuniteten. Enligt historiografin skrevs ett kontrakt om ömsesidigt skydd (även vid stridigheter) och solidaritet mellan klanerna (se Medina-konstitutionen). 

Det är här krigsherre-biten kommer in. Muhammeds anhängare hamnade i en långdragen, bitter konflikt med Mecka – som alltså leddes av Muhammeds närmsta släktingar – som slutade med att Muhammeds sida segrade och intog Mecka vintern 629–630. Tre slag mellan Medina och Mecka (Badr, 624, Uhud, 625, och slaget vid diket, 627) är särskilt ihågkomna och därtill att Muhammed ledde sin segrande sida.

Det första blev en stor framgång, vid det andra kom man undan med blotta förskräckelsen och Muhammed sårades i strid, men inte allvarligt. Vid det tredje avgörande slaget led Mecka ett stort nederlag. Detta är dock inte de enda stridigheterna men de flesta andra var skärmytslingar och räder som Muhammed möjligen beordrade men där han själv inte deltog.

Vid två tillfällen ledde Muhammed arméer som en riktig krigsherre. Dels vid intåget i Mecka (630), det skedde dock utan strid då Mecka hade erkänt sig besegrade, dels vid Tabuk (630) då rykten hade gjort gällande att den bysantinska armén planerade att attackera. Muslimerna bestämde sig för att möta Bysans styrkor i nordvästra delen av den arabiska halvön. Bysans armé kom dock aldrig. I historiografin och kommentarer påstås att Muhammed ledde styrkor på 30 000 man varav 10 000 var ryttare. Hur man ska förstå siffror som dessa när de rapporteras decennier eller mer än hundra år efter händelserna är inte klart. Tydligt är att inom historiografin gillar man jämna och stora siffror för att imponera.

Muhammed agerade alltså i en roll som ledare, chefsstrateg och i viss mån fältherre. I historiska kommentarer har detta setts som ett viktigt manlighetsdrag. I vissa kommentarer som drar åt ren mytologi har dessutom Muhammed styrkan hos 20 män och han var indragen i spännande strider. Men den som mest hyllades som krigare inom islamisk historiografi var Ali som betraktades som den store riddaren och svärdsmannen. Religionsvetaren Hussein Rashid har övertygande argumenterat för att berättelserna om Ali kan jämföras med vår samtida superhjältemytologi.

Muhammed tillbringade 52 år av sitt liv utan politisk makt och de sista tio åren av sitt liv i en politisk maktsituation. Under den tiden var han indragen i bittra strider med den egna klanen, en strid som han slutligen vann.

Genom historien har muslimska intellektuella tenderat att betona två saker kring dessa stridigheter: att Muhammed var rättfärdig och primärt indragen i olika former av försvarsstridigheter samt att stridigheterna är en viktig del av hur man förstår Muhammeds manlighet. Den tidiga biografilitteraturen hade till och med en specifik genre som särskilt uppmärksammade striderna som Muhammed och andra i den tidiga kommuniteten var indragna i – maghazi-litteraturen. Redan ett par hundra år efter dess tillkomst var många skeptiska till dessa källor som de uppfattade som folkberättelser snarare än som sanningar. 

Har Muhammeds roll som ”krigsherre” lett till att muslimer världen över framhäver detta? Detta beror på tidsepok och tidsbundna ideal. I den välspridda dikten Burda av al-Busiri (död 1294) är Muhammed bland annat avbildad som krigsherre. I samband med nyare ideal kom muslimska föreställningar att vända. Medan man fortfarande finner hyllningar av Muhammed för hans manlighet så är hyllningarna av Muhammed som utövare av rättfärdigt våld mer sällsporda. Så ovanliga att många muslimer kanske inte ens känner igen berättelser om Muhammeds styrka och hans räder. När man läser vad muslimer i Sverige skriver om islam spelar denna historiska bit ingen normativ roll.

Det är alltså inte fel att beskriva Muhammed som krigsherre. Men att ignorera att muslimer i historien har betonat att det handlar om rättfärdig krigsföring och att få idag primärt betonar denna sida av Muhammed när man letar normativa föredömen i hans liv är att medvetet förleda.

MASSMÖRDARE
Enligt islamisk historiografi påstås att företrädare för de judiska stammarna vid olika tillfällen ska ha förrått Muhammeds sida och spelat under bordet med Mecka och därmed brutit det fördrag de undertecknat då Muhammed tog över styret av Medina. Relationen till judarna i Medina blev snabbt problematisk. De accepterade inte Muhammeds profetskap vilket inom islamisk historiografi kopplades samman med hur judiska grupper tidigare hade förnekat sina profeter, något som Koranen ägnar mycket uppmärksamhet åt. Dessutom påskines att företrädare för de judiska klanerna lierade sig med Meckaborna, och inte bara vid ett tillfälle. Detta ska även ha inkluderat sammansvärjningar för att mörda Muhammed.

Som straff för dessa förräderier utvisades i olika omgångar två judiska klaner från Medina efter att ha fått utstå belägringar i sina hem. Muslimerna tog rika byten men klanerna fick behålla livet, inte minst då deras närmsta allierade bland muslimer pläderade för nåd.

Som straff för ett annat förräderi år 627 avrättades klanen Banu Qurayzas alla män och en av klanens kvinnor. Om igen togs byte. År 628 angreps den judiskt dominerade Khaybar-oasen under en räd och många slogs ihjäl, krigsfångar och byten togs. Motivet enligt historiografin var att den ledande judiska klanen i Khaybar skulle ha planerat ett angrepp på Medina. 

I samband med dessa händelser beordrade Muhammed onekligen att människor skulle tas av daga. Han gjorde det som Medinas ledare. Vid avrättningarna av Banu Qurayza tillsattes en skiljedomare som utfärdade domen som accepterades av Muhammed. Kvinnor och barn togs som krigsfångar och gjordes till slavar. På ett fåtal år hade Medinas judar genomlevt de svåraste av tider. Man kan onekligen beskriva avrättandet av uppskattningsvis 700–900 män som massmord.

Men är detta hur muslimer har valt att förstå detta normativt? Det är tydligt att muslimska historiker från de allra första tiderna när dessa berättelser skrevs ned betonade att handlingarna var rättfärdiga genom att framhäva förräderier, sammansvärjningar och kontraktsbrott. Det vill säga, oavsett om Muhammed beordrade massmord (eller inte) har de muslimska kommentarerna inte betonat massmord som en dygd. Tvärtom har de betonat rättvisa som en dygd och levt i samhällen som i likhet med Bibelns berättelser inte har betraktat liv på samma sätt som de flesta gör i dagens Europa. 

Samtidigt har just relationerna med judar varit problematiska i muslimska majoritetssamhällen över tid. Ofta har judar kunnat verka någorlunda fritt och även inneha höga ämbeten, men vid ett antal tillfällen har relationerna brutit samman och förföljelser, systematisk diskriminering men även brutala attacker ägt rum. Och då har Muhammeds och den tidiga muslimska kommunitetens konfliktfyllda relation till judar framhävts.

I samtiden har muslimers relation med Israel ofta klätts i islamiska termer i både retorik och övertygelser vilket lett till en särskild form av muslimsk antisemitism (bland andra former som också är spridda). Exempel på detta kan man höra i Hamas sånger eller i återkommande slagord om Khaybar när en del muslimer uttalar sig om Israel.

Utöver de judiska klanerna dog folk i strid mot muslimska styrkor och från en pacifistisk ståndpunkt kan man se Muhammed som massmördare då han valde krig och inte passivt motstånd. Slutligen beordrade även Muhammed mordet på eller avrättningen av namngivna individer av olika skäl som spioneri, förräderi och antimuslimsk propaganda i poesiform.

Jag upplever att detta ofta är okänt bland muslimer och även om parallellerna med mord på poeter (konstnärer, romanförfattare) som smädar Muhammed eller islam i nutid verkar uppenbar är det inte Muhammeds exempel som framhävs utan snarare senare juridik som ser kränkandet av Muhammed som en stor synd som ska straffas i det här livet, även om förövaren inte är muslim. Här är antagandet att islam är den dominerande religionen, inte att mänskligheten lever i pluralism och globalisering, eller att muslimer är marginella minoriteter. De förändrade förhållandena har fått muslimer världen över att teoretisera om hur islamisk lag ser ut i pluralistiska samhällen. 

Massmord i sig ses alltså inte som normativt utan det är kampen mot en fiende – reell eller fiktiv –som ses som moraliskt föredömlig. De massmord som förekom enligt islamisk historiografi har senare kommentarer gjort sitt yttersta för att rationalisera just därför att man inte ser mord som normativt gott.

RÖVARE
Angreppen på de judiska klanerna genererade gott om byte. Tillsammans med angreppen på framför allt Mecka-karavaner för att skaffa resurser ligger dessa till grunden för tanken att Muhammed var rövare. I islamisk historiografi nämns elva planerade räder mot karavaner, dock misslyckades sju och gav inget byte. Ett fåtal av dessa räder leddes av Muhammed. 

Islamisk historiografi betonar att dessa räder gjordes då man verkligen behövde resurser men också då Mecka var en fiende som hade förföljt muslimerna och beslagtagit deras egendom. Om igen ser man inte det som rätt att angripa vem som helst och röva utan man betraktar rapporterna om detta i förhållande till den konflikt som drivit Muhammed från hus och hem. Tvärtom så anses hiraba, ett antal brott som är sammankopplade i islamisk juridik varav ett är landsvägsröveri, vara ett av de allvarligaste brotten i Koranen. Hiraba tillhör de s.k. hudud-brotten – sådana brott som inte får begås då Allah har dragit en absolut gräns.

Vid ett tillfälle anklagades Muhammed för att ha angripit en karavan under en av de årliga fredsperioderna som hölls i helg på arabiska halvön. Det ledde till ett dilemma som den senare kommentarlitteraturen menar löstes genom en uppenbarelse från Allah, vilket framgår av 2:217 i Koranen, som menade att det var fel att strida under dessa helgade fredsperioder men att det var ännu värre att hindra muslimer från att dyrka vid Kaba eller att förfölja muslimer.

Muhammeds primära världsliga yrke var först handelsman och sedan ledare och skiljedomare, inte rövare. Visst tog han rov men det var på intet vis hans primära roll. Samtidigt godkände eller ledde Muhammed minst elva expeditioner med syftet att plundra karavaner på gods och djur. Inte bara som krigshandling utan även för att skapa inkomster för muslimerna i Medina. I den rollen går det onekligen att beskriva Muhammed som rövare. Samtidigt ska man alltså veta att just det illegitima rövandet fördöms i skarpaste ordalag i Koranen och i senare islamisk jurisprudens.

SLAVHANDLARE
Att Muhammed höll slavar, köpte och sålde dem, tog fångar som förslavades och även frigav slavar är välkänt. Så var tiderna och i stället för att avskaffa slaveriet deltog Muhammed i slavekonomin. Det fanns olika kategorier av slavar, de som var skrivare, hushållsslavar, musiker-slavar och så vidare. Några av de tidigaste muslimerna var forna slavar som hade friköpts. Vid åtminstone fyra tillfällen frigav Muhammed slavar. Två av dem var kvinnor som han gifte sig med.

I samband med att man erövrade områden eller i samband med angreppen på judiska klaner så kom även Muhammed att ta krigsfångar varav en del byttes mot vapen och riddjur. Så visst handlade han med slavar. Eftersom slaveriet inte förbjöds kom islams juridik bland annat att detaljerat reglera vem som kunde hållas som slav, gifta och ogifta slavars rättigheter och slavars barns rättigheter.

Muhammed var på intet vis primärt slavhandlare. Han levde i ett samhälle där slaveri var en del av vardagsekonomin och ekonomin kring räder och krig. En del har i senare tid tolkat hans frigivande av slavar som ett tecken på att Muhammed var emot slaveriet och för ett successivt avskaffande. Detta ligger i linje med hur attityden till slaveri har förändrats över tid. Från tidiga diskussioner i osmanska väldet på 1700-talet till konsensus bland lärde under 1900-talet, från det självklara i slaveriet till det att samtliga muslimska länder har förbjudit slaveri. Givetvis sker dessa förändringar i relation till de förändrade attityderna i Europa och Nordamerika.

Idealen har i sin tur förändrat bilden av hur Muhammed såg på slaveriet. Givetvis finns modernt slaveri i olika former men det hämtar sällan (IS undantaget) inspiration från islam. Tvärtom är det en illegal, omoralisk verksamhet och de som sysslar med det vet det, det är därför allt sker i det tysta och fördolda. 

JOMSHOFS ICKE-MUSLIMSKA ISLAM
Vad Jomshof och hans gelikar gör är att de tar befintliga berättelser, tolkar om dem till aktuella, negativt laddade ord. Vidare ignorerar de allt som de kan tänkas gilla om Muhammed, hans tålamod inför kritik (som många muslimer framhäver idag i diskussionen om Koranbränningar), hans insisterande på att kommuniteten måste ta hand om fattiga även de som är främlingar (eller det kanske inte Jomshof gillar förresten), ett djupt rättvisetänk om ingångna kontrakt, att han var handelsman och annat som nog de kan tänkas gilla eller åtminstone inte ogilla. Slutligen ignorerar de diskussioner som finns inom islamisk teologi och som ger flexibilitet vad gäller när man ska följa Muhammed eller inte. I dessa skiljer mellan till exempel mellan handlingar som är specifika och situationsbundna och sådana som är allmängiltiga. 

Vissa saker i Muhammeds liv sker av rent historiska skäl och annat är särskilt för honom (tanken är att Allah har särskilda skäl för alla saker som sker). Det är bara i det som ses som allmänt som Muhammed bör imiteras.

Bilden av Muhammed är i ständig förändring. Egenskaper som en gång hölls högt kan omvärderas eller nedtonas, och andra saker kan lyftas upp som normativt. Är detta att ljuga och bedra? Nej, så ser även andra religioners relation till sina portalfigurer ut. Det är det naturliga. Muslimer som inte framhåller Muhammed som slavägare och slavhandlare hycklar inte, de ser helt enkelt Muhammed med sina ögon i relation till den plats och den tid de befinner sig i. Detta är självklart inom religionsvetenskapen och faktum är att den svenska forskaren och prästen Tor Andrae gjorde internationell karriär för mer än 100 år sedan med sin fina bok om hur Muhammed uppfattas olika i olika sammanhang och tidsåldrar.

Jomshof och hans gelikar bekymrar sig inte om deras föreställningar är relevanta för muslimer eller inte. De räknar med att deras icke-muslimska islam är tillräckligt stark för att göra bilderna trovärdiga och sedan möjliga att projicera på muslimer. Med tanke på hur litet många icke-muslimer vet om islam verkar taktiken fungera någorlunda.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Jonas Otterbeck
Jonas Otterbeck
Jonas Otterbeck är professor I islamologi vid Agha Khan University, London.

Helgessän: Låt inte terrorn mot islam vinna!

Det är hög tid för politiker och journalister att inse att det finns en påfallande bred hotbild mot muslimer i Sverige, skriver Jonas Otterbeck, professor i islamologi.

Helgessän: Lagar mot blasfemi fungerar inte

Kraven på att skydda religioner mot kränkning fungerar inte i en global, pluralistisk värld. Det menar Jonas Otterbeck och ger en bakrund till hur man historiskt inom islam sett på bland annat blasfemi.

Sheikh Jomshof vet bäst

Sheikh Jomshof har i åratal talat om islamiseringen av Sverige. Följ hans otvetydiga råd. Sheikh Jomshof vet ju bäst," skriver Jonas Otterbeck.

Ordskam är en destruktiv strategi

Ordskam är en destruktiv strategi. ”Det andas förakt för andra, förakt för de som inte har rätt bildning och hat mot dem som har fel åsikter,” anser Jonas Otterbeck. Här förklarar han varför det är på det viset.