Regeringens politik kommer bara att leda till ökade klyftor och ökad brottslighet. I stället krävs sociala och strukturella insatser. Det skriver Masoud Kamali, och berättar om ett projekt i Gottsunda som var en succé, men som marknadsliberala politiker lade ned.
Tidöpartierna fortsätter att driva sin dualistiska tes om väsensskilda grupper ”svenskar” och ”invandrare” där svenskar är laglydiga och goda människor och invandrare kriminella och illojala som närmast utgör fiendens femtekolonnare i landet. Att framställa en stor grupp människor i det här landet som ”invandrare”, eller ”personer med invandrarbakgrund” tillhörande främmande kulturer, främmande länder, och till och med ”främmande raser” har varit Sverigedemokraternas hjärtefråga för mobilisering av rasistiska röster och för att tillskansa sig ökad politisk makt och inflytande. Sedan 1900-talet har etablerade partier mer eller mindre anammat SD-ideologin och legitimerat SD:s koloniala och rasistiska diskurs i det som kallas normalpolitiken.
Parollen ”lag och ordning” har länge använts av antiimmigrations högerpartier i många europeiska länder genom att framställa personer med invandrarbakgrund som brottslingar. Tvärtemot vad dessa och andra mainstreampartier kablar ut, visar statistiken att tack vore sociala och strukturella insatser, har våldsbrottsligheten ständigt minskat i efterkrigstidens Europa och Sverige. Trots detta etnifieras våldsbrottsligheten i allmänhet och ungdomsbrottsligheten i synnerhet och framställs som det största importerade samhällsproblemet relaterat till invandring idag; även om invandringen från krigsdrabbade länder var störst under efterkrigstiden.
Tidöpartierna med hjälp av Tidö-tvättade okritiska medier tar fokuset från brottslighet till brottslingar såsom det präglade debatten före 1902 års lagsstiftning mot ungdomsbrottslighet baserad på ”Ligapojkskommitténs” utredning. Då trodde man att lagen och dess tillämpning hade två uppgifter, dels att avskräcka andra ”potentiella brottslingar” från att begå brott, dels att skydda samhället från brottslingar genom att fängsla eller avrätta dem.
Tidö-statsminister Ulf Kristersson, som numera känner sig mer bekväm i sin Tidökostym än i början av sitt ämbete deklarerade häromdagen att det enda sättet att komma åt ungdomsbrottsligheten är att ”låsa in eller utvisa” brottslingarna, vilket visar hans 1800-tals mentalitet och kunskapsnivå. Hans sätt att adressera ungdomsbrottsligheten är faktiskt mycket mindre intelligent än dåvarande batongpolitiker som trodde att brott kan bekämpas och avhjälpas enbart med straffåtgärder mot brottslingen. Han likställer inte bara brottet med brottslingen utan betraktar också brottet som en importvara som inte har att göra med den nyliberala politiken som har förts i landet sedan 1990-talet och som har ökat de socioekonomiska klyftorna och skapat ett ”vi-och-dom” samhälle.
Redan på 1990-talet samlade kriminologiprofessorn Ineke Haen Marshall etablerade forskare för att diskutera brottsligheten bland personer med immigrantbakgrund. Forskarna som var både från USA och Europa publicerade resultaten av sin mångåriga forskning i boken Minorities, Migrants, and Crime (SAGE förlag, 1997).
Forskarna slog fast att två grundmekanismer ligger till grund för överrepresentation av personer med invandrarbakgrund i brottsstatistiken. De menade att socioekonomisk marginalisering och diskriminering utgör huvudorsakerna till kriminalitet bland personer med invandrarbakgrund. En viktig aspekt av deras forskning var att brottsligheten bland dem som har migrerat själva till mottagarländer (så kallade första generationen invandrare) är betydligt mindre än i majoritetsbefolkningen medan den är någon högre bland deras barn och barnbarn.
Forskarna menar att detta beror i första hand på att de barn och ungdomar som är födda i västländer eller har kommit hit som barn har högre förväntningar på de nya samhällena än vad deras föräldrar hade.
Om deras föräldrar accepterade socioekonomiska problem och diskrimineringen som någonting som är resultatet av deras aktiva val att lämna sina hemländer och komma till de nya länderna, så gör deras barn inte det och har ingen annan nationell preferens än det nya landet de lever i. Dessutom visar de även effekten av diskriminering av brottsmisstänkta med invandrarbakgrund inom rättsväsendets alla led. Forskare i Sverige och den statliga ”Utredningen om Makt, integration och strukturell diskriminering” (2004-2006) har också bekräftat Marshalls och hans kollegors forskningsresultat om kriminalitet bland personer med invandrarbakgrund.
I dagens diskussioner om brottslighet i Sverige preciseras inte vilka sorters brott man pratar om. Marginaliserade ungdomar är inte och kan inte vara inblandade i överklassbrottslighet som skattebrott och annan ekonomisk brottslighet men de relativt få som begår brott är inblandade i underklassbrottslighet som våldsbrott. Forskning visar också att gänget och gängbildningen oftast utgör ett substitut för saknad av tillhörighet till ett samhälle som inte vill ha dem.
Den nämnda statliga maktutredningen varnade redan under mitten av 2000-talet för att om omfattande åtgärder mot marginalisering och ökade socioekonomiska klyftor inte sätts in kommer marginaliseringen att fördjupas och gängbildningar och kriminalitet att öka. Vi nämnde redan då att även om denna sorts brottslighet i första hand drabbar marginaliserade grupper och ungdomar kommer detta i fortsättningen att bli ett samhällsproblem som inte längre går att blunda för eftersom det då kommer att drabba icke-marginaliserade grupper.
Utredningen hade, baserat på marginaliserade ungdomars egna röster, presenterat förslag i bland annat rapporten ”Sverige Inifrån” som skulle engagera dessa ungdomar i samhällsbygget och få dem att känna sig delaktiga i de beslut som rör deras omedelbara livsmiljö och framtida levnadsvillkor.
Ett av dessa förslag var etableringen av ”medborgarråd” i marginaliserade områden som skulle vara en rådgivande partner för lokala och nationella myndigheter. Internationell forskning har visat att ungdomars engagemang och känsla av att deras synpunkter lyssnas till och påverkar beslut som rör deras levnadsvillkor är oerhört viktigt för att motverka ungdomars känsla av maktlöshet.
Dessa förslag tillsammans med andra åtgärder mot marginalisering och minskade socioekonomiska klyftor har visat sig vara de enda effektiva åtgärderna som motverkar brottslighet. Det svenska välfärdsbygget precis som andra nordiska länders välfärdsbyggen under efterkrigstiden är ett tydligt exempel på detta.
Borgerliga partier liksom Socialdemokraternas högerhökar väntade inte med att avfärda dessa förslag som vänsterpolitik och ”orealistiska”. Berusade av en marknadsfundamentalistisk ideologi har regeringar med olika politiska färger fortsatt att strunta i sitt sociala ansvar och omvandlat socialstaten till en nattväktarstat och ett säkerhetsorgan för marknaden.
För att som Hegel säger, göra det abstrakta konkret för att förstå det bättre, låt mig presentera ett exempel från mina egna erfarenheter som socialarbetare på 1990 talet. I början av 1990-talet jobbade jag som socialsekreterare på Ungdomssektionen i kommundelen Gottsunda, som då var och fortfarande är det mest marginaliserade området i Uppsala.
Jag la fram ett förslag som växt fram i diskussioner med ungdomar till min dåvarande chef, Bengt Erik Ottosson, om att starta en boxningsklubb med tillhörande sociala verksamheter för ungdomar i samarbete med andra aktörer i området. Bengt Erik kämpade hårt för att övertyga socialnämnden om att godkänna projektet. Vi startade verksamheten med 13 ungdomar som då alla var kända av socialtjänsten och polisen och betraktades som problembarn.
Vi fick en källare av bostadsbolaget Uppsalahem och ungdomarna själva byggde ringen, monterade sandsäckar och färdigställde kaféet, pingisrummet, biljardrummet och samlingslokalen på övervåningen. Projektet blev en succé och samlade ca 150 ungdomar som tränade och skapade en mycket fridfull och kamratlig miljö där alla trivdes tillsammans.
Många ville gärna stanna kvar efter aktiviteterna, umgås, skoja, prata om film, musik och diskutera samhällsfrågor som utbildning, arbetslöshet, rasism och sina framtidsdrömmar och utsikter även efter klockan nio, när vi stängde lokalen.
Vi startade så småningom ytterligare ett delprojekt som hette ”Glasnost” genom vilket vi avslutade och förebyggde dyra placeringar på behandlingshem av ungdomar genom att engagera deras föräldrar i sociala insatser. Även samarbetet med skolan och polisen gick hur bra som helst och spänningar mellan ungdomar och polisen försvann. Vi hade även en lokal polis som brukade komma och träna med ungdomarna och som var mycket omtyckt.
Vi hade studiebesök från andra kommuner eftersom ryktet spred sig snabbt i och med våra resor till boxningsevenemang runt om i landet. En videofilm spelade vi in genom att ett par ungdomar tog kameran och ställde en enkel fråga till andra ungdomar: ”Vad tror du att du gör om fem, tio år?”. De intervjuade var mellan tolv och 15 år och en del drömde om ett bra liv med arbete och familj och andra drömde om ett framgångsrikt liv som artist eller idrottare.
Efter några år nådde den bistra politiska verkligheten oss när nyliberala politiker i kommundelen Gottsunda som började se sociala projekt som ”en kostnad” för kommunen ville lägga ner projektet eftersom det kostade knappt en miljon kronor om året. En miljon kronor motsvarade enbart ett par placeringar på behandlingshem som vi avslutade; för att inte prata om hur många placeringar vi förebyggde genom nära samarbete med ungdomarnas föräldrar.
I diskussionen med kommunen tog jag upp att många ungdomar i området inte har mycket annat än klubben och projektet och frågade vad som kommer att hända med dem, fick jag veta att ”kommunen vill driva projektet i egen regi”. Det visade sig att detta betydde att kommunen ville avsluta projektet helt vilket senare lett till förödande konsekvenser för många av ungdomarna. Marginaliseringen fördjupades, sociala problem och kriminalitet ökade, och flera har skjutits ihjäl eller sitter i fängelse.
Om det skulle gå att utkräva ansvar från de politiker som beslutade att lägga ner Gottsundaprojektet och andra liknande projekt runt om i landet skulle många marknadsfundamentalistiska politiker dömas och låsas in för ”vållande till annans död”.
Brottslighet har socioekonomiska rötter och olika sorters brottslighet beror på brottslingars socioekonomiska positioner. Statens tillbakadragande från sitt traditionella ansvar enligt det sociala kontraktet mellan medborgarna och staten är en viktig orsak till ökad brottslighet. Det är svårt att hitta ett mindre begåvat påstående än det av Ulf Kristersson när han säger att åtgärder mot brottslighet handlar om att ”låsa in och utvisa” brottslingar, vilket innebär att a la 1800-talets politiker reducera orsakerna till kriminalitet till att gälla kriminellas individuella egenskaper och bakgrund.
Regeringens rasistiska SD-politik kommer enbart att leda till ökade socioekonomiska klyftor och fördjupning av ett vi-och-dom samhälle som undergräver allt som kan kallas social sammanhållning i samhället. Krigiska diskurser som ”att bekämpa”, ”eliminera”, ”låsa in” och ”utvisa” visar på ett desperat regeringsförsök att avleda blicken från kriminalitet som ett socioekonomiskt samhällsproblem till ”icke-svenska” kriminella individer och gäng som drabbar det för övrigt oskyldiga kriminalitetsfria svenska samhället.
