Sommarvikarierna kämpar på – och misslyckas. Men på SVT är underprestationen välkommen, annars blir det helt normal arbetstakt för de fastanställda i höst, spekulerar Fredrik Virtanen i veckans genomgång av den svenska kulturjournalistiken – som fortfarande domineras av Camilla Läckberg.
Allvarligt talat. Just när jag trodde mig ha kommit undran, då drar de in mig igen. Vilka då?
Algoritmerna.
Jag har offentligt, i självaste Expressen, deklamerat att jag inte bryr mig om Camilla Läckberg men kanske ljög jag för algoritmerna är övertygade om att jag är jätteintresserad. Jag spammas med det ena uppmärksamhetstörstande inlägget efter det andra.
Det hela började förstås när sommarprataren skickade sin armé av näthatare på mig, beväpnade med illasinnade symboler. (Som alla vet är symboler så mycket kraftigare än ord. I begynnelsen var emojin, som Johannes – den tidens Christoffer Röstlund – skrev i Bibeln, och gråtskrattemojin var hos Gud, och den gröngula spyemojin var Gud.)
Allt det där tjatade vi om förra veckan och det var otänkbart att Läckberg skulle komma att nämnas för tredje veckan i rad men så lyckas hon, duktig som hon är, göra sig själv till veckans stora ”snackis” (i kommande Kulturkanonen ska vi reda ut det där både vämjeliga och rätt underbara begreppet) igen. Det kanske inte bara var jag som drabbades av minnesgoda algoritmer, således, utan hela Sverige när Läckberg återigen valde att vara ”kontroversiell”.
Jag hade dock – naturligtvis – inte nämnt något så lågt som ett influerarinstagraminlägg – detta är ju Kulturkanonen – men så klev Jens Liljestrand in på scenen som värsta August Strindberg och förädlade sub par-metall till guld genom att ta eländet till En Tjusig Kultursida.
Liljestrand har ju på sistone seglat upp som Läckbergs största försvarare, den enda faktiskt, inom finkulturen och han fortsatte på denna inslagna linje när han edgy och motvalls och stilenligt stolt över alla sina nya pengar skrev ”Jag förstår varför Läckberg låter barnen åka turistklass” i Expressen.
Faktum är att jag håller med Jens.
Och således Läckberg.
Man ska ”lära barn pengars värde”.
Läckberg är bevisligen själv mycket medveten om pengars värde. En påsk basunerade hon ut att hon skänkt en hel procent av sin lägenhet på 247 kvadratmeter på Södermalm till den underbart softe MDMA-fajtern och sambon Simon Sköld. Och när hon skulle hämnas, på ett faktiskt briljant vis, på rockpoeten Ulf Lundell för att han vid varje möjligt tillfälle pekar ut Läckberg som symbolen för allt som är jävligt fel med det kommersialiserade spons-samhället Sverige, ja då skänkte hon hela 20 000 kronor till Kivik Art Center för att bevara ett betongtorn som Lundell hatar eftersom han är utsikten.
Mycket roligt, Camilla!
Att hon valde så miniskula summor är ett urstarkt vittnesmål: Läckberg vet hur man håller i sina många, många, många miljoner. Och vad är då mer självklart än att lära barnen värdet på pengar genom att tjäna in tusentals kronor och sedan ge dem flygbiljetter i apklass medan Camilla och Simon myser där framme med complimentary champagne? Inget är mer självklart.
Själv är jag så sinnessjukt snål (och pedagogisk!) att om jag fått för mig att just en flygresa är ett kanontillfälle att uppfostra barn på så hade jag gått mycket längre än både Läckberg och Liljestrand:
Jag hade inte bara placerat barnen därbak, utan även mig själv.
*
Nu lovar jag: Inte ett ord till om La Camilla, inte ens om hon petar Caroline Seger, blir lagkapten och sätter det avgörande målet i VM-finalen på Stadium Australia i Sydney.
(Kom ihåg bara: Snus är förbjudet i både Australien och Nya Zeeland och vill du köpa dig snustillstånd kostar det cirka 4 000 kronor per stock, enligt Sportbladet. Mycket pengar, Camilla, mycket pengar.)
*
Kanonen blir kort i dag. Eller lång, snarare.
Jag är nämligen inte alls på humör. Tvärtom. Efter en 200 mils bilresa bland annat till Sveriges underbaraste stad och tillbaka känner jag en tomhet gränsande till ångest. Vid varje exotiskt stopp, som till exempel på Värnamos berömda asiatiska buffé eller Återvinningens magnifika loppis i Motala, har jag scrollat mig blå efter heta kulturartiklar men bara kunnat konstatera att det råder sommar, sommar, sommar. Och på Instagram befinner sig alla, precis alla, inte i Italien, på Gotland eller i Frankrike utan i Montenegro, på Gotland eller i Albanien. Lågkonjunkturen slår hårt mot de kulturella skikten.
*
Jag har även tittat mycket på linjär-tv och där är det bara repriser, också. Kväll efter kväll i olika landsbygder dit internet ännu inte nått har jag sökt efter kultur på Kanalerna 1, 2 och 4. TV4 hade naturligvis inget närmare kultur än Lotta på Liseberg. Det är inte alls förvånande. TV4 är tjo, tjim och tvåplusdeckare.
Det förvånande är att SVT inte heller sänder kultur. SVT har ändå hisnande nog 33 anställda på kulturredaktionen.
Men jovisst, det är sommar och de 33 sommarvikarierna kan rimligtvis inte få producera mer än två eller maximalt fyra dagliga minuter kultur-tv. Mer än så och SVT:s HR-avdelning och fackförbund (betydligt fler till antalet än till och med DN:s enorma pk-byråkrati) gemensamt börjar spinna igång nya policydokument om risken för att vikarier så att säga sabbar ackordet och höjer ribban för inventarierna, om vikarierna plötsligt visar hur mycket man faktiskt kan sända om man bara arbetar i en helt vanlig arbetstakt.
Det går inte för sig. 33 anställda och fyra minuter tv. Det är taket.
33 anställda.
4 minuter.
Är det så konstigt att jag har ångest? 33 anställda är ungefär vad kulturredaktionerna på Aftonbladet, SvD, Expressen, GP och Sydsvenskan har tillsammans. OCH DETTA ÄR VAD MINA SKATTEPENGAR GÅR TILL!
*
Apropå pengar. ”Stötta Omnis journalistik”, skriver chefredaktör Markus Gustafsson i ett trevligt mejl. Någonting är roligt med den rubriken. Vad kan det vara? Hm.
Nä, jag vet inte.
Jo, just. Det är ett knasigt korrfel helt enkelt bara. ”Stötta Omnis rewrites av andras journalistik”, skulle det stå.
Gud så trött jag är. Kan jag få gå hem?
*
Nej, jag ska obligatoriskt och slentrianmässigt upprätthålla en av Kulturkanonens kärnuppgifter: att tipsa om de bra, kanske rentav viktiga, kulturartiklarna som faktiskt har publicerats. Att vara er guide i kulturträsket, så att ni slipper omaket med att vada igenom den ena meningslösa drapan efter den andra i jakt på diamanter (jo, ja, absolut, jag är inte naiv, jag vet att ni bara vill ha sågningar, att ni älskar Kulturkanonen än mer ju mer elak och nedrig den är, jag vet, jag fattar, jag märker – korrelationen är glasklar – men hallå, vi måste upprätthålla åtminstone chimären om att jag inte blott är en rabulist, utan jag är och har alltid varit en folkbildare). Här kommer det segmentet:
*
Att Elina Pahnke känner en massa är känt sedan gammalt, och den här veckan kände den gassande vänsterbazookan den illaluktande stanken av Hollywoods trollande av den eländiga medie- och underhållningskapitalismen i Jag känner mig ägd av Barbie. Ett glasklart och sant budskap som tål att upprepas 4-ever, men så tråkigt moraliserande skriven att jag länge tänkte att det var en text skriven av mig själv.
I övrigt intet hos Bladet. Till och med den stora Tone Schunnesson förföll till att skriva orden ”sömniga, långsamma dagar” och då vet man att snart är rean på klyschor i mediefabriken över. Lite billigare kan det dock, möjligen, bli än.
*
I DN kan man konstatera att filmen Barbie (Kerstin Gezelius recension) och filmen Oppenheimer (Mårten Blomqvists recension) är lika bra. Det hade man inte kunnat tro. Men hur ska man annars tolka att bägge får treor i betyg? Ska man behöva läsa texten för ledtrådar? Orka.
I GP får Christopher Nolans ”Oppenheimer” hela FEM fyrar men mest glädjande av allt är att tidningens grafiker äntligen hittat de där borttappade fyrarna. Den minnesgode läsaren vet att vi talat om detta tidigare.
I Sydsvenskan finner jag en väldigt fin hyllning till damfotboll av Jesper Högström. Jag kan inte ge upp idén om damfotbollen som en renare sport –inte så fördärvad av fusk och filmningar som herrarnas. Jag undrar om inte alla faktiskt även håller med. Men vi är bara människor. Hjärnan har inte mycket med sport att göra och i hjärtat älskar vi stjärnor och ekvilibrism mer än vi älskar fair play och mer än vad vi hatar slavarbete och korruption.
*
Veckans vinnare på kulturwebben blir ändå Expressen. Dels Liljestrands ”snackis”-reaktion (se ovan, se ovan!), dels en urtrevlig fördjupningsanalys från en Theo Vareman av Oppenheimer (förlåt mitt tjat), dels den oefterhärmliga sluggern Gunilla Brodrej [brådräch] som ännu en gång lyckats hitta en vidöppen dörr att slå in med den berömda brodrejska rivningskulan: Folkkär eller ej: Lassgård ska inte ha alla stora roller.
Hm. Kan det vara så? Ord och inga visor, i kaxigt imperativ. Tanken…ja tanken att Rolf Lassgård får alla stora roller… den är fan spännande. En spaningarnas spaning. Kan det också vara så att en annan skådespelare borde fått rollen som statsminister Thorbjörn Fälldin? Ja, kanske det, jo, eller? Lassgård är ju bäst? Väl? Jag vet inte! Något att grubbla på, detta. Brodrej är mästerlig på att hitta de där öppna dörrarna som får en att tänka och vilja tycka till och gnugga geniknölarna.
*
Förlåt.
Det blir inte mer än så här i dag. Det blev mycket och långt. Det är så det funkar. När man har ångest eller av andra skäl inte hittar något glasklart att skriva om får man kompensera med längd, för att ändå ge något till alla. Ta detta som ett dåligt tips till din framtida skribentkarriär.
Nu säger jag…nej, förlåt. Du undrar förstås vilken som är Sveriges härligaste stad?
Malmö, självfallet, denna underbara stad. Enda problemet, möjligen, är att jag alltid tror mig besöka Berlin och därför säger oförskämdheter om andra människor högt i tron att de inte förstår ett ord svenska. Vilket skåningarna nog inte gör heller för jag fick inte en enda propp.
Nu säger jag adjö, vi tar nya tag nästa fredag!
