Vackert annorlunda roman om en modern tjänstekvinna

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”På undersidan av dagen” av Emeli Bergman är en mycket fin, innehållsrik och lite vackert annorlunda roman om en modern tjänstekvinna, konstaterar Elisabeth Brännström.

På undersidan av dagen av Emeli Bergman
Albert Bonniers Förlag

I inledningen till Emeli Bergmans debutroman På undersidan av dagen sitter en ung kvinna på en bänk i Jardin du Luxembourg och ritar av de små, knubbiga ponnyhästarna som, tillsammans med sin ägare, väntar på kunder under träden i parken. En av hästarna har ett litet blödande sår som kvinnan försiktigt rör vid för att sedan mjukt stryka lite blod över sin teckning.

För henne symboliserar blodet det känslomässiga sår hon bär inom sig efter en stor personlig förlust, och symbolen kommer på olika sätt att återkomma under berättelsens gång, eftersom tiden inte läker alla sår och sorgen och smärtan obönhörligt har bitit sig fast.

Den unga kvinnan i parken i Paris är Anna, en svenska som brutit med sin familj och rest till Frankrike för att försörja sig som au pair. Såret hon bär på och den oövertänkta flytten, eller kanske snarare flykten, utomlands beror på att hennes bror, Benjamin, dött av missbruk vid sjutton års ålder. Anna själv är bara tjugo när den löst sammanhållna berättelsen om hennes liv som au pair tar sin början, men tiden går och när berättelsen går mot sitt slut har Anna hunnit bli trettioåtta, och den flytt som från början mest skulle ha fungerat som ett kort luftombyte har gradvis förvandlats till en permanent exil.

Skildringen av Annas liv som au pair hos olika familjer är löst sammanhållen, men följer en tydlig tidslinje. Hon arbetar under årens gång hos olika familjer där gränsdragningarna mellan familjemedlemmarna och henne själv ofta ser annorlunda ut, även om sysslorna i stort sett är desamma: barnpassning, städning och matlagning.

Anna knyter an till barnen, om inte alltid till deras föräldrar, men har ingen svårighet att lämna dem när hon drar vidare till en ny familj.

Hon accepterar i stort sett sin undanskymda roll som betald familjemedlem och har inga större krav på den osäkra arbetssituation som hon dessutom envisas med att stanna kvar i fast hon erbjuds möjligheter att satsa på något stabilare.

Hennes personlighet känns genomgående ganska vag trots att läsaren förstår att hon inte helt saknar ambitioner. Ständigt leker hon med ord och skriver dikter. Ibland kan man spåra likheter med Cora Sandels Alberte, båda söker sig långsamt och lite famlande fram till en egen plats i tillvaron och accepterar under tiden, med väldigt lite knot, ett liv som ligger långt under deras intellektuella nivå och begåvning.

Emeli Bergman skriver en mycket poetisk prosa där hon, utöver referenserna till blod som en symbol för själslig smärta, använder sig av ett ofta sinnligt, vackert bildspråk. Färger, dofter och smaker berikar och lyfter skildringarna av en au pairs, inte alltid så underhållande, vardag och Emeli Bergman har också lagt till Annas stora fascination för, och lek med, ord och deras klanger och valörer: som till exempel Wuthering från hennes favoritroman Wuthering Heights som hon uppfattar som så mjukt, klangfullt och fullt av betydelse att hon aldrig kan lära sig acceptera bokens betydligt torftigare svenska titel Svindlande höjder.

På undersidan av dagen går att läsa ur olika perspektiv: dels som en skildring av en moderb tjänstekvinnas vardag och dels som en berättelse om sorg, saknad och irreparabel smärta. Den går också att läsa enbart för de språkmässiga kvaliteterna och även för de uppmaningar till eftertanke som utan störande pekpinnar sänds vidare på grund av att författaren valt att lämna tillräckligt mycket utrymme åt läsarens egna reflektioner angående klasskillnader, mänskliga relationer och de ofta rasistiskt färgade orättvisor som inte sällan drabbar Annas filippinska och afrikanska kollegor. Allt detta samverkar till att göra den här romanen till en bok man inte glömmer så lätt. På undersidan av dagen är en mycket fin, innehållsrik och lite vackert annorlunda roman.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Elisabeth Brännström
Elisabeth Brännström
Elisabeth Brännström är SFI-lärare i Malmö och litteraturkritiker.

Sara Recabarren berättar starkt om kvinnoförtryckets Iran

Elisabeth Brännström har läst ”Irans döttrar” av Sara Recabarren och konstaterar att det är en både välskriven och personligt hållen bok.

Läsvärd bok av Nicola Lagioia om du gillar true crime

Elisabeth Brännström konstaterar att ”De levandes stad” av Nicola Lagioia är läsvärd om du gillar true crime.

Isabelle Ståhls uppföljare till debutromanen övertygar

Det här är en engagerande, välskriven nutidsroman som har nästan otaliga infallsvinklar inflätade i den grundläggande berättelsen,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Isabelle Ståhls roman ”Eden” - en uppföljare till debutromanen ”Just nu är jag här”.

Utmärkt episk roman av Kjell Westö

Elisabeth Brännström konstaterar att ”Skymning 41” av Kjell Westö är en utmärkt episk roman och att författaren med stor känslighet återger två individers försök att leva och utvecklas i krigstid.