Medierna borde ifrågasätta politikernas falska påståenden om ökat dödligt våld. I stället spelar man med i skrämselpropagandan.

Förvirringen kring det dödliga våldet, som Konkret skrev om i torsdags, har pågått länge. Och att det finns politiker som vill prångla ut en felaktig bild är inte heller någon nyhet. Nu kontrollerar de även den svenska regeringen.

Den som följer både statistiken och den mediala och politiska bevakningen kan samtidigt inte låta bli att undra över läskunnigheten bland politiker till höger. Är de bara intresserade av att populistiskt elda på allehanda vanföreställningar?

Fakta är enkla att ta reda på och borde vara allmän kunskap och grund för den samhällspolitiska debatten. Men vår samtid har ju myntat begreppen faktaresistens av en viss anledning, får man förmoda.

 

Låt oss rekapitulera:
Det dödliga våldet i Sverige var som högst åren kring 1990. Hittills under 2000-talet hade vi den högsta siffran 2007. De senaste åren har det inte överstigit 1,2 per 100 000 invånare, vilket det gjorde 17 gånger mellan 1970 och 2000.

Den som blir förvånad över detta är inte påläst, men får vara ursäktad när SVT och SR haft mord och skjutningar som det som toppar varje sändning, varje debatt, år in och år ut.

Hur går den faktiska brottsstatistiken ihop med de alarmerande rapporterna om skjutvapen och uppgörelser i gangstervärlden? Hur kan vi förstå detta samtidigt som gängvåldet har blivit ett begrepp?

Förklaringen är enkel. Det dödliga våldet har inte ökat, men ändrat karaktär.
Som vi kan se på grafen över de senaste tio åren har det dödliga våldet med andra mordvapen än skjutvapen minskat kontinuerligt. Förra året handlade det om 53 människor som mördades med något annat mordvapen. Det är den lägsta siffran sedan 1960-talet.

Att det dödliga våldet som helhet inte har ökat är också ett faktum, men inget som anses vara relevant att berätta i varje artikel om just skjutningar och mord. Helhetsbilden över alla brott visar nämligen också samma sak. Den totala polisanmälda brottsligheten har inte ökat efter 2008.

Att utvecklingen har gått från en ökning under tidigare decennier till ett avstannade under senare tid blir tydligt om vi tar ett mycket vanligt brott, och ett som har funnits hela tiden i statistiken över polisanmälda brott – misshandel.

Särskilt stark är minskningen av misshandeln mot män, framför allt unga män. Tusentals färre män misshandlas varje år idag jämfört med tio år sedan. Om vi räknar i procent så är minskningen dramatisk. Det handlar om en minskning med över 25% under 2010-talet.

Problemet är att dessa siffror inte passar med det narrativ som partierna till höger samt etablerad media såväl som en hel del alternativ media försöker och försökt bygga sin världsbild på. I deras värld ökar brottsligheten. Våldet ökar. Och det är “deras” fel. Ja, vi vet vilka “dessa” är, det är underförstått i alla dessa artiklar och politiska appeller.

På olika sätt vill man bygga en världsbild där brottsligheten inte bara ökar, den ”skenar”, blir ”okontrollerbar”. Man vill ta i med hårda tag, däribland att sänka straffmyndighetsåldern. Men åtgärder mot påhittade problem är ingen bra politik.

Kan det ändå inte finnas fog för att vara orolig för brottsutvecklingen? Det gör det alltid. Den förändras och utvecklas som resten av samhället. Vi behöver en aktiv och smart brottsbekämpning – av de verkliga brott som begås, inte politikers fantasier. Men ökar brottsligheten? Nej.

Tyvärr är det väldigt få aktörer inom media som vågar stå emot denna alarmism och högerpopulism. Tvärtom är brottsrubriker tacksamma. Enskilda brott är spännande och otäcka draman, perfekta för dagsnyheter. Särskilt det dödliga våldet. Den som mest läser rubriker kan lätt känna att högerpolitikerna har alldeles rätt. Men nu – äntligen – erkänns deras “sanning” av etablerad media.

Det har gått så pass långt att den som påpekar att statistiken inte visar att brottsligheten ökar ifrågasätts och misstänkliggörs. ”Vad är din agenda? Varför förnekar du att brottsligheten ökar? Varför tar du inte brottsligheten på allvar?”

Men att ta brottsligheten på allvar är inte identiskt med att ljuga om den. Och vi kan inte åtgärda en brottslighet som är felaktigt beskriven.