Våldtäkt som metafor – inte när USA och Israel invaderar

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

När det gäller Israel talar man i termer av självförsvar och när det gäller USA, utmålas deras krigsbrott ständigt som misstag på vägen mot ett större, ädlare mål, skriver Filip Hallbäck.

Första gången som jag hörde talas om själva ordet ”våldtäkt” var jag runt 11–12 år. Min jämnåriga kompis Erik och jag var hemma hos mig. Vi bläddrade i en bok och fick syn på en tavla av René Magritte, föreställande en kvinnas huvud som i stället för ögon, näsa, mun hade två kvinnobröst, navel, vagina. Verket hette Våldtäkt och Erik förklarade för mig att våldtäkt ”är när man har sex med nån som inte vill”. Hur, när och var han hade lärt sig det, vet jag inte. Men, jag är tacksam att han delade med sig kunskapen om ordets innebörd. Magrittes verk blev omedelbart annorlunda i mina ögon, den stunden.

Det mer sanningsenliga svaret är dock att våldtäkt inte alls handlar om sexualitet, utan om en fruktansvärd integritetskränkning. En brottslig handling. Våldtäkt i krig används som vapen i syfte att terrorisera, traumatisera och tvinga till underkastelse. Bland åtskilliga exempel ur historien märks Röda Arméns massvåldtäkter i Tyskland mellan 1944–1945, båda sidor i inbördeskriget i forna Jugoslavien på 1990-talet och i Rwanda i samband med folkmordet 1994. Inom ramen för FN:s olika tribunaler finns praxis att jämställa systematiska våldtäkter med tortyr och brott mot mänskligheten. Internationella brottsdomstolen i Haag har i sina stadgar fastslagit att våldtäkter kan utgöra krigsförbrytelser under väpnade konflikter.

Att jag nämner detta beror på att efter att Ryssland inledde sitt invasionskrig i Ukraina den 24:e februari 2022 uppstod ett moraliskt imperativ ur de osedvanligt obarmhärtiga tongångarna i det offentliga samtalet i Sverige. Det vävdes in i ett narrativ som lyder följande: Ryssland är en våldtäktsförövare som förgriper sig på ett våldtäktsoffer (Ukraina). Västvärlden måste därför göra allt för att se till att våldtäktsoffret får tonvis av försvarsmateriel och ammunition, för att kunna besegra våldtäktsförövaren ute på slagfältet.

Om man inte ställer upp på den här premissen, ställer man sig per automatik på våldtäktsförövarens sida (och vem vill göra det?). Att vapenindustrin gör astronomiska vinster på krigsoffrens bekostnad ska man inte kännas vid, inte heller att fredsforskningen tydligt påpekar att det inte finns några krig i modern tid som någonsin vunnits ute på slagfälten.

Att använda våldtäktsförövaren som retorisk figur har emellertid varit något som upprepats flitigt på sociala medier, antingen som enskilda inlägg eller i kommentarsfält, av företrädelsevis övre medelålders män. Så här kunde det låta, om jag nu ska lyfta några illustrativa exempel (och ja, dessa kommentarer finns på riktigt):

”Att fredsförhandla med Ryssland vore ju lite som om ett våldtäktsoffer skulle förhandla med en våldtäktsman.”

”Tycker du att man ska låta en våldtäktsman fortsätta sina gärningar, och endast försöka med samtal och indraget lördagsgodis – eller tycker du det är okej att man ska ingripa och använda våld om det är det enda som stoppar honom?”

När före detta EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) i början av året kritiserade Gudrun Schyman, tidigare partiledare för V och FI, för att hon förespråkade fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland, skrev han på sin Facebook bland annat: ”Det är som om Schyman föreslog att en våldtäktsman eller hustrumisshandlare ska dela bostad med offret för att de ska bli överens.”

Det finns mycket som är djupt problematiskt med den provocerande enkelspåriga analys som Hökmark, med flera, ger uttryck för, och det skulle krävas en artikel i sig för att analysera detta djupare.

Men visst, om man nu ska ha våldtäktsliknelsen som utgångspunkt, kan man då utifrån ovan nämnda logik då betrakta Israel som en våldtäktsförövare och Palestina som ett våldtäktsoffer? Kan man betrakta USA som en våldtäktsförövare som förgripit sig på ett flertal länder, bland annat Afghanistan, Irak och Libyen? Kan man betrakta Turkiet, Myanmar och Etiopien som våldtäktsförövare, ja, listan fortsätter.

Rent teoretiskt är svaret ja, man kan använda våldtäktsförövare som retorisk figur för att beskriva andra krigssituationer än den mellan Ukraina och Ryssland. Men, är det någon i det svenska debattklimatet som gör eller har gjort det? Nej, inga, vad jag kunnat se och höra, och varför förefaller det så?

Inte för att det ska vara något slags VM i vem eller vilka som är mest utsatt, utan min poäng är att man tycks värdera militära ”insatser” fundamentalt olika beroende på vem som begår dem. Olika måttstockar tillämpas. För varför har man aldrig nämnt exempelvis USA och Israel som ”våldtäktsförövare”, trots att deras invasioner är minst lika vedervärdiga som Rysslands? Är inte deras offer lika mycket värda som ukrainare? När det gäller Ryssland talas det explicit om imperialistiska ambitioner, men det har ju även USA och Israel. Det hör man dock inte i det offentliga samtalet, så som det ser ut idag. När det gäller Israel talar man i termer av ”självförsvar” och när det gäller USA, utmålas deras krigsbrott ständigt som misstag på vägen mot ett större, ädlare mål.

Man bör inte använda sig av vare sig våldtäktsförövare eller våldtäktsoffer som språkliga gestalter – av tidigare nämnda skäl – för att beskriva de geopolitiska maktförhållandena, utan jag undrar bara varför man inte är konsekvent? Finns det några psykologiska mekanismer som står i vägen för ens bedömningsförmåga?

Är det möjligen så att samma synsätt förekommer i ens liv i övrigt? Att det är värre när person A begår övergrepp, men inte när person B och C gör samma sak?

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Filip Hallbäck
Filip Hallbäck
Filip Hallbäck är filmkritiker, utbildad filmvetare och manusförfattare och med ett särskilt intresse för frågor som rör representation, normkritik och normkreativitet.

Vårt CV-fixerade samhälle

Granskningen av ministrarnas CV:n är lovvärd men problemet är att kontextualisering saknas, menar Filip Hallbäck.

Likriktningen i Nazityskland gör sig påmind när SR skär ner

LIKRIKTNING. Filip Hallbäck ser en oroande tendens när svensk public service genomför nedskärningar.

Ge mig kritisk mediebevakning i julklapp!

Varför vägrar SVT och andra public service-medier ställa en enda kritisk fråga om militariseringen i Sverige? Det undrar Filip Hallbäck apropå det nya försvarsavtalet med USA.

Helgessän: Civil olydnad en del av demokratin

Så länge regeringen fortsätter att bedriva en politik som medför förvärrande av klimatkrisen lär civil olydnad bli oundvikligt – även om statsministern anser att det är förkastligt, skriver Filip Hallbäck.