Vänstercirkusen #2: Nej kamrater, det blåser ingen vänstervind

Vänstercirkusen tar återigen pulsen på den så kallade svenska vänsterns väl och ve. Denna gång om segerruset efter EU-valets resultat, den progressiva mediala strategin, om det nu finns någon, samt om Lenins återuppståndelse i Varberg.

Efter EU-valet så var många kamrater på ledar- och opinionsplats snabba med att utropa ett radikalt väderomslag i det svenska politiska klimatet. Tillåt oss betvivla detta starkt, särskilt sett till vad till exempel socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister förde fram som huvudfrågor.

Att socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin utropade att det ”råder vänstervindar i vårt land” var kanske inte förvånande. Det är hans jobb. Men fler skulle stämma in. ”Det blåser vänstervindar” var exempelvis en rubrik i socialdemokratiska Rörelsen och i syndikalistiska Arbetaren löd rubriken ”Vänstervindar i Norden”.

Ser vi en vänstervåg?

Men ser vi verkligen en vänstervåg nu torna upp sig? Knappast. Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick behålla sina mandat och Vänsterpartiet fick ett mandat fler än tidigare är inte mer än en krusning i bästa fall. En anledning till att det inte gick så dåligt som förväntat har säkerligen att göra med något så blekt som att många sverigedemokratiska väljare inte bryr sig särskilt mycket om EU-valet och valde sofflocket istället.

Överhuvudtaget så skuggas EU-valet av det faktum att Sverige ligger långt ifrån EU:s snitt när det gäller progressiv politik på områden såsom klimat, migration samt ekonomisk politik men även rörande utrikespolitik om man jämför med det tidigare svenska engagemanget för fred och mänskliga rättigheter.

Naiva V-förslag

All politik är lokal. Om man inte lyckas driva sin politiska agenda ens på hemmaplan, så är utsikterna att påverka EU ytterst små, särskilt när man kör med vaga förslag på omvälvande åtgärder, som “Stoppa överkonsumtionen bland de rikaste och övergå till en cirkulär ekonomi” från Miljöpartiet, eller Vänsterpartiets naiva och direkt EU-juridiskt okunniga förslag om att EU:s så kallade statsstödsregler ska ändras, så att åtgärder som vinstbefriade kommunala bostadsbolag eller ett förstatligande av järnvägar kan komma till stånd.

Hade Vänsterpartiet haft ens en grundläggande kompetens rörande EU:s inre marknad och juridiken som styr lagar och undantag därifrån, däribland regler om bostadsbolag, järnväg och gruppundantag, så hade man förstått att det är lättare att få till stånd ett EU-utträde än en ändring i EU:s statstödsregler som utgör en av de fyra grundpelare som hela EU vilar på.

Ändringar av det slag som Vänsterpartiet verkar drömma om hade närmast krävt en fördragsändring och där kan man tänka sig att ett gäng andra tongivande EU-länder, bland annat Tyskland och Frankrike, hade varit före i kön rörande sina sedan länge efterlängtade ändringar av just statstödsreglerna.

Dessutom erbjuder de befintliga EU-reglerna just de former av skäligt prissatta bostäder tillhandahållna via ett kommunalt bostadsbolag, fast på ett annat sätt än Vänsterpartiet önskar, som förkastar de befintliga möjligheterna då man är emot “social housing”, det vill säga områden där endast personer med viss inkomst får hyra lägenheter som i sin tur har en maxtak på hyran. Istället för att erkänna klassamhället, så vill man låtsas att det inte existerar, för vem är det som bor i vissa så kallade utanförskapsområden? Ja, det är i varje fall inte höginkomsttagare.

Samma möjligheter till undantag råder när det kommer till statliga investeringar i tågnät men även tågtrafik enligt undantagen som hör till Den Gröna Dealen och det så kallade järnvägspaketet. Inte heller här uppvisar varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet någon större förståelse för EU:s konkurrenspolitik, som de senaste tio åren varit bland de mest offensiva i världen och där fokus ligger just på rättvisa marknader. På de konferenser där sådant diskuteras finns exakt noll vänsterpartister eller miljöpartister. Noll. Exakt noll.

Samma naivitet utmärker Nooshi Dadgostar, som efter att SD hade gjort ett rekordval använde sina fem minuter i tv-stugans strålglans med att ropa ut att ”Nu är ni säkert många som är rädda och oroliga efter detta valresultat, men det är ändå Sverige, så illa kan det väl inte gå” och rapa upp det eviga mantrat om ”organisering”. Fullt omedveten om att organisering anno 2024 sker medelst dedikerade nätkrigare, algoritm-trollkarlar och meme-makare med humor. Det vill säga allt det som saknas hos såväl Vänsterpartiet, Miljöpartiet samt Socialdemokraterna.

Spenderat antal tusen kronor på Facebook ads senaste 90 dagarna.

Som vi skrivit tidigare behöver man inte sänka sig till fascisternas nivå genom att hota och hata enskilda medborgare och politiker, hänga ut tonåringar, fylla journalisters inbox med hatiska meddelanden etcetera. Men organisering av idag sker närmast uteslutande på nätet om man ska bygga narrativ och förändra mediernas diskurs och därmed förändra politiken.

Obefintlig solidaritet mellan vänstermedier

Solidariteten mellan vänsterns medier, publicistisk interaktion och att länka till varandra, är idag närmast obefintlig. Följaktligen har vänstern förlorat initiativet på nätet och som Anders Svensson konstaterat så kör exempelvis den största tidningen, Dagens ETC, ett eget race och låtsas närmast att det inte finns några andra vänstermedier. Samtidigt som de bönar och ber läsarna om pengar för att de inte ska gå under medan de fortfarande faktiskt har råd att lägga 560 000 kronor på Facebook (plus hundra tusen i annonser på vänsterinflueraren Jörgen Astonsons Facebooksida) under de senaste 90 dagarna.

Undergångsstämningen bland vänsterns medier hänger ihop med de uteblivna, eller för ETC:s räkning neddragna, redaktionella mediestöden. Men särskilt nära förestående är inte döden för de flesta av dem eftersom miljontals kronor nu pytsas ut till ett övergångsstöd i fem år.

Vindar och vågor i politiken har för övrigt rimligtvis mer att göra med hur starka krafterna underifrån är än ett ynka mandat. De propalestinska protesterna de senaste månaderna skulle kunna utvecklas till något bredare men det är för tidigt att sia om. Ett par dagar efter valdagen skriver 22 tidigare medlemmar i Vänsterpartiet att de lämnar partiet på grund av dess pågående högervridning, där man såväl släppt kravet på en ändring av det kapitalistiska systemets grundvalar, samt utträde ur EU. En inlaga som alltså snarare vittnar om det motsatta, att det inte blåser vänsterut.

S har anammat SD:s retorik

I det sammanhanget kan nämnas att även Socialdemokraterna snarare anammat Sverigedemokraternas retorik rörande migration och låter företrädare som Lawen Redar (själv med utomeuropeisk bakgrund) ranta mot andra migranter med utomeuropeisk bakgrund. Detta helt utan sans och evidens för att Sverige skulle ha fört någon form av oansvarig migrationspolitik som i sin tur skulle vara något slags förklaring rörande uttjatade teman som gängbrottslighet eller brist på integration.

Som det framgår av kriminalstatistiken så är risken för att bli utsatt för brottslighet med dödlig utgång betydligt lägre än på 70, 80, och 90-talen, trots ökad migration, vilket ju totalt omkullkastar alla rasistiska rants om att det skulle finnas någon som helst koppling mellan migration och kriminalitet. Vidare så framkom det i den statliga utredningen kring migration gjord av Joakim Ruist att det inte finns något som helst kausalt förhållande mellan hur många migranter som landet tar emot och integrationstakten, där man hittar snabbare integration under år med stor migrationi jämförelse med år där det varit betydligt stramare migration. Återigen så är hela debatten kring migration fullständigt byggd på populism och rasism och helt utan evidens.

Inte heller kunde man märka av rejäla protester hos oppositionen när Jimmie Åkesson återigen spred fake news om vitmaktsteorin ”Folkutbyte”. Den uppgiften sköttes däremot bland annat av Konkret här och här och här.

Är vi ogina?

Möjligtvis är vi nu något ogina. Men om undertecknarna av ovan refererade debattartikel i Aftonbladet menar allvar med sina avslutande ord om att ett socialistiskt samhälle fortfarande är deras mål borde de dragit sina slutsatser för ett bra tag sedan. Många kamrater varnade ju redan under bildandet av Första Internationalen för att partivägen mot en socialistisk demokrati är en återvändsgränd. I höst är det jubileum, 160 år sedan, och vi får väl ändå medge att historien givit dem rätt.

Lenin i Varberg

Några som historien inte givit många rätt är marxist-leninisterna. Lasse Diding, hotellägaren i Varberg känd för sitt Leninpris, avtäckte i lördags på sin tomt i Varberg en åtta meter hög staty föreställande sin idol. Till sin hjälp hade han det tidigare i år bildade Revolutionära kommunistiska partiet. Massorna kommer kanske inte att vakna av denna heroiska insats i Leninland, ja Diding kallar stipendieboendet där detta tilldrar sig för just Leninland, men hatten av! Magasinet Konkret är ju inte marxist-leninistiskt men ett spektakel som får borgarna att rya, som på Hallands Nyheters insändarsida, kan vi inte annat än buga oss för.

Eller hatt förresten, nej kepsen av ska vi förstås skriva. Vladimir Iljitj Uljanov skulle givetvis aldrig någonsin låta något så borgerligt som en hatt pryda sin kala hjässa.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Publish and be damned – Kriget i Gaza och vår publicistik

Här följer ett klargörande angående hur Konkret ser på begreppen ”krig” och ”folkmord” när det gäller bevakningen av Israel och Palestina.

Flera SD-politiker följer nazistkonto på Facebook

Minst 25 aktiva och framstående SD-politiker från olika delar av landet följer ett nazistkonto på Facebook.

Anklagelser om antisemitism bygger ofta på moralpanik

Det repressiva maskineri som satts in mot universitetsprotesterna i USA följer ett välbekant mönster. Det skriver forskarna Adam Haber och Matylda Figlerowicz. Artikeln har varit publicerad i en engelsk version i tidskriften Jewish Current.
Mer inom