”Gubbarna i klänning liksom hela spektrat av hbtqi-personer behöver vår solidaritet,” skriver Charlotte Wiberg, med utgångspunkt i nya säsongen av ”Babylon Berlin” på SVT och Netflix-dokumentären ”Eldorado: allt nazisterna hatar”.
Nej, den senaste säsongen av Babylon Berlin är inte den sista, säger glädjande nog tyska kanalen ARD. För svenska tittare fortsätter förvirringen med säsongsnumren när SVT nu sedan någon vecka tillbaka sänder det som enligt dem är seriens tredje säsong, men som enligt alla andra är den fjärde (källan till förvirringen är att SVT slog ihop första och andra säsongen till en lång säsong ett).
Om du fortfarande inte har upptäckt denna fullständigt briljanta serie från mellankrigstidens Berlin kan jag bara rekommendera att omedelbart börja titta.
Det finns inte många lika genomarbetade serier med en sådan kärlek till detaljer som kan mäta sig med denna. Skickligt syr den ihop referenser till Weimartidens film- och kulturutbud med dess faktiska historia till något som är en trovärdig känsla och både entusiasmerande och skrämmande bild av dåtiden.
Se i anslutning till serien också dokumentärfilmen Eldorado: allt nazisterna hatar på Netflix. Den ger en ganska rörig men livlig bild av det blomstrande berlinska queerlivet under tiden i fråga. Autentiska dokumentära bilder och filmer samsas med insceneringar av ett nöjesliv i den befriande lössläppthetens tecken och enstaka personers levnadsöde återberättas i ljuset av den stora katastrof som nazismen innebar för sexuellt ”avvikande” och, tja, alla andra som inte var nazister men främst förstås judarna.
Paragraf 175, som tillät straffrättslig förföljelse av homosexuella fortsatte vara gällande långt in på efterkrigstiden vilket innebar att bearbetandet av skulden gentemot denna grupp av offer för nazismen blev senkommen och halvhjärtad.
”Gubbarna i klänning liksom hela spektrat av hbtqi-personer behöver vår solidaritet,” skriver Charlotte Wiberg, med utgångspunkt i nya säsongen av ”Babylon Berlin” på SVT och Netflix-dokumentären ”Eldorado: allt nazisterna hatar”.
Nej, den senaste säsongen av Babylon Berlin är inte den sista, säger glädjande nog tyska kanalen ARD. För svenska tittare fortsätter förvirringen med säsongsnumren när SVT nu sedan någon vecka tillbaka sänder det som enligt dem är seriens tredje säsong, men som enligt alla andra är den fjärde (källan till förvirringen är att SVT slog ihop första och andra säsongen till en lång säsong ett).
Om du fortfarande inte har upptäckt denna fullständigt briljanta serie från mellankrigstidens Berlin kan jag bara rekommendera att omedelbart börja titta.
Det finns inte många lika genomarbetade serier med en sådan kärlek till detaljer som kan mäta sig med denna. Skickligt syr den ihop referenser till Weimartidens film- och kulturutbud med dess faktiska historia till något som är en trovärdig känsla och både entusiasmerande och skrämmande bild av dåtiden.
Se i anslutning till serien också dokumentärfilmen Eldorado: allt nazisterna hatar på Netflix. Den ger en ganska rörig men livlig bild av det blomstrande berlinska queerlivet under tiden i fråga. Autentiska dokumentära bilder och filmer samsas med insceneringar av ett nöjesliv i den befriande lössläppthetens tecken och enstaka personers levnadsöde återberättas i ljuset av den stora katastrof som nazismen innebar för sexuellt ”avvikande” och, tja, alla andra som inte var nazister men främst förstås judarna.
Paragraf 175, som tillät straffrättslig förföljelse av homosexuella fortsatte vara gällande långt in på efterkrigstiden vilket innebar att bearbetandet av skulden gentemot denna grupp av offer för nazismen blev senkommen och halvhjärtad.
Det mest anmärkningsvärda i Eldorado är filmsnuttarna på de tre första transpersoner som framgångsrikt genomgick könskorrigerande operationer. Jag vet inte om det är en händelse som ser ut som en tanke eller om det är med en medveten tanke bakom som två av dem hette Charlotte och Toni, vilket också är namnen på den huvudsakliga kvinnliga rollfiguren och hennes syster i Babylon Berlin. Den fjärde säsongen av serien går inte in särskilt djupt på det berlinska queerlivet men det är heller inte helt frånvarande.
Berättarrösten i dokumentärfilmen säger att dessa tre personer var ”de enda som överlevde” vad som då var en mer eller mindre experimentell kirurgi; onekligen ett uttalande som väcker betydligt fler frågor än det besvarar.
Tredje riket kom hur som helst och rullade över hela den upplysningsanda och experimentella inriktning som varit förhärskande. Det är omöjligt att inte dra paralleller till och tänka på dagens olika backlashfenomen efter vad som varit stora framsteg vad gäller rättigheter för människor inom hbtqi-spektrat. Att inte all motreaktion kommer från ytterhögern utan en del från vänsterfeminister är dubbelt upprörande.
