Varför frågar ingen om konsekvenserna?

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Vi kommer att få se fler deportationer och påtryckningar mot länder utanför EU. Länder vid unionens gräns ‒ världens dödligaste gräns ‒ kommer tvingas hantera ett växande antal deporterade.” Var är journalisternas kritiska frågor kring EU:s migrationspakt undrar Anna Lundberg, professor i rättssociologi.

När jag läser rapporterna i media om EU:s migrationspakt kommer jag att tänka på en metafor i Lundasociologen Carl-Göran Heidegrens bok Tid: sociologiska perspektiv (Liber 2014). För att begripliggöra den höghastighetstid vi lever i tecknar han bilden av en bil som kör i raketfart men som inte kommer någon vart eftersom någon har lyft upp bakdelen. Förutom stillaståendet, är ett annat problem i vår samtid att man inte vet vart bilen kommer att ta vägen när den ställs ner. I höghastighetstillvaron är nämligen sådant som riktning och konsekvenser ointressant. Fokus är politik som det genomförbaras konst. Det ska verkställas och levereras.

Samtidigt är utrymmet för samtal om gemensamma angelägenheter ytterst begränsat. Så som hur det svenska samhället ska kunna bereda människor som flyr en fristad.

Om vi med hjälp av Heidegrens metafor betraktar EU:s flyktingpolitik, så som denna framstår i medielandskapet, så tänker jag att bilen nyligen ställdes ner. Ett historiskt ögonblick har ägt rum, enligt rapporter i media. Tidningar och tv-kanaler berättar om hur EU-länderna slutligen blivit överens efter åtta år av oenighet. Man har enats om ”tunga delar”. Jag läser pedagogiska frågor-svar-artiklar. Ministrar får uttala sig. En flyktingprislapp och sponsring av deportationer ska ha brutit dödläget.

Jag läser om hur fler kommer att tvingas lämna EU efter att de fått utvisningsbeslut och att många kommer att utvisas omedelbart till ett så kallat säkert tredje land, oavsett om detta är deras medborgarskapsland.

Så beskrivs det att europeiska länder ska kunna lösa det ”höga trycket”. Medelhavsländerna och övriga EU har nu blivit tillfredsställda. Den svenska regeringen som drivit på, säger att det blev ”bättre än väntat”. Migrationsministern är stolt och nöjd.

Den samlade mediala kören tycks närmast reflexmässigt uttala ett unisont: ”Äntligen!”

Kanske är detta väntat men ändå bedrövligt. Ingenstans kan jag läsa några kritiska frågor till makthavarna. Jag hittar inte någon intervju med flyktingorganisationerna. Ingenstans finner jag några hänvisningar till den kunskap som belägger att vi i decennier har haft en människofientlig asylpolitik i EU liksom i andra delar av världen (Walia, Harsha. ”Border and Rule Global Migration, Capitalism, and the Rise of Racist Nationalism.”).

Varför frågar ingen om konsekvenserna av den riktning som bilen nu har tagit?

Pakten handlar om att låtsas värna asylrätten samtidigt som EU gör det i princip omöjligt för människor att kunna begagna sig av denna rätt.

Kommissionen, som har satsat allt på att få igenom pakten, är vinnare. Liksom Frankrike, Nederländerna och andra restriktiva länder. De har i stort sett fått som de ville. Det har även Sveriges konservativa högerregering som kört överenskommelsen i mål.

Förlorarna, det är människor som inte sett något annat val än att lämna sina hemländer, på grund av konflikter eller massiva förnekanden av deras rättigheter. De får nu ännu svårare att få tillgång till ett rättvist asylförfarande. Risken för att de fängslas under långa tidsperioder kommer öka väsentligt. Vi kan räkna med ännu fler push backs, det vill säga att människor tvingas tillbaka över en gräns – i regel omedelbart efter att de passerat den ‒ utan möjlighet att ansöka om asyl överhuvudtaget.

Vi kommer att få se fler deportationer och påtryckningar mot länder utanför EU. Länder vid unionens gräns ‒ världens dödligaste gräns ‒ kommer tvingas hantera ett växande antal deporterade och pressas att bygga upp asylsystem för att vara tillräckligt säkra för att betraktas som ”säkra” tredjeländer. Man har till och med prissatt enskilda människor, en kvarts miljon är paktens pris på en migrant.

Varför frågar inte journalister om dessa högst verkliga konsekvenser och det moraliskt och politiskt förkastliga som pågår?

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Anna Lundberg
Anna Lundberg
Anna Lundberg är professor i rättssociologi vid Lunds Universitet.

Öppet brev till regeringens utredare

Utan relevanta svar på frågan varför personer som inte har formell rätt att leva i Sverige stannar kvar, får vi inte några relevanta lagförslag. Det skriver Anna Lundberg i ett öppet brev till regeringens utredare Anita Linder.

Rörelsekonventionen – bortom statsgränser och politisk retorik

Rörelsekonventionen. Anna Lundberg efterlyser en modell för mänsklighetens rörlighet som erkänner den sammanlänkade värld vi lever i.

Därför hotas yttrandefriheten ‒ några tankar inför 2024

Anna Lundberg reflekterar över hur villkoren för yttrandefriheten håller på att omförhandlas.

Helgessän: Angrip inte symptomen – lös problemen

I stället för att angripa symptomen på att något är fel borde vi lösa problemet, skriver Anna Lundberg.