Vi borde få folkomrösta om Natos kärnvapen

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Frågan om Natomedlemskap har hela tiden framställts som en teknisk fråga reserverad för experter när det i själva verket är den största säkerhetspolitiska förändringen i Sverige på över 200 år,” skriver Filip Hallbäck. Och vill ha folkomröstning om Natos kärnvapen.

Efter Sveriges Natoansökan den 18:e maj 2022 blev Sverige aldrig sig likt igen, vilket jag skrev om i min nyårskrönika på Feministiskt Perspektiv. Sverige blev ett land som gick från att ha vunnit världsrykte i arbetet för kärnvapennedrustning till att numera sträva efter att ingå i en kärnvapenallians.

Innan jag fortsätter vidare vill jag klargöra ett principiellt viktigt ställningstagande: i en demokrati är det fullt legitimt att förorda ett svenskt medlemskap i Nato, liksom att vara motståndare till det samma. Problemet är att frågan om Natomedlemskap hela tiden har framställts som en teknisk fråga reserverad för ”experter” när det i själva verket är den största säkerhetspolitiska förändringen i Sverige på över 200 år och som befolkningen inte har fått något att säga till om.

Än värre är att vägen till svenskt Natomedlemskap, som det historiska vägval det innebär, aldrig präglats av en legitim process och demokratisk förankring, i form av en folkomröstning. Det hänvisades till några enskilda opinionsundersökningar efter Rysslands invasionskrig i Ukraina och sedan körde Socialdemokraterna (och även Sverigedemokraterna) över sina egna medlemmar.

Jag har ett förslag på en folkomröstning. Låt oss ha en folkomröstning om ratificeringen av FN:s konvention om kärnvapenförbud. Sveriges regeringar, både den socialdemokratiskt ledda och Tidöpartierna, har konsekvent vägrat underteckna denna FN-konvention, med hänvisning till det kommande Natomedlemskapet.

Kärnvapen är det ultimata terrorvapnet, vars syfte ligger helt i linje med terrorismens grundfilosofi: att sprida skräck och i slutändan drabba oskyldiga. Hittills har kärnvapen endast använts en gång i mänsklighetens historia: i Hiroshima och Nagasaki 1945. Än idag är detta ett enormt trauma i Japan.

Amerikanska kärnvapen utgör kärnvapenparaplyet som Natos medlemsländer ingår i, vilket i praktiken innebär att USA därmed styr alliansens kärnvapenpolitik. I denna riktning utgör Storbritanniens kärnvapen ett sekundärt stöd, medan Frankrikes kärnvapen inte är integrerade i Nato men kan användas av alliansen om Frankrike beslutar om det. USA har kärnvapen utplacerade i fem Natoländer: Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien samt Turkiet. Utplaceringen av kärnvapen regleras i (hemligstämplade) bilaterala avtal mellan USA och de berörda länderna och har aldrig föregåtts av någon som helst demokratisk process, i form av en folkomröstning.

Tack och lov är utplacering av kärnvapen inget krav från Nato, utan det finns möjlighet att stifta lagar mot placering av kärnvapen på ens territorium. Sverige har, liksom Norge och Danmark, endast riktlinjer om att inga kärnvapen får placeras i respektive länder i fredstid. Problemet är att dessa riktlinjer kan förändras eller rivas upp beroende på vem som sitter vid regeringsmakten. Sveriges regeringar, både den förra och den nuvarande, har uttryckt att man ställer sig bakom Natos kärnvapendoktrin, vilket innebär att Sverige framöver kommer att vara en del av Natos gemensamma kärnvapenplanering och dess övningar.

Nu hävdas det från vissa håll att Sverige minsann inte kommer att ha kärnvapen på svensk mark, men går det verkligen att lita på våra beslutsfattare i denna avgörande fråga? Det skulle ju gå fort med ratificeringen, hävdade samma personer. Idag har vi ett facit på hur det hittills har gått, men vad politiker och medier sannolikt kommer att göra allt vad man förmår för att få folk att glömma är hur pass mycket Natoprocessen har skadat Sveriges anseende i världen. Jag syftar på framför allt eftergifterna till Turkiet, som dragit ett löjets skimmer över Sveriges internationella rykte på ett sätt som många inte tycks begripa. Sverige framstår som en nation vilken är beredd på att göra vad som helst, bara vi får vara med i Nato, och vartenda steg oaktat riktning beskrivs i medierna som en framgång.

Eftersom vi, folket, aldrig fick säga vårt i en folkomröstning beträffande detta oåterkalleliga beslut om vårt lands framtid, som vi fick göra i frågan om EU- och EMU-medlemskap, borde vi åtminstone erhålla en folkomröstning i frågan om utplacering av kärnvapen på svensk mark. Med all rätt kritiseras länder som Ryssland och Nordkorea för att ha kärnvapen. Men om västvärldens demokratier nu är så demokratiska: hur kommer det sig att ingen av alla dessa demokratiska stater överhuvudtaget vågat hålla en folkomröstning om huruvida kärnvapen skall ingå i landets arsenal eller att man skall vara medansvarig för användning av kärnvapen?

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Filip Hallbäck
Filip Hallbäck
Filip Hallbäck är filmkritiker, utbildad filmvetare och manusförfattare och med ett särskilt intresse för frågor som rör representation, normkritik och normkreativitet.

Vårt CV-fixerade samhälle

Granskningen av ministrarnas CV:n är lovvärd men problemet är att kontextualisering saknas, menar Filip Hallbäck.

Likriktningen i Nazityskland gör sig påmind när SR skär ner

LIKRIKTNING. Filip Hallbäck ser en oroande tendens när svensk public service genomför nedskärningar.

Ge mig kritisk mediebevakning i julklapp!

Varför vägrar SVT och andra public service-medier ställa en enda kritisk fråga om militariseringen i Sverige? Det undrar Filip Hallbäck apropå det nya försvarsavtalet med USA.

Våldtäkt som metafor – inte när USA och Israel invaderar

När det gäller Israel talar man i termer av självförsvar och när det gäller USA, utmålas deras krigsbrott ständigt som misstag på vägen mot ett större, ädlare mål, skriver Filip Hallbäck.