”I en kampanj av politiskt förtryck – Operation Condor – jagade de fascistiska regeringarna i Argentina, Uruguay, Chile, Brasilien och Paraguay aktivister i alla länder.” Ana Valdés deltar i manifestationer i Buenos Aires och Montevideo och reflekterar över hur det är att vara överlevare. Hur ska samhället hantera skuld och traumatiska minnen?
Buenos Aires och Montevideo delar ett smärtsamt minne, en historia om uppror och sorg. Under skyddet av Operation Condor samarbetade arméerna och poliser i Chile, Argentina och Uruguay och dissidenter mördades hänsynslöst. I Argentina fick 30 000 människor sätta livet till, i Uruguay några hundra och i Chile och Paraguay tusentals.
Den 24 mars 2023 reste jag till Buenos Aires för att marschera på årsdagen av generalernas statskupp den 24 mars 1976. Jag är rätt ambivalent när det gäller Buenos Aires, en megametropol som får lilla Montevideo att kännas som en sömnig liten stad.
Lördagen 20 maj var det Montevideo som marscherade. I total tystnad, tio kompakta gator täckta av folk som går tysta. I täten släktingar till de försvunna som bär bilder på deras mördade och försvunna. Bakom dem ett helt folk som marscherar för minne, sanning och rättvisa. Nunca mas terrorismo de estado, Aldrig mer statsterrorism, är parollen. Inga flaggor inga trummor. Det enda är ordet Presente som ropas av alla inför varje bild som visas upp i en stor skärm. Och marschen avslutas med nationalsången.
Min flykt till Sverige gick via Buenos Aires i maj 1978, samma år som Argentina blev världsmästare i fotboll. Jag bodde flera månader på en flyktingförläggning som drevs av FN, men vi blev varnade för att om vi vågade oss ut så kunde inte ens FN skydda oss.
På den tiden var Argentina helvetet på jorden och vi som kom ut från fängelset eller var dissidenter jagades hänsynslöst av militärerna.Nästan 30 000 människor dödades på grymmast tänkbara sätt. De flesta är fortfarande försvunna. En del kastades levande från flygplan över Rio de la Plata, andra begravdes levande i anonyma gravar.
Hundratals barn stals och gavs bort till barnlösa militärer. Mödrar och mormödrar letar fortfarande efter dem.
Mer än 320 uruguayare försvann också. I en kampanj av politiskt förtryck – Operation Condor – jagade de fascistiska regeringarna i Argentina, Uruguay, Chile, Brasilien och Paraguay aktivister i alla länder. Sanktionerat av USA var detta en del av det kalla kriget mellan USA och Sovjet.
Jag träffade nu flera överlevare och medan vi marscherade tillsammans med hundratusentals människor på stadens breda avenyer pratade vi om vilket ansvar det är att vara överlevande och hur vi måste hålla minnet levande för att de nya generationerna ska veta vad som hände på 70-talet. Vi är alla vittnen och det ligger ett tungt ansvar på oss, det är våra vittnesmål som bär våra försvunna vänner vidare.
Jag var i en park som sträcker sig längs den mäktiga Rio de la Plata. Där står flera väggar med namn, till exempel Cecilia Trias, född 1954, yngre syster till min vän Ivonne, Juan Ramon Michelena, Alejandros storebror, poeter som Paco Urondo, författare som Haroldo Conti och Rodolfo Walsh, politiker som Zelmar Michelini.
Hur vi – och samhället – ska hantera minnen, skuld och traumatiska händelser är en av vår tids stora frågor. Vi har haft flera folkmord – på armenier, Förintelsen, i Spanien under Franco, Kambodja, Sydafrika, Rwanda, på Balkan, urbefolkningar i Guatemala och Brasilien, Argentina – men de flesta förövarna går fria. Som i Nürnbergrättegångarna har man dömt de ytterst ansvariga men de anonyma mellanhänderna har aldrig straffats.
Nelson Mandela skapade en sanningskommission för att hantera ansvaret för apartheid. Många generaler gjorde avbön och samhället började en läkningsprocess. I Balkan har inte den processen inletts än och i Rio de la Plata väntar vi fortfarande på att förövarna ska tala om var våra försvunna är. Utan det är läkning inte möjlig.
Den argentinske författaren Ernesto Sabato skrev och ansvarade för en tung rapport, Nunca Mas, Aldrig mer. Men dessa ord klingar tomma. Samma sak sades efter andra världskriget, men folkmord sker kontinuerligt och är en av mänsklighetens stora farsoter.
I Guatemala träffade jag Nobelpristagaren Rigoberta Menchu och hon berättade om resorna hon gjort till de olika massgravarna för att leta efter sina försvunna släktingar. I Jenin på Västbanken såg Cecilia Parsberg och jag hur en fjortonåring kom med en plastpåse med rester av ett huvud. Det var hans farbror Mohammed, dödad av en israelisk krypskytt.
Vi frågade hur han kunde känna igen honom. Han visade oss en blodig bandana och sade att vi i Palestina har inga databaser för att se var våra döda och försvunna är, vi känner igen dem på detta sätt, när vi hittar deras blodiga kroppar och känner igen deras kläder.
