KULTURKANONEN: Vilken sida står du på, vilken färg har din fana?

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Johan Croneman, givetvis. Israel-Palestina. Liv Strömquist. Rolling Stones. Måste ni verkligen ha EN flagga eller går det att hålla tre saker i huvudet samtidigt, undrar Fredrik Virtanen i veckans rika genomgång av den helspända kulturmafiosovärlden.

Det här är en sång, en blomma
Det här är en hälsning till de fromma
De som inte jagar guldet och äran
De som ser lyckan i det de har nära

Låt mig strax kommentera Liv Strömquist-frågan i spillrorna av förra veckans Succékanonen. I samband med produktionen av den började jag uppleva mig själv som Tomas Andersson Wij, den dystre singer-songwritern från Fruängen. TAW skrev och spelade in låten Gör nånting vackert år 2000, ett svensk mästerverk i klass med Magnus Johanssons bästa låtar, och albumet Ett slag för dig.

Men man kämpar på, som en båt mot strömmen, oavbrutet buren tillbaka in i det förflutna

På samma vis som TAW gjorde jag den perfekta Kulturkanonen, ett mästerverk, tidigt i min karriär, vid den tredje kanonen, eller om det var den femte, våren 2023. Därefter har jag aldrig kunnat överträffa den, inte mina spökskrivare heller. Det smärtar. Men man kämpar på, som en båt mot strömmen, oavbrutet buren tillbaka in i det förflutna.

Det blir rockenroll i dag! Mycket rockenroll. Men först som sagt, Liv Strömquist.

Ett meddelande gällande bedömningen av Liv Strömquist nådde mig. Meddelandet berörde mig starkt. Meddelandemannen, som föreföll ha varit Strömquists fröken på dagis (det var på den tiden då det ännu hette fröken och dagis) kallade de i vanlig ordning väl valda orden för ”påhopp”. Förskolepedagogen hade möjligen inte läst Kulturkanonen tidigare – han tyckte att den var ”sanslös”. Precis, eller hur (skratt, skratt), den kanonen, ha! Rutinerade läsare vet att om den var sanslös, ja då så saknas superlativ, adjektiv och adverb för vissa tidigare kanoner, de behöver bedömas med matematiska termer i så fall, sanslös gånger π kanske. Han kände, kort sagt, inte till hur eleganta rallarsvingar kombineras med grovmustig 90-talsdårskap, hur hyllningar alltid har en sorgkant, hur kärlek har en förmåga att ramas in av en paddig sälta och – inte minst och detta är lika viktigt – hur även taskigheter innehåller försoning och försök till förståelse. Detta eftersom kritiker (och kulturjournalister i stort) är lika, om inte mer, känsliga för kritik som de konstnärer de tar sig rätten att bedöma.

Skillnaden är, givetvis, att kritiker inte är vana, inte alls, de klarar inte av att förhålla sig, de är, i all enkelhet, lättkränkta, på det dåliga viset. The hunter becomes the hunted – tadadaaaaaaaaaa. De tror att det är personligt. Inget är nånsin personligt, for fanden mand! Allt de själva kräver av konstnärer står de naket hjärntomma inför. Varför? De är inte vana, sa jag ju. De är vana vid enstaka sugiga mejl från läsarboskapen, men vanligtvis inte det heller eftersom ingen läser vad de skriver eftersom de skriver om kultur, och den enda läsaren är den kränkta konstnären, offret, och hens familj.

NOTA BENE: Liv Strömquist var nu inte kränkt, det var en kärleksfull gammal fröken som sekundärkränktes och det var rörande och skitfint. Men tänk om han faktiskt talade för Liv Strömquist? Tänk om hon går och drar benen efter sig på Värnhemstorget, praktledsen och mörk, bekymrad, eländig, gotisk, för att jag kommenterade hur hon ”mm”-överbejakar både Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Ola Söderholm och att hon använde mycket engelska senast eftersom hon läst en bok på just engelska. Ja tänk? Det vore förfärligt faktiskt, jag skojar inte. Tänk om hon fokuserade helt snett och inte alls noterade de huvudsakliga (och faktiskt helt hysteriska ord som sällan för att inte säga aldrig används i Kulturkanonen) orden: ”jävligt briljant” och dessutom ”en intellektuell och uttrycker sig verserat och elegant”? Ja, tänk om?

Tristaste som finns är missförstånd. Den tanken gjorde mig oväntat och onödigt bedrövad eftersom Liv Strömquist tillhör det yppersta kulturella lagret i detta arma land, enligt mig, jag är ett stort fan, och hon har legat med Ola Söderholm och, ärligt talat, vem vill inte ligga med Ola Söderholm?

Jag rekommenderar återigen lyssning på senaste En varg söker sin podd där de två halvdanska damerna delar ut varsitt betyg fem (!) till Lukas Moodyssons Tillsammans 99 och förstås inte nog med det: de förklarar varför på ett inkännande, smart, elegant och drabbande babblande sätt, precis (säger du nu dagisfröken) som de alltid gör! Till sist förefaller de landa i vänsterns ständiga partikelsönderfall, bokstavsupplöst redan in the haydays på 70-talet och därför spelar de avslutande, underbart nog, Fria Proteaterns Vilken sida står du på (vilken färg har din fana)? För övrigt Hans Mosessons band långt innan han blev Ica-Stig (vila i frid).

Cha-cha-chacha-cha!

Israel vs Hamas har onekligen utvecklats till ett obehagligt ställningskrig bland skrivbordskrigare i Sverige, även bland vänner, bekanta och generiska flaggviftare. Det är som när PK-radikaler på Facebook hotade att sluta vara vän med alla som hade minsta gott att säga om Sverigedemokraterna på 10-talet. VILKEN FÄRG HAR DIN FANA! ANTINGEN ÄR DU MED OSS ELLER SÅ ÄR DU EMOT! Oj caps lock. Nu krävs total lojalitet med Israel! Nu krävs total lojalitet med Palestina! Det är hemskt. Riktigt hemskt. På riktigt hemskt. På riktigt.

Efter senaste Kulturkanonen fick jag kommentarer från två vänner, en jude och en muslim (även om de bägge mest av allt är helt vanliga sekulära jävla svenskar men ni fattar vad jag menar) och bägge var så uppgivna över ”tystnaden” de ansåg drabbade just deras sidas lidande. Jag blev tagen av det. Och inte på skoj-tagen som messet om Liv Strömquist utan på riktigt tagen. Det är hemska, fruktansvärda tider. Men det innebär inte att det, egentligen, gäller dig som lever gott i Sverige och stämplar varje kulturarbetare som skrivit på ett upprop som ”antisemit”. Hur har du mage att tro att du bidrar till något vettigt i debatten med den stämpeln redo i handen? Det tror du inte. Det är bara den position du tagit, herr Dunning-Kruger, för att få lajks, för att visa upp dig, din machismo, medan bomberna som nyss föll över Israels barn nu faller över Palestinas barn.

Kom se på journalisterna
på samhällsgisslarna
Många av dem plottrar bort sin möjlighet
Ja vad får jag för pultronerna som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner är en byline och en lön
och ett stambord där det vackra folket finns
(Medan andra bryter ryggen i jakt på sanningar som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion och Instagramkändis) som den enorme Björn Afzelius sjöng om mig och möjligen en och annan annan underhållare i journalistbranschen i mästerverket Medan bomberna faller.

Fråga dig: Måste jag verkligen ha en enda färg på min fana?

Tänk så dum jag känner mig, detta eftersom jag är dum (den vanligaste förklaringen till känslan). Tänk att jag gjort mig lustig över alla som omedelbart efter Hamas vidriga dåd började uppmana folk att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. De fattade vad jag inte fattade: att folk faktiskt inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och sannerligen då inte heller de 17 tankar som behövs i just denna världens mest komplicerade konflikt. Men två tankar är en god start, kämpa.

Fråga dig: Måste jag verkligen ha en enda färg på min fana?

Classic rock: Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad, som den skånske mästergalten Nilsson Piraten lär ha sagt.

Lisa Irenius i SvD är, i vanlig ordning, borgerlig som hon är, givetvis (du kommer snart fatta varför det där ordet är kursiverat) klokare och gör den givna invändningen i sitt veckobrev:
”På kultursidor måste det finnas utrymme för olika perspektiv och tolkningar. På SvD Kultur är vi samtidigt måna om att debatten inte får bli alltför onyanserad. Och att den ska utgå från kunskap och erfarenhet. Man får väl säga att detta inte direkt har kännetecknat de två kändisupprop som har publicerats, dels på Expressens kultursida, dels i sociala medier under hashtagen  #vikräver. Engagemanget för befolkningen i Gaza är inte svårt att förstå. Situationen där är fruktansvärd, bland annat larmar läkare om en katastrofal situation på sjukhusen. Men det blir väldigt märkligt att bara se till den ena sidan, att inte ens nämna Hamas massaker på civila i Israel. ”

Tänkte månne alla dessa kändisar att nu, NU är Den Perfekta Tiden att stå stolt och enögd?

Ja, word Lisa I. Ordet märkligt är nu lite väl svagt och vagt i sammanhanget. Det är sindssygt att inte fördöma terrorattentatet oavsett hur illa man tycker om Netanyahus vämjeliga politik.

Så ja. Det blev ”märkligt” med de där uppropen för alla som försöker hålla på vänstern. Tänkte månne alla dessa kändisar att nu, NU är Den Perfekta Tiden att stå stolt och enögd? Tänkte de att det gynnar Palestinas kamp undan förtrycket?

(Fråga: är det kanske just sånt här som gör att vänstern ständigt faller samman? Vilken färg har du på fanan? Vilken sida står du på? Vilken färg har du på fanan? Repeat in i evigheten.)


Lisa Irenius undersåte Madeleine Levy skrev Hur blev kändisarna Mellanöstern­experter? Bra. Men några förmätna brasklappar: rubriken är fånigt internetpopulistisk och texten innehåller en direkt vanvettig mening, om det nu är intellektuell höjd som efterfrågas av skribenten. Apropå Amat Levins Det är omöjligt att få bort bilderna av lemlästade kroppar i Gaza från näthinnan skriver Levy:
”Kanske var det därför tystnaden från kändisarna var så massiv efter massakern i Israel? Man tyckte att 1 400 döda var för få? Eller att inte tillräckligt många av de döda var barn?”

Eh? Va? Vad skriver du om Stellan Skarsgård?
Han ville…ha…fler…döda…barn?
Men dumheterna Madeleine Levy snodde från X åsido: Bra text, summerad mot slutet:
”Alla dessa kändisar som har skrivit under uppropet och slänger sig med tvärsäkra uttryck som ’vi kräver’ –  är de lika upprörda och lika säkra på vad som är rätt och fel, vem som är offer och vem som är förövare, i Jemen, Sudan eller Etiopien?”

Men observera: det gäller dig också, O twittrande facebookande instagrammande Israel-vän! Jag är inte mannen för dina gator längre, jag har sett för mycket, det blir bara sämre.

Ödmjukhet, dialog, sans, lugn, vett och intelligens är vägen framåt.

Nu lämnar vi eländet bakom oss, jag utlovade rockenroll. Men först: tack Po Tidholm på DN, tack Anna Andersson på Aftonbladet. Hisnande och helt ogrundat att utmåla renägande samer som adel skrev ”Tidarn” och Det blåser upp till full storm om samers rätt skrev ”Anna-San”.  Men observera att Kulturkanonen inte med detta tar ställning mot Hanne Kjöllers text, den som jag förra veckan diskvalificerade mig att ha åsikter kring eftersom jag, det erkänns, inte vet minsta lilla dugg om samefrågan. Jag tar alltså inte ställning, viftar inte, trots att jag vet att det är en fullständigt förbjuden hållning i denna svartvitt efterblivet mossiga töntsamtid.

Precis, du anade nog vart jag skulle komma:
Det var jag som byggde landet
Med mina händer och min rygg
Nu sitter jag med bruten rygg
Vart tog allt vägen?
Nu frågar jag för vem det är vi bygger detta land?

Nu, äntligen, rockenroll! Rolling Stones! Ett av få band i världen som sedan gammalt, mycket gammalt, inte bara behärskar rock (vilket vilken klumpfot som helst klarar) utan även det mer väsentliga roll.  Mer uppslitande och mer upprört på Facebook än Hamas vs Israel-frågan har Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters recensioner av Hackney Diamonds varit. ”Den slätstrukna produktionen ger en intressant föraning om vad AI i full frihet kan åstadkomma med rockmusik” skrev Andres Lokko festligt under den makalöst töntiga rubriken Vakna Mick Jagger! Du är inte 19 längre(Lokko skrev givetvis inte ordet ”vakna” och ägnade sig heller inte åt några andra imperativ). Och även Mattias Dahlström (ja, den berömde kocken) satte betyget 2 under rubben Ingen rock’n’rollator i världen kan hjälpa Rolling Stones groove framåt.

Trots att det nu gått en vecka sedan publiceringarna har inte Rolling Stones-gubbarnas ångest släppt. Och jadå, visst, visst, visst kära Tore S Börjesson, de skriver mer för positioneringen och sitt höga nöjes skull än av respekt för världens främsta rockenrollband, och visst har de fel. Soundet är inte problemet. Problemet är låtskrivandet. De bästa låtarna, den fettdrypande Madnesspoppande Whole Wide World är ingen Mixed Emotions och den ljuvligt analsvettiga Bite my head up  (med Paul ”Mr Fuzzfunk” McCartney på bas!) är då sannerligen ingen Hang Fire. Men det är rockenroll, kanske bara rockenroll, och, som alla vet, vi gillar det.

Man behöver inte en flagga. Man kan ha tre tankar i huvudet samtidigt. Man kan förundras över att Rolling Stones-fans är lika lättkränkta som kritiker (om ni inte minns diskussionen i Liv Strömquist-frågeställningen ovan så scrolla uppåt), man kan tycka att Lokko och Dahlström skrev roligt och samtidigt tycka att det är så himla jävla fint när Mick Jagger, 80, i den söta balladen Depending on you sjunger att han är too young to die and too old to live. ❤️ ❤️ ❤️.

Mer rock: Britney Spears har skrivit en hel bok. Den stränga Saga Cavallin på DN anser att Britney Spears barnsliga passivitet provocerar och inte nog med det, Britney lider av ”total brist på agens” och det var kul, små ordquiz som tvingar läsaren att ta fram SAOL är precis vad kultursidor behöver för att nå fler läsare.

Vi närmar oss slutet, kom igen, sjung med nu! Whole Wide World är underbar, finare popitoppop än till och med den gamla godingen Out of time, det är nästan Springsteen, händerna i luften pannan mot baren, nu spränger vi taket:

When the whole wide world is against you
And you’re standing in the rain
When all your friends have let you down
And treat you with disdain

When the whole wide world’s against you
And that’s got you on the run
And you think the party is over
But it’s only just, only just begun!!!!!!

Men då så, hör ni. Det finns så mycket mer rock i den här Kulturkanonen än ni tror, ta fram förstoringsglaset, återvänd till denna longread och leta.

Det finns också, egentligen, mer att rapportera från de sex kultursidorna denna vecka, men, ack ve, nu saknas utrymme. Jag har redan (för nio meningar sedan) använt tillåtet antal tecken och väntar på UNESCO som i vanlig ordning ringer och påpekar att den här Kulturkanonen snart använder mer av världens elektricitet än vad den belgiska kryptogruvan som räknar fram Solana drar.

Två saker till måste det bli: 1). Josefine Jinder slår till igen: Mitt tips till svenska ankdammen: Gå i terapi! Jag lärde helt tydligt Lil’ J allt jag kunde (och det gick mycket fort) om underhållning då vi sammanbodde och jag körde hennes ömma moder riksharpans Volvo. Kul text igen, Jossan!

2). Hela den här ack så genanta Stora Journalistpriset-till-konspirationsteorifilm om Estonia, som punkterats så grundligt av Bosse Lindquist i filmen Myterna om Estonia, ja hela den anrättningen blev ännu mer genant när Johan Croneman återigen eplikerade under rubriken Det är misstagen som har skapat konspirationsteorierna om Estonia. Alltså. Alltså. Alltså han, Johan, Johan Croneman, Sveriges tv-kritiknestor, använder ordet givetvis fyra gånger i den texten. Fyra gånger! Det är, givetvis, oförlåtligt. Inte ens Kulturkanonen klämmer in så många givetvis trots att den (denna) idag är fem, sex kanske sju gånger längre än Cronemans text och möjligheterna således hade funnits, och finns än om jag inte sätter stopp på eländet snart och nöjer mig med de där tre ovan.

Johan Cronemans/DN:s  korrläsningsbefriade överanvändande av givetvis tyder på…ja…ja vad tyder det på?
Exakt.
En total brist på agens.

Detta var det hela
Detta var en sång, en blomma
till de som inte är så tomma
De som aldrig patrullerar Gamla stan
eller snortar i sig drömmar runt Karlaplan.
De som inte alltid sneglar över de som har mera
De som sätter barn till världen och får dem att fungera.
De som inte vill vara en av ringarna på vattnet
som kan leva under ytan och tycka det är vackert
Det här är en Fanfar för de som verkligen har nånting kvar

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.