Zlatan och den nuvarande mediala ömheten

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Zlatan Ibrahimovic har gått i pension och kommer inte längre vara lika attraktiv för media som han en gång var. Hans pensionering har uppmärksammats i nästan alla stora medier i Sverige och han får nästan bara goda vitsord av samma medier som alltid framställt honom som ”icke-svensk” som inte passade in i det svenska landslaget.

Jag tycker att Zlatans karriär i Sverige kan delas in i två perioder, en när han kämpade för att göra karriär inom fotbollen men inte betraktades som en av ”oss” tillhörande kategorin ”svenskar”. Zlatans osvenskhet handlade inte bara om hans person utan också om hans sätt att spela och hans konstmål och prestationer på plan. Det är också givet att om Zlatan inte hade lämnat MFF och flyttat till stora fotbollsklubbar som Ajax, Milan, Barcelona etcetera, så skulle han aldrig ha accepterats eller ”respekterats” i Sverige.

Den korta historien är att han lämnade landet som en bråkmakare, förortskille och medelmåttig fotbollsspelare i Malmö och kom tillbaka som en internationellt erkänd storspelare. Den andra perioden i Zlatans karriär börjar med hans återkomst till landslaget 2021, hans ställningstagande mot antirasism och försök att accepteras i sitt närmande till ”svenskheten”.

Zlatan var inte och är inte ett helgon och inte heller någon hjälte som person eftersom han själv så småningom blev en del av de strukturer som härbärgerar strukturell rasism – något som han själv kritiserade när det drabbade honom och vilket han senare anpassade sig till när det gynnade honom.

Inom forskningen finns det många definitioner av hjältar från gamla grekernas mytologi fram till den moderna litteraturen. Men gemensamma egenskaper för hjältar inkluderar solidariskt och altruistiskt handlande, personligt risktagande och uppoffringar. Forskarna Zeno E. Franco, Kathy Blau och Philip G. Zimbardo (Heroism: A Conceptual Analysis and Differentiation between Heroic Action and Altruism.) menar dessutom att dessa egenskaper inte är tillräckliga för att definiera en hjälte utan att hjälten även måste ”agera frivilligt för att tjäna behövande människor och agera utan någon som helst förväntan att få tillbaka något”. Zlatan har inte uppvisat dessa egenskaper och är därför inte berättigad att kallas hjälte. Att han betraktades och fortfarande betraktas som hjälte i vissa kretsar och i synnerhet av många marginaliserade grupper har knappast något att göra med hans antirasistiska eller antikapitalistiska gärningar. Det har snarare att göra med marginaliserade och ”icke-svenska” gruppers behov av hjältar i kampen mot den strukturella rasism som drabbar massor av människor i det här landet.

Forskningen visar att det är vi ”icke-hjältar” som skapar hjältarna. Vi behöver hjältar eftersom hjältar har lyckats övervinna de hinder och begränsningar som hindrar oss icke-hjältar från att göra detsamma. Vi väljer att skapa våra hjältar genom att tilldela dem egenskaper som vi själva uppskattar. Beroende på vilken grupp vi tillhör och vilka idéer vi har tilldelar vi våra hjältar sådana egenskaper som mod, moral och passion för rättvisa. Med andra ord, våra hjältar tilldelas en symbolisk roll med alla de egenskaper som vi själva hoppas på att ha och detta har lite, om något alls, att göra med hjältarnas faktiska värderingar och medvetna gärningar.

De svenska mediernas behandling av Zlatan under hans långa fotbollskarriär visar tydligt på hur den strukturella rasismen fungerar inom medievärlden. Under hans unga ”osvenska” år var han ständigt porträtterad som det svarta hotet mot det vita snälla svenska kollektivet. Bara ett exempel från Aftonbladet 2005 under rubriken ”De svarta ögonen” är talande nog. Artikeln i Aftonbladet inleds med orden ”Zlatan är som Juves tröja – en ängel och djävul i samma”. Och skribenten fortsätter med att definiera vad som är djävulskt hos Zlatan och vad reportern menar med att vara en ängel. Journalisten fortsätter ”Vitt och svart. Turin dansade och sjöng och klädde sig i Juventus färger och mitt i firandet fanns Zlatan Ibrahimovic, 23. Vit och svart. Vit som sitt spjuverleende, vit som ändarna på sin trollstav, vit som sin oskuldsfulla lek med bollen. Svart i ögonen, svart i humöret när det inte passar, svart som i en bil på en mörk parkering.” Som man kan se, den koloniala diskursiva dualismen mellan vit och svart kan inte bli mer synlig än denna mediala beskrivning av Zlatan. Allt som är svart är ondskefullt och allt som är vitt är positivt och änglamark.

Varje gång Zlatan reagerade mot den mediala rasism som demoniserade honom fick han ännu mer negativ publicitet och media drog sig inte för att använda hans lagkamraters negativa beskrivningar av hans humör, ledarstil, osvenska spel etcetera. Hans konflikt med landslagstränaren Janne Andersson över hans kommentar om Anderssons val att exkludera landslagsspelare tillhörande kategorin ”dom andra” förstärkte ytterligare mediala attacker mot Zlatan. Men någonting har hänt sedan dess som gjorde att Zlatan omvandlades till den förlorade sonen som hittade sin väg in i det varma svenska kollektivet. Zlatan uppvisade en helt annan personlighet och attityd där Anderssons exkludering av spelare och rasism inte längre existerade. Zlatan och Andersson träffades i Italien och Zlatan återvände till landslaget. Han sa i en intervju att Janne bestämmer allt och Andersson sa själv i en intervju med TV4 (den 16 mars 2021) att det är han som är förbundskapten och bestämmer om Zlatan får spela eller inte. Zlatan visade en annan sida av sig själv då och i en intervju med Fotbollskanalen säger han ”Efter mitt möte med Janne sa jag: ”Vill du ta ut mig så vill jag också. Men jag respekterar om du inte vill”.

Zlatan den rike och äldre visade sitt nya jag genom att kritisera en av de mest kända antirasisterna i sportsliga sammanhang, den amerikanske basketspelaren LeBron James, som är mycket engagerad i kampen mot rasism. LeBron var i direkt konflikt med Donald Trump i frågan om de knäböjande BLM-protesterna mot rasism inom sporten i USA. Zlatan kritiserade LeBron och sa i en intervju med Discovery Plus: ”Håll dig borta. Bara gör det du är bäst på, för det ser inte bra ut”. Och LeBrons svar till Zlatan är talande: ”Det är lustigt att just han säger det. Han var väl i samma sits 2018 i Sverige, han pratade om exakt samma saker. Hans efternamn är inte likadant som andras, så han upplevde att det pågick rasism ute på planen.” Till skillnad från den nyfrälste Zlatan som tar avstånd från antirasismen för att välkomnas i den ”varma blågula cirkeln”, fortsätter LeBron med att säga ”Jag är fel kille att ge sig på, eftersom jag har gjort min hemläxa. jag kommer aldrig sluta prata om de saker som är fel”.

Detta visade att Zlatan som nu är en av de rikaste inom sporten har bestämt sig för ett liv utanför arenorna och en som går hem hos makthavare som får den orättvisa nyliberala världen att rulla på som vanligt. Han försvarar de rika mot protester och revolter som kan hota privilegierade grupper och personer som Zlatan.

Zlatan har aldrig varit någon antirasist eller någon som ens försökt att ta reda på de mekanismer som drabbade honom och många andra i landet. Zlatan var en marginaliserad ung man som genom sin styrka och sportsliga skicklighet kunde lämna förorten och ett liv i samhällets marginaler för att istället klättra upp i klasshierarkin.

Han har själv blivit en kapitalist som är med och reproducerar ett starkt rasistiskt och nyliberalt samhälle som drabbar många med hans bakgrund idag. Stora kapitalistiska investeringar, hyllningar till diktaturer som Qatar-regimen och den högerrasistiske italienske politikern och före detta statsministern Silvio Berlusconi (som nyligen avled. Reds anm), innehav av de dyraste och värsta miljöbovarna till bilar bekräftar var Zlatan står idag. Och det är kanske just därför som han går hem i de röda stugorna hos de som ser Zlatan som en vilsen ung kille som nu mognat och inte längre ifrågasätter rasismen.

Den strukturella rasismen tämjer många antirasister som sätter sina egna intressen före solidaritet och kampen mot orättvisor. Zlatan och den nuvarande mediala ömheten mot honom är ett talande exempel på detta.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Masoud Kamali
Masoud Kamali
Masoud Kamali är professor i sociologi samt f.d. regeringens utredare.

Därför stödjer regimer i väst Israels folkmord

Den moderna västliga rasismen visar sitt rätta ansikte genom aktivt stöd till Israels folkmord på palestinier. Det skriver Masoud Kamali med anledning av en FN-rapport om Israels krigföring i Gaza.

Helgessän: Ohederlig rapport om heder

Masoud Kamali ifrågasätter Malmö stads rapport om hedersrelaterat våld som han menar är ovetenskaplig och innehåller lösryckta påståenden.

Visitationszoner skapar ett övervakningssamhälle

VISITATIONSZONER. Om vi inte lyckas hindra Tidöregeringens ständiga stiftande av repressiva lagar kommer vi snart att leva i ett militariserat övervakningssamhälle som lätt överskrider den Orwellianska dystopin av ett samhälle. Det skriver professor Masoud Kamali.

Helgessän: Medierna orsak till hårda flyktingpolitiken

Sveriges nuvarande migrationspolitik, som idag är en av Europas hårdaste när det gäller asyl- och flyktingpolitik, är mycket ett medialt verk, skriver Masoud Kamali.