Västerländska regeringar och media är engagerade i en systematisk mörkläggning av israeliska krigsförbrytelser i Gaza och samtidigt pågår glorifieringen av detta folkmord i realtid på sociala medier. Det skriver bosnisk-svenske författaren Adnan Mahmutovic.
Bosnier har erfarenhet av folkmord. Inte bara tecknen på att det kommer. Inte bara det faktum att det händer. Men också det märkliga fenomenet vi kallar ”Schrödingers folkmord”: folkmordets simultana glorifiering och förnekande. Den systematiska relativiseringen av folkmordets juridiska kvalifikation och det kontinuerliga utövandet av folkmordspolitik dansar i en makaber tango.
Trots domarna från Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) står den etniskt rensade Republika Srpska kvar som ett triumfbevis för det serbnationalistiska folkmordsprojektet.
Samma retorik
Bosniens historia har visat kraftlöshet i mantrat ”aldrig mer” och Gaza bekräftar det nu. Folkmordet på mitt folk åtföljdes av samma retorik som israeliska tjänstemän utövar i våra dagar: en folkmordsarmé är det enda som står mellan Europa och ”muslimska barbarer”, hävdar de.
Jag har ofta beklagat mig över det faktum att judarna, som kämpade i åratal efter andra världskriget för att globalisera kunskapen om förintelsen, började möta allvarligt förnekande av förintelsen när antalet levande överlevande började minska. Våra svenska överlevande Hédi Fried (98) och Emerich Roth (97) dog nyligen – en stor förlust för det judiska samfundet och de som arbetar för att hålla löftet ”aldrig mer” aktuellt.
Tio stadier av folkmord
Däremot upplever bosnierna folkmordsförnekelse medan de flesta av oss, överlevande, fortfarande lever. Folkmordsforskaren Gregory Stanton hävdade att det finns tio stadier av folkmord, den sista är förnekelse, men vi upplever faktiskt den elfte fasen: glorifiering och triumfalism.
Det finns människor som inte bara investerar resurser i historisk revisionism av folkmordet de begick på 1990-talet utan de facto hotar att upprepa det. Den bosniska ”slutliga lösningen” var inte ordentligt slutförd, säger de. I min hemstad, Banja Luka, Republika Srpskas administrativa huvudstad, kan du köpa t-shirts med ansikten på krigsförbrytarna Radovan Karadžić, Ratko Mladić, Biljana Plavšić och Slobodan Milošević. Och Vladimir Putin.
I fallet med den israeliska attacken mot Gaza, som Internationella domstolen (ICJ) redan har karakteriserat i termer av folkmord, förnekar israeliska politiker och propagandister att ett israeliskt folkmord ens är möjligt. Förnekelsen tycks vara ännu starkare i västländer med historia av begångna folkmord, med Tyskland i spetsen.
Systematisk mörkläggning
Västerländska regeringar och media är engagerade i en systematisk mörkläggning av israeliska krigsförbrytelser och mobbning av dem som försöker avslöja dem. Lagar som kriminaliserar yttrandefriheten stiftas med kort varsel.
Samtidigt pågår glorifieringen av detta folkmord i realtid på sociala medier. Konton med tusentals följare publicerar videoklipp med israeliska soldater mitt i krigsförbrytande handlingar. De verkar vilja ha beröm även för misskrediterande innehåll. Palestinierna har avhumaniserats till den grad att deras bödlar är djupt övertygade om att våldsamma handlingar mot Palestinier inte bara är moraliskt berättigade utan också ädla, därav stoltheten över det ”goda arbetet”.
De serbiska myndigheterna gjorde mycket för att dölja koncentrationslägren för utländska journalister. De försökte dölja massakrer och flyttade massgravar flera gånger. Däremot driver hybrisen hos israeliska soldater dem att producera otaliga bilder och videor av sitt arbete: förtjusande meddelanden till nära och kära från förstörelseplatser, hånande av allt palestinskt, och stolta upprepningar av folkmordsdiskursen.
Döljer inte krigsförbrytelser
Den franske filosofen Jean Baudrillard hade rätt, vi postmoderna människor vill vara med i livesändning vad vi än gör. Jag är inte förvånad över att den israeliska armén öppet visar sina krigsförbrytelser, och jag var inte förvånad över att Hamas hade kameror den 7 oktober. Vi har sett whitewashings försök av Hamas brott men vi har också sett propagandakampanjer som syftar till att få dem att se ännu mer hemska ut som ett sätt att rättfärdiga den israeliska arméns brott. Samtidigt har palestinierna känt sig tvungna att rapportera de grymheter de utsätts för. Det är perverst att människor som lider så mycket känner sig tvungna att spela in och livesända dem ofattbara massakrerna för att bli betrodda, för att få medlidande nog så att deras rop på hjälp hörs.
Vi tror oss leva i en upplyst tid en annan tid, men Israels premiärminister Benjamin Netanyahus regering har visat oss att de gamla reglerna fortfarande gäller. Även om den israeliska historikern Yuval Noah Harari har rätt när han påstår att dödstalen i krig minskat sedan det andra världskriget (21 Lessons for the 21st Century), fortsätter Israel att bekräfta det faktum att nationer byggs upp genom våld.
I Gaza kom den gamla världsordningen tillbaka med en överväldigande kraft. Västmakter agerar i raka motsatsen till den anda de skryter om att vilja etablera runt om i världen. De har beväpnat angriparen och hjälper dennes urskillningslösa slakt av civila, svält och kulturocid. Media avhumaniserar offren och täcker över brotten. Och slutligen, trots det uttryckliga beslutet från ICJ, stoppades biståndet.
Låt oss notera här att även den israeliska domaren i ICJ processen röstade för tillhandahållandet av humanitärt bistånd. Som en Förintelseöverlevare kunde han inte göra annat.
Trots de häpnadsväckande ansträngningarna från västerländska medier att undertrycka information har det skett en betydande förändring i den allmänna opinionen i väst. Det betyder att tajmingen är dålig för Israel. Netanyahu och hans föregångare borde ha avslutat sitt folkmordsprojekt för decennier sedan. Då fanns det färre vägar för sanningen att spridas. Förr i tiden, rensades byar och städer och massgravar grävdes under parkeringsplatser utan att någon såg. Som de numera gamla israeliska soldater vilka deltagit i massakern i byn Tantura klargjorde i dokumentären från 2022, kom de undan för att ingen såg vad de gjorde. Men människor över hela världen tittar nu och det finns ingen ursäkt att inte agera för att stoppa det.
När väl ett folkmord har inträffat, visar historien, går det aldrig att få tillbaka av det som gått förlorat. Sex miljoner judar och miljoner av deras potentiella ättlingar saknas i Tyskland och andra nationer. Många saknas från länder i Asien och Afrika. De kommer aldrig tillbaka. Tyskarna må ha bett om ursäkt, byggt minnescentra, finansierat historiska studier och instiftat priser för vetenskap och litteratur, men faktum kvarstår. Staten Israel är en ständig påminnelse om att judarna aldrig kommer att få tillbaka det de förlorat.
Lagarna för nationsbyggande är som entropi, det är en enkelriktad väg. Vi, bosnier, vet detta alltför väl. Trots alla fällande domar i Haag är det klart att myndigheterna i Republika Srpska fick en gåva: halva Bosnien, rent och fint. Hoten om annektering till Serbien fortsätter. Drömmen om Storserbien syns vid horisonten. Storserbien i EU. Kanske till och med i NATO.
Drömmer om ett Stor-Israel
Ingen fredsprocess kommer någonsin att återställa territorierna och återskapa Bosnien och Hercegovina som en multietnisk stat med lika rättigheter för alla dess medborgare. Bosnien är fortfarande en etnostat där tre etniciteter styr och andra, som judar och romer – inte har lika politiska rättigheter.
Vi ser israeler drömma stort om Stor-Israel. Om världen – vad det än betyder – tillåter Israel att ta Gaza, kommer det aldrig att gå tillbaka till palestinierna även om ICJ dömer alla krigsförbrytare. Det kan komma att finnas symbolisk rättvisa för vissa, men i praktiken kommer det att bli en oåterkallelig förlust, oändligt debatterad i historieböcker.
Netanyahu vet, liksom alla andra i hans regering, att även om de döms som krigsförbrytare, kommer eftervärlden att smälta det. Det kommer att göras filmer om dem som komplexa människor med bra och dåliga sidor. Många kommer att glorifiera dem. Bibi T-shirtbranschen kommer att sälja bra.
Vissa israeler tänker redan på Gaza i termer av fastigheter. Framtiden inkräktar på nuet. Vi tittar på Schrödingers folkmord live, analyserar vad som händer som om det redan är historia, som om vi redan är i framtiden och observerar det på avstånd. Det är nästan som ett kvantumfolkmord.
Jag förstår vissa israeler som är emot kriget men förnekar folkmordet precis som jag förstår vissa serber som inte kan föreställa sig att grymheter har begåtts i deras namn. Ändå växer en ny tidsanda fram och intresset för internationell rätt ökar. Tiderna förändras, men vart är vi på väg? Och, ännu viktigare, vad kommer vi att vara när vi kommer dit?
