Nyhetsmedierna bekräftar och upprätthåller normaliseringen av rasism och främligsfientlighet, skriver Jesper Strömbäck, och efterlyser journalistik som ställer kritiska frågor.
Normalisering är en process där något som tidigare ansågs vara extremt, avvikande eller kontroversiellt successivt anses alltmer normalt och mainstream. I sig är normalisering varken positivt eller negativt: det beror helt på vad frågan handlar om och vilka värderingar man har. Att homosexualitet har gått från att ses som en sjukdom och något avvikande till att accepteras av allt fler är ett exempel på en – ur mitt perspektiv – positiv normalisering. Radikalkonservativa lär knappast hålla med.
Omvänt förhåller det sig med normaliseringen av rasism och fientlighet inte bara mot invandring utan också mot invandrade. Under de senaste tio åren har uppfattningar som tidigare allmänt ansågs vara rasistiska och främlingsfientliga, och därmed förkastliga, blivit alltmer normaliserade. Så till den grad att Sverige nu har en regering som bedriver en invandrings- och invandrarfientlig politik: en politik som regeringspartierna själva hade förkastat för tio år sedan. Samtidigt följer Socialdemokraterna alltmer samma spår.
Medierna bakom normalisering
Ändå reagerar omgivningen alltmer med tystnad, och det är numera sällan regeringens, Sverigedemokraternas eller för den delen Socialdemokraternas politik kallas invandrings- och invandrarfientlig. En retorik och politik som återkommande framställer invandring och invandrade som problem har normaliserats.
I denna process spelar nyhetsmedierna en central roll. I den första fasen av normaliseringen av Sverigedemokraterna och deras invandrings- och invandrarfientliga retorik och politik drevs den av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, men i den andra fasen är det medierna som upprätthåller normaliseringen. Genom att behandla Sverigedemokraterna som ett parti som alla andra, och genom att alltmer sällan ställa kritiska frågor när Sverigedemokraterna lägger fram förslag eller gör uttalanden som exempelvis är invandringsfientliga, invandrarfientliga, islamofobiska eller anti-demokratiska, bekräftar och upprätthåller nyhetsmedierna normaliseringen.
”Journalistisk objektivitet”
Detta illustrerar ett fenomen som är välkänt inom forskningen: att nyhetsmedier ofta(st) uppfattar och behandlar ”journalistisk objektivitet” som en fråga om balans och neutralitet, och att vad som anses som balans och neutralitet i mycket hög grad bedöms utifrån hur de politiska konfliktlinjerna ser ut. Inte utifrån någon form av oberoende kriterier. Detta bottnar i sin tur i att det finns få saker som skrämmer nyhetsmedier i länder som Sverige lika mycket som att uppfattas som partiska.
När det finns en tydlig konflikt mellan exempelvis höger och vänster i en fråga hanterar nyhetsmedierna därför detta genom att låta ”båda sidor komma till tals”, även om det i realiteten nästan alltid finns fler än två sidor. Genom att låta ”båda sidor komma till tals” uppnår man ändå balans och neutralitet och minskar risken att uppfattas som partiska. Men när det inte finns något tydlig konflikt mellan två sidor i en fråga tappar frågan dels i allmänt nyhetsvärde, dels anpassar sig nyhetsmedierna till vad som uppfattas som den dominerande ståndpunkten eller sidan. Och detta gäller även om många journalister inte håller med det som uppfattas som den dominerande ståndpunkten eller sidan. Trots vanföreställningar om att journalisternas privata åsikter har stor påverkan på nyhetsjournalistikens innehåll är det nämligen ett faktum att yrkesrollen trumfar de privata åsikterna.
Med andra ord: nyhetsjournalistiken tar väldigt sällan ställning (med undantag för när det handlar om det politiska spelet). Ska kritik framföras måste det finnas en tillräckligt tung politisk aktör som framför kritiken. I den meningen är nyhetsmedierna och nyhetsjournalistiken i hög grad reaktiv och mycket mindre oberoende än vad de vill framstå som. I stället för att fungera som slavar på vagnen, som exempelvis kallar en spade för en spade, invandrarfientlighet för invandrarfientlighet eller anti-demokratiska förslag för anti-demokratiska förslag, avläser och anpassar sig nyhetsmedierna till politiken.
Problemet med detta är att nyhetsmedierna därigenom inte bara bekräftar och upprätthåller sådan normalisering som partierna går i bräschen för. De förstärker den också och minskar utrymmet för opposition. Samtidigt: är det någon gång det behövs fria och oberoende nyhetsmedier, som utifrån oberoende kriterier vågar ställa kritiska frågor, så är det när saknas en stark opposition och det råder stor politisk enighet.
