KRIMI. Bengt Eriksson har läst Dennis Lehanes Sverigeaktuella ”Hatets hjärta” och fascineras av dialogerna i boken. Deckarhyllan bjuder också på sex boktips.
En gång när jag intervjuade den amerikanske författaren George Pelecanos sa jag och frågade: ”Du skildrar arbetarklassen – fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?”
Pelecanos svarade: ”Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.”
Och han utvecklade: ”Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley…”
Observera författarnamnet Dennis Lehane… Exakt detta brukar jag hävda, att det finns ett antal författare i dagens USA som skriver kombinerade kriminal- och arbetarromaner. Och jag brukar sörja, att de åtminstone i Sverige sällan eller aldrig uppmärksammats för vad de är – just arbetarförfattare.
”Hatets hjärta”
Av de amerikanska deckarkolleger som George Pelecanos räknade upp kan Dennis Lehane vara både den främste och den meste deckararbetarförfattaren, nu aktuell på svenska med romanen ”Hatets hjärta” (Bookmark; övers: Sanna Gillberg).
I fjol gavs boken ut i USA och jag funderar över titeln eller dess titelbyte, från ”Small Mercies” på engelska till ”Hatets hjärta” i Sverige. Två olika betydelser – ja, helt olika betydelser. Två olika ingångar till läsningen av romanen – ja, helt olika ingångar. Den ena liksom utifrån, så är romanens människor. Den andra liksom inifrån, så är också romanens människor. Så olika romanerna och personerna blir, så olika hjärtan de får, beroende på titlarna, direkt utan att läsaren ens börjat läsa.
Utvidgar noir-traditionens jargong
Barmhärtighet kontra hat. Något jag direkt fastnar för i ”Hatets hjärta” är Dennis Lehanes skicklighet som amerikansk deckar- och noir-författare, den där hårdkokta jargongen som hör till den här deckartraditionen. Både i själva berättandet men framför alla i dialogerna, det där sättet att få dialoger att studsa och smasha mellan ett par personer. Lehane använder sig av noir-traditionens jargong men han gör mer än så: han skriver vidare och utvecklar jargongen.
Lehanes studsande dialoger
Lehanes personer i ”Hatets hjärta” talar inte hårdkokt med varandra. Jo, det gör de nog, men en annan sorts hårdkokthet. De talar som på gatan och i den vita irländska arbetarklass som bor – eventuellt lever – i South Boston, kallat Southie. Eller bodde, Dennis Lehanes roman utspelar sig sommaren 1974. Medan jag läser så googlar jag på South Boston och vad ser jag förstås, givetvis att den här fattiga delen av Boston med invånare som på 70-talet var närmast trasproletariat – urban white trash – numera har gentrifierats och intagits av vit medelklass. (Vart försvann arbetarna?
Ursäkta runtomskrivandet, vad jag tänkte komma fram till är ett exempel på Dennis Lehanes studsande dialoger. Jag väljer följande replikutbyte, från sidan 78, som exempel, där huvudpersonen Mary Pat sökt upp barndomsvännen Donna. De har inte träffats på länge: Mary Pat bor ensam med dottern Jules i en kommunal hyreslägenhet medan Donna, som kom upp sig genom att gifta sig med en av områdets gangsterledare, har flyttat till ett townhouse på Telegraph Hill.
”Donna”, säger hon. ”Jag vet inte var Jules är. Och Brian lovade att kolla upp det. Så jag måste hitta honom.”
”Så du vill inte ligga med honom?”
”Nej, det vill jag inte.”
”Varför inte?”
”Eftersom jag låg med honom i high school och det var inte särskilt bra.” Donna får samma färg i ansiktet som kokt potatis – nästan genomskinligt vit. Hennes ögon blir stora som basketbollar.
*Låg du med min Brian.”
”Ja, i high school.”
”Min Brian?”
”Han var inte din då.”
”Vi var vänner då.”
”Ja.”
Hon fimpar cigaretten utan att bryta ögonkontakten med Mary Pat. ”Varför berättade du inte det?”
”För att du var kär i honom.”
”Nej, det var jag inte.”
”Jo, det var du.”
”Jag var ju ihop med Mike Atardo.”
”Ja. men du var kär i Brian.”’
”Det berättade jag aldrig för dig.”
”Jag visste ändå.”
”Så du låg med en kille som du visste att jag var kär i.”
”Jag var full. Han också.”
”Jaha.”
”Ja.”
”Och var var jag?”
”På Castle Island med Mike Atardo.”
Hon tjuter till. ”Samma kväll som jag förlorade oskulden?”
”Japp.”
Så bra skrivet. Genialt, menar jag. Och så svårt att skriva: korta, snabba och snärtiga repliker som just studsar – smashar – mellan och mot varandra, blott några få inflätade meningar från författaren på de exakt rätta ställena. Repliker där varje ord är balanserat och utvalt mot andra ord som är lika balanserade och utvalda. Ord som ingår i ett samtal men samtidigt berättar något och allt mer och mer om personerna. Ja, tror du inte att det är svårt att skriva så – försök själv!
Bussningen i Boston 1974
Boken inleds med en ”Historisk kommentar”, där Lehane informerar om att den 21 juni 1974 slog en amerikansk distriktsdomstol fast – för att upphäva segregationen inom Bostons skolor – att elever från övervägande svarta områden skulle bussas till övervägande vita områden och elever från vita till svarta.
Citat ur boken: ”Skolan i området med störst andel afroamerikaner hette Roxbury High School. Skolan i området med störst andel vita elever hette South Boston High School. Det beslutades att en betydande del av eleverna på dessa två skolor skulle byta plats med varandra….” Lehane tillägger: ”Det var väldigt varmt i Boston den sommaren och det regnade nästan aldrig.”
Detta utgör bakgrunden och scenografin – utan att skildra själva bussningen utspelar sig romanen ”Hatets hjärta” där och då. Det vita Southies invånare ska protestera och demonstrera, de knackar dörr för att få med fler och tillverkar demonstrationsplakat. Protesterna leds av dem som bestämmer och styr det mesta i South Boston och vilka är det, områdets organiserade gangsterliga eller säg, den irländska maffian.
Lehane har skrivit en samhällsroman
Vad Lehane skildrar är människorna och deras liv, deras område och denna tid i deras liv. Huvudperson är alltså Mary Pat Fennessy, ensamstående mamma med tonårsdottern Jules. En son hade hon också, men han är död, och hennes män har försvunnit. Mary Pat kör en gammal sliten kombi-Range Rover som ännu håller ihop, hon är före detta narkoman, ska det visa sig, och för att få in de pengar som behövs arbetar hon med gamla, inom åldringsvården.
Men nu har gasen stängts av för henne i lägenheten. ”Hatets hjärta” blir en kriminalroman när först dottern Jules försvinner. Hon gick ut en kväll och kom aldrig tillbaka, och när sen också en ung svart man, fortfarande skolpojke, hittas död på rälsen vid tunnelbanan på Columbia Station. Men vad gjorde han där, en svart pojke, en ”svarting”, i ”hennes” område, i ett helvitt irländskt område.
”Hatets hjärta” kunde också ha blivit en polisroman, när två poliser skrivs in på sidorna. Men romanen blir bara delvis en polisdeckare – mest fortsätter den att vara och förblir en samhällsroman och skildring av South Boston, detta fattiga irländska arbetarklassområde på 70-talet. Huvudpersonen Mary Pat utforskar – inte riktigt men nästan som en amatördetektiv – området på nytt, dess gator och människor, i sökandet efter sin dotter.
Härmed presenterar Lehane genom henne områdets olika människor: de lokala maffialedarna och deras underlydande drogdealare, Mary Pats syster Big Peg, som skiter i omvärlden, hon och hennes man bryr sig bara om Southie, tar de sig till Dorchester, grannområdet, så är det en stor grej, och Mary Pats förre make Kenny Fennessy, ”en riktigt bjässe”, ”en och nittio lång”, som ”växte upp i de fattiga hyreskvarteren runt D Street” – ”en så brutal plats att…”
Men Kenny började upptäcka böcker, han började läsa, han läste – läste! – och han citerade – citerade! – ”han som aldrig varit en sådan som citerade”. Och så lämnade han Mary Pet och han är nu ihop med en afrotjej. Han lämnade henne för ”den här svartingen”.
Lehane skriver så det svider
Nej, ingen av dem, varken hennes syster eller tidigare make har sett Jules. Ingen har sett dottern. Ingen i Southie. Men många ljuger, om när de såg henne senast och var de såg henne. Anar du att det här kan ju inte sluta bra så… Nej, det gör det inte. Det slutar inte bra för någon i romanen, egentligen. Dennis Lehane tecknar ett porträtt av en plats, av dess människor och deras liv så det svider.
Såg i några amerikanska recensioner, innan ”Hatets hjärta” kommit i svensk översättning, att huvudpersonen Mary Pat kallades rasist. Jag skulle inte göra det. Lehane visar henne så ”rasistisk” som hon är, som säkert många irländska invånare var i Southie, jag menar Lehane kommer ju själv från grannområdet Dorchester, kant i kant och blott ett pinnhål över Mary Pats område.
Men han visar också, samtidigt, att Mary Pat är medveten om att hon är det hon är och att det nog inte är helt rätt att vara det – som hon tänker om sin förre makes svarta fästmö, att ”hon är skitläcker”, ju också. Och när hennes arbetskamrater häcklar och uttrycker sig rasistiskt om den nämnde, svarte pojkens mamma, Dreamy kallas hon, som arbetar på samma ålderdomshem som Mary Pat, då försvarar hon sin svarta arbetskamrat.
Ett sorgset men ärligt porträtt
Dennis Lehanes porträtt av Mary Pat Fennessy är sorgset men ärligt, ett rättvist porträtt och hans skildring av South Boston blir en kärleksförklaring. Som när Lehane, på sidan 112, låter en av poliserna, med smeknamnet Bobby, fundera så här:
”När de kör nerför Broadway ser han en ung kille kliva av en buss och sedan hjälpa en gammal dam som satt där och väntade på att kliva på. Bobby har ingenstans i hela sitt liv sett så många människor hjälpa små, gamla damer över gator, se till att de inte trampar i vattenpölar eller potthål, bära matkassarna åt dem och hjälpa dem att hitta sina bilnycklar i handväskor överfyllda av radbandspärlor och fuktiga näsdukar.”
Sex gånger svenska deckare och annan krimi
Malin Persson Giolito har inlevelse
Jag såg i en intervju att Malin Persson Giolito uppskattar tyske advokaten Ferdinand von Schirach. Och vem gör inte det? Med sina, oftast korta berättelser om människor kontra rättssystemet skapade han sin egen nisch inom kriminalutgivningen.
Persson Giolito, också jurist och författare, har i ”Motiv” (W&W) skrivit ”10 berättelser om brott” på liknande teman: människan och lagen. Men sätten att skriva, skildra lagar och människor är olika. Medan von Schirach snarast redogör så lever Persson Giolito sig in i människornas liv – ja, deras inre.
Varje berättelse har ett personnamn samt en lagparagraf som rubrik. Till exempel ”Anders BrB 3:17” eller ”Anne NSL §1”. Persson Giolito visar hur en lagparagraf kan handskas med en människa men också hur en människa kan tvingas handskas med en lag.
Som i ovan nämnda noveller om en nybörjarpolis respektive en mamma vars son är narkoman.
Kristina Appelqvist skriver underhållande
Det måste inte nödvändigtvis mördas för att en deckare ska vara bra och läsvärd. Och det behöver inte ens bli så mjukkokt för att det inte mördas.
Ännu ett bevis på det är Kristina Appelqvists ”Vykort från en bortglömd prins” (Piratförlaget), tredje titeln i serien om och med Nina Storm, nu tillförordnad generaldirektör, och Diana Wikman, nu avsatt generaldirektör.
Samma miljöer igen: Myndigheten för kulturstöd i Stockholm och Nina Storms ärvda prästgård i Mjöbäck. Spänningen skapas med en bortglömd väska, tavelstölder, ett par män som inträder i Ninas liv, boktitelns historiska prins och allra mest draken Dianas fortsatta strid för att utmanövrera Nina.
Jag har några invändningar mot hur knutarna knyts ihop i slutet men bortsett från det skriver Appelqvist både underhållande och spännande, än en gång.
Jeanette Bergenstav imponerar
Även i Jeanette Bergenstavs nya, tredje Jennifer Sundin-deckare ”Havsgrav” (Norstedts) finns så många spår, trådar och sidoberättelser att varje skrivcouch hade avrått. Fast när resultatet kommer – då häpnar alla och imponeras.
Genom huvudpersonen Jennifer och hennes kämpiga tillvaro med kroppsbesvär, de bägge barnen och förre maken, och även – som frilansjournalist – en ständig ekonomisk kamp, har den här deckarserien redan från start fått en speciell, egen ton.
Miljöer: Göteborg med omnejd. Huvudtrådar: Ung kvinna drunknar, retreat där människor visst ska bli av med sina neuroser och Jennifer som får hjälp mot sitt tablettmissbruk.
Barndomsvännen Annie, som hjälper och stjälper, ska också nämnas. Liksom Cilla Hansen, fiskare och dykare. Samt dessa små extrahändelser vid sidan om, så typiska för Bergenstav. Som här: en packad, rik och svinaktig man på krogen som Jennifer ger vad han förtjänat.
Lina Areklew skriver personligt och allmängiltigt
Något utomkriminellt spännande med deckare är när man får lära känna en speciell plats med dess människor. Om det, som hos Lina Areklew, är en verklig plats, Ulvön utanför Örnsköldsvik, känner ju vissa läsare till den här platsen. Men vi andra – en ny, okänd miljö!
”Utan dig” (Bazar) är fjärde delen i Ulvöserien (eller kanske följetongen). Huvudpersonerna är desamma – Sofia Hjertén, polis, och Fredrik Fröding, (nu) polisaspirant – som vi lärt känna och följt sen första titeln. Deras dotter Agnes, som blivit två år och de har gemensam vårdnad om, är nog också en huvudperson.
Så skriver jag för att det privata men allmängiltiga har varit, är och förblir huvudtråden. Genre: ”Private noir” eller ”Allas vår noir”. Areklews böcker innehåller inte karaktärer eller ens personer utan hon skildrar människor och deras/våra problem (ofta sociala och psykiska).
Någon kriminell handling – här en grov misshandel av en ung flicka – pekar ut riktningen för hennes deckare: just det personliga och allmängiltiga.
Johan & Johanna Hurtig Wagrell skildrar Kalmar
Det finns, viss generalisering, två sätt att skriva deckare. Antingen försöka sno ihop en originell story (good luck) eller återanvända och variera persontyper och kriminalgåtor – men skriva desto mer personligt. Alltså: språk, tonfall, stämning.
Deckardebutanterna Johan & Johanna Hurtig Wagrell introducerar staden Kalmar som kriminell miljö. Bägge författarna är också komiker, vilket de använder sig av i debutdeckaren ”Fasad” (Bokfabriken).
Det börjar för 25 år sen, då sextonåriga Gabby försvann spårlöst. Det fortsätter idag med att TV-producenten Sanna vänder hem för att göra en dokumentär om det olösta fallet. Platsen är alltså Kalmar med polisinspektören Elizabeth (helst inte Bettan) – en samtida kvinnlig polisromanpolis, typ omöjlig att jobba med.
Cold case, true crime, återvändardeckare, kvinnlig snut… Läst förut? Yeppp! Men här kommer makarna Hurtig in med sitt sätt att berätta, formulera och skruva till. Det sker med spets på orden, roligt och skarpt, på och på väg över gränsen.
Som nid- och sannbilden av Sannas tv-producent, den där som nog både deckarförfattarna och definitivt jag jobbat med.
Lina Arvidsson skriver så boksidorna darrar
Vad gäller Lina Arvidsson handlar det i hög grad om hur hon skriver, låt säga, skräckspänningsromaner. Hennes särdrag: förmågan att blanda skräck med spänning till thriller och nästan deckare – och foga ihop det med psykologisk svärta.
Efter några fristående titlar inleder Arvidsson med ”Mörka vrår” (Lind & Co) vad som ska bli en serie (enligt omslaget) kriminalromaner. Huvudpersoner: Annie, väktare i Stockholm och bosatt i en förortsetta med pojkvännen Wille, socionom.
Så erbjuds de att ta över Willes stora barndomshem uppe i Hälsinglands djupaste skogar. De tackar ja, inte minst till ett liv tillsammans riktigt på allvar. Men kring huset och dess förflutna ska mörkret sjunka, när hemligheter uppstår och blottas.
Vad håller Wille på med? Han bara försvinner om kvällarna. På vad ruvar hans mamma, där i gäststugan på tomten? Hon är så tyst. Varför? Och pappan då, som dog för längesen, går han igen och spökar?
Det regnar också, hela tiden. ”Mörka vrår”, alltså. En exakt titel. Lina Arvidsson skriver så boksidorna darrar.
